Berlinmurens sista dagar och fall

I november är det 25 år sen Berlinmuren föll. Då var jag där. Utsänd för att skriva om vad som hände. Men jag tog en del bilder också och nu har jag hittat några av de gamla negativen.

För ett barn av det kalla kriget var det fullständigt otänkbart att jag skulle få uppleva murens fall. Liksom Sovjetunionens. Men det hände och ytligt sett hände det snabbt.

Numera vet vi att det var en långvarig process som låg bakom och att kommunismens haveri mer eller mindre var oundvikligt. Det går inte att stänga in människors rättmätiga frihetslängtan bakom murar och taggtråd hur länge som helst. Och inte heller att mata dom med lögner om att det är i paradiset man bor. Speciellt om man inte själv tillåts sticka nosen utanför muren för att kolla in och jämföra. Något som unge Kim i Nordkorea borde fundera över.

Jag var i Östberlin första gången 1970 och chockades över instängdheten och att vara ständigt övervakad. Jag hade hela tiden en svart bil i hasorna efter min lilla röda Fiat, vart jag än for, från Berlin till Dresden.

Idéer som kräver att låsa in människor och beröva dom friheten är alltid dåliga idéer, hur bra de än kan te sig i teorin och i tjocka böcker. Berlin var 1970 nedlusat med stora plakat med bilder och citat av de kära ledarna, Ulbricht och Lenin,  Marx och Engels. Jag har aldrig upplevt Coca Cola-reklamen i väst så vacker som efter en vecka med dessa plakat.

Berlin november 1989 var annorlunda. Det låg uppbrott i luften, plakaten lyste med sin frånvaro och människors beslutsamhet var påtaglig. Jag bodde i Öst men traskade över till väst via Checkpoint Charlie. Dom här bilderna är tagna på bägge sidor. Järnhandlarna i väst gjorde stora affärer på att sälja hammare och mejslar som folk använde för att knacka ner muren.

Jag var bara med under några dagar och fick inte uppleva när de sista fördämningarna slutligen brast. Men köerna och strömmarna av folk som bara ville gå över till andra sidan och titta en stund fanns där. Och jag kände och visste att nu så skapas det historia.

Mer gatufoto åt folket!

Regnet slår mot rutan och ett lätt snölager täcker bilarna nere på gatan. Det är precis som det brukar vara alltså, den här dagen. Fast det finns säkert motiv som låter sig avplåtas därute i alla fall. Bilderna mår ju inte illa av dåligt väder, även om fotografen gör det.

Fast under påskveckan i London blev jag solbränd. Termometern låg runt 17 grader och solen bara öste ner. Så det blev en hel del vandrande på gatorna. Och en massa kort knäpptes. Här är ytterligare några av dom.

Ett lite råare uttryck

Ibland blir jag så trött på det perfekta. På en okornig värld i knivskärpa. På en blankpolerad yta som sitter som en perfekt fixad slipsknut. Ja, trött på själva slipsen också för den delen - även om jag alldrig nyttjar någon.

Jag tittar på mina bilder och ser mest ordning och reda, löning på freda'. Måste det vara så bara för att man använder en kamera som verktyg till att avbilda världen omkring sig?

Näe, det är klart att det inte måste. I den nya Cartier-Bressonboken ser jag att ytan mycket väl kan vara ruggad och omskakad. Skärpa är inte bara ett borgerligt påfund utan också en chimär, ett hinder och en vägbom mellan min inre syn och det som faktiskt finns runt omkring mig.

Därför är det lite patetiskt att jag sitter här och drar i reglagen på Silver Efex Pro för att få till en ruffig kornighet på korten jag knäppt med min super-duper-massor-av-pixlar-kamera. På mina gamla repiga Tri-X-neg fick man ibland korn som gråsparvar och en grafisk kontrastverkan som tillsammans med Brovira 6 gjorde bilderna svartvita i stället för gråskaliga.

Men allting har sin tid och sina uttryck. Idag var det en sån där dag när jag kände för ett lite råare sådant.

Paris

London

London

ParisLondonÖstberlin, november 1989

Porträtt av folk på gatan - eller våldtäkt av dom?

Porträtt av folk man bara stöter på - på gatan, i en affär, vid en pyramid - berättar det egentligen något om dom? Jag menar, blir det till nåt mer än bara en snabb registrering av deras yta?

Jag har inget riktigt svar på den frågan, men jag tycker att man bör ställa sig den som fotograf. Anledningen är att det finns så mycket gatufoto som gör anspråk på djup och konstnärlighet bara för att bilderna just är tagna i rappet, utan att fotografen känner personerna på bilden.

En av dom där upphöjda plåtisarna är Bruce Gilden. Han överfaller folk på trottoaren och bränner av en blixt rätt i fejan på dom. Resultatet blir förstås bilder på folk som ser skräckslagna, halvknäppa eller förbannade ut. För det har Gilden rosats och han ska snart hålla en workshop på Fotografiska.

Själv har jag väldigt svårt för Gildens typ av fotografi och jag är rädd för att det bara spär på svårigheterna med att fotografera okända om allt fler sätter blixtkanoner i nunan på dom. Alla måste ju få ha rätt till sin frizon.

Det är så lätt att förvränga människor och deras utseenden. "Titta vilken tjock gubbe! Honom måste jag ha en bild på." "Kolla den där tantens roliga frisyr. Plåta!" Ja, ni vet jag menar.

Men plocka fram respekten. Använd din mänsklighet, känslan för humanism. Då kanske varken den feta magen eller risiga frisyren är så kul. Då kanske ett ansikte, en blick, ett uttryck är mera spännande än aldrig så grimaserande människor på New Yorks trottoarer. Och du kanske får till ett möte som blir till något mer: en kontakt.

Bilderna är från London, veckan före påsk.

London är en röd stad - och lite blå

Alla platser har en färg. Ja, dom har förstås flera, men en färg dominerar och gör stan gul eller blå, grön eller röd. Eller nån annan nyans för den delen. För att plåta det måste man använda färg, hur mycket man än är en gråskaleperson. Fast det fixar ju den moderna kameran galant.

Och ibland slår den till, färglusten. Då vill jag ta ut svängarna så det ryker.

London har alltid varit en röd stad. Inte bara för att Karl Marx ligger på Highgatekyrkogården, utan för att uniformer, nunor och brevlådor rockar i rött. När man vandrar gata upp och gata ner behöver man inte leta rött. Ibland dominerar det, andra gånger är det en detalj, en accent.

Solen öste ner under den påskvecka som gick vilket hjälpte till och fick det röda att lysa än rödare. In vibrant, living colours, som dom brukade säga i Hollywood.