Par om par. Kärlek på Londons gator.

Jag vet inte om det är våren. Eller är det kanske alltid så, att kärleken är extra tydlig i London? För eftersom livet där är ett ständigt brusande Niagara, blir de små öarna av innerlighet och stillhet extra klart framträdande.

En hand som smyger sig in i en annan hand. En blick som söker sin motpart. Ett leende som tänder inte bara ens känslor utan världens.

Ibland tycker jag att det mesta av det saknas i Stockholm numera, om det någon gång funnits. I denna zombiestad går folk runt med näsorna tryckta ner i sina mobiler. De varken hör eller ser, inte ens sina egna barn när de försöker påkalla uppmärksamhet.

Fast nu är jag nog orättvis. För visst vimlar även London av zombies och visst finns det kärlek också i Stockholm. Det gäller bara att se den. Men då kan man behöva höja blicken över telefonens kalla skärm för ett ögonblick.

Nu tar jag helgledigt. Jag har något mycket viktigare att ägna helgen åt än att blogga: mina barnbarn Stella och Sigge. Och jag lovar, mobilen kommer att ligga i fickan och vara inställd på ljudlöst ända tills måndag morgon.

Ny tungviktar-bibel om Cartier-Bresson

Precis när du trodde att allt var sagt och visat, så kommer den: den 2,6 kilo tunga monografin över mästerfotografen Henri Cartier-Bresson.

Praktverket, för det är ett sådant, publiceras i samband med den första stora utställningen om HCB i hemlandet Frankrike sedan hans död 2004. Den öppnade på Centre Pompidou i februari och håller på till den 9 juni.

Att döma av denna tunga kluns är det bara att packa och dra till Paris, för det här verkar vara den optimala presentationen. Jag har bara hunnit nafsa lite lätt på den ännu - boken låg och väntade på mig när jag kom hem från London - men jag har alla skäl att tro att den kommer att få ligga framme länge på mitt nattduksbord och störa nattsömnen.

Många initierade texter innehåller den och desto fler bilder. Många av dom är nya för mina ögon och viktiga pusselbitar till helhetsbilden av HCB.

Redan från början stryks det under, det som han själv alltid betonade: vikten av komposition och geometri. Eller som han sa: "I början var inte alls ordet. I början var geometrin".

Det finns otaliga exempel i boken på detta, om hur det gyllene snittet fungerar för att ögat ska kunna se med optimal balans.

En annan sak jag fastnat för är den sista perioden av Cartier-Bressons liv, den innan han la Leican på hyllan och tog upp sitt tecknande igen. Det brukar hävdas att den är tråkig och rätt betydelselös i förhållande till mästaråren på 40- och 50-talet. Det tycker inte jag. Kanske beror det på att jag själv är i samma ålder nu som han var då, när han började rikta kameran mera inåt i stället för mot världen runt omkring.

Det verkar vara så nämligen, att när man passerat 60 så får de inre värdena allt tyngre och större vikt. Visst, man kan väl fortfarande röja runt i tillvaron ibland, men annat blir mera betydelsefullt. Lågan börjar sakta skruvas ner helt enkelt.

Att hitta fram till det och sen skildra det i bild är en stor utmaning. Men också en alldeles ny drivkraft.

Är detta gatu- eller trottoarfoto?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag gillar hår. Åtminstone på bild.  Nåja, det är kanske inte så tokigt i verkligheten heller. I vilket fall som helst gör det sig bra på bild.

Sprang ikapp några kalufser som kändes lite extra på Londons trottoarer. Frågan är väl ifall det här kan kallas gatufoto? Eller är det trottoarkort?

Jag struntar förstås högaktningsfullt i vilket. Detta är hår-pix helt enkelt. Från London.

Gatufoto? Up yours!

Det är inte alla som gillar att hamna på bild. Att få en kamera upptryckt i fejan bara för att man råkar gå på gatan kan vara ytterst irriterande.

Mitt allmänna intryck är att folk i gemen blivit allt mer misstänksamma mot fotografer. Särskilt mot äldre män som det ju är legitimt att misstänka för allt, från pedofili till folkmord.

Men det känns också allt mer som att det ger rätt lite att smyga runt på stan och jaga bilder, antingen det är i Stockholm, Bollnäs eller London.

Jag har aldrig gillat de där statiska kolla-jag-vågade-knäppa-ett-kort-på-den-här-farliga-snubben-bilderna. Det är därför som jag aldrig kallar mig gatufotograf. Jag strövar, jag fotograferar. Ibland på gatan, ibland nån helt annanstans. Jag är intresserad av människor och avtrycken dom sätter i tillvaron. Då och då hittar jag dom på en trottoar. Då tar jag bilden. Ibland först och frågar (kanske) sen. Andra gånger efter att ha socialiserat och snackat en stund.

För fotografi handlar om gemenskap. Om att prata med och möta människor. Att kanske förstå vem man själv är lite bättre. Bilden man (kanske) tar blir en sorts bonus. Och många gånger är spåren efter den där farliga snubben mer intressanta än han själv

Just den här killen i London verkade först inte vidare förtjust över att bli plåtad. Fast sen garvade han brett när vi möttes. Och tjejen fnittrade. Det blev till ett sorts möte.

Och i London mötte jag en världsberömd fotograf

På en världsberömd fotografs utställning i London stötte jag ihop med ett av hans motiv: en annan världsberömd fotograf.

Det var på David Bailey's pågående utställning Stardust på National Portrait Gallery som en av dom han plåtat plötsligt dök upp genom en sidodörr. Bruce Weber, nästan lika berömd som Bailey själv, visades tillsammans med hustrun Nan Bush runt av en kostymklädd dignitär från museet.

Iförd sin karaktärisktiska blåa snusnäsduk på skulten och en jacka med sina initialer på, travade han runt och kollade fryntligt in kollegans verk. Och när han kom till bilden av sig själv tillsammans med sina golden-jyckar passade jag på.

Det råder strängt fotograferingsförbud på utställningen men det var ingen som protesterade när jag bad att få ta Webers bild framför Baileys bild av Weber. Även om kostymnissen grymtade till lite.

Fast Bruce själv log och poserade nöjt. Och gjorde därmed min dag som man säger.

För övrigt är utställningen en upplevelse man inte får missa om ens vägar går över London. Till den 1 juni håller den på.