Par om par. Kärlek på Londons gator.
Jag vet inte om det är våren. Eller är det kanske alltid så, att kärleken är extra tydlig i London? För eftersom livet där är ett ständigt brusande Niagara, blir de små öarna av innerlighet och stillhet extra klart framträdande.
En hand som smyger sig in i en annan hand. En blick som söker sin motpart. Ett leende som tänder inte bara ens känslor utan världens.
Ibland tycker jag att det mesta av det saknas i Stockholm numera, om det någon gång funnits. I denna zombiestad går folk runt med näsorna tryckta ner i sina mobiler. De varken hör eller ser, inte ens sina egna barn när de försöker påkalla uppmärksamhet.
Fast nu är jag nog orättvis. För visst vimlar även London av zombies och visst finns det kärlek också i Stockholm. Det gäller bara att se den. Men då kan man behöva höja blicken över telefonens kalla skärm för ett ögonblick.
Nu tar jag helgledigt. Jag har något mycket viktigare att ägna helgen åt än att blogga: mina barnbarn Stella och Sigge. Och jag lovar, mobilen kommer att ligga i fickan och vara inställd på ljudlöst ända tills måndag morgon.
F
Mer kärlek åt folket! =)
Ha det så gott!