Nu tar jag en liten paus

Ibland tröttnar jag på mig själv. På min egen röst och på mina bilder. Då behövs ett break. Att hänga nån annanstans ett tag. Så är det nu.

Om en vecka drar jag till London och där saknar jag uppkoppling. Så för att vänja mig vid det tar den här bloggen ledigt redan denna vecka.

Ha det gott så länge. Ses när vi råkas igen.

Flera franska kort med Tri-X och Silvern

Det blev några fler pix över av gårdagens från den franska byn. Några av dom hade jag aldrig själv sett förut. Det blev helt enkelt aldrig så att jag kopierade dom då det begav sig. Man klickade - och glömde bort.

Det är min erfarenhet från den gamla filmtiden, att rullar ofta bara blev liggande. Antingen oframkallade eller också soppade fast instoppade i negativblad i en pärm för bortglömning. Det var ju jobbigt och dyrt att kopiera och göra bilder.

Där tycker jag också att det digitala är dåtidens teknik överlägsen. Inte bara för att bilderna blir skarpare, har bättre kontrast och går att ta i obefintligt ljus. Numera har jag dessutom mina kort i datorn i samma ögonblick som jag kommer hem. Och jag kan titta på dom och visa dom med några enkla handgrepp på platt-tv:n för intresserade. Eller lägga upp dom på min blogg.

Jag vet att en del tycker att jag svär i kyrkan, men för mig är filmhanteringen och dess apparater numera historia. Passé. Visst kan det vara kul att skrapa fram dom ur gömmorna nån gång, kanske snosa på lite fix. Men några nya blir det inte. Basta!

Tri-X, Silver Efex och en liten fransk by

I sanningens namn är det nog flera byar, fast eftersom jag inte minns var de låg och vad de hette slår jag ihop dom till en. En fransk by helt enkelt.

Året var 1978 och hustrun och jag rattade runt landet i vår gula lilla Renault 4. På det sättet smälte man liksom in och det var bara att fixa ett hotellrum eller sätta upp tältet. Saker och ting var varken särskilt komplicerade eller dyra på den tiden.

Vi lagade tre-rättersmiddagar på vår campinglåga och vi käkade på en stjärnkrog i Michelinguiden. Vi sov med en näktergal på en gren ovanför tältet och på ett romantiskt hotell i Villefranche, av den sort som brukar ses på film.

Och kameran var förstås med. Jag vill minnas att det var en Olympus OM1, men det kan ha varit en Nikon också. Jag minns inte.

Men negen finns kvar och dom har jag skannat nu. Här är några av korten som blev.

Ytterligare några Silver Efex-pix

Där ser man. Ingenting får man vara unik med. Silver Efex tycks vara allmängods bland alla goda fotografer på den här sidan.

Nåja, skämt åsido, det hade jag nog mer än en aning om. Men för en gammal mörkrumsräv - jag jobbade som kopist i flera år - är det a dream come true med Silvern. Visst kan jag sakna fixdoften ibland, men den nostalgin går snabbt över vid minnet av stela ryggar och svidande fingrar. Jodå, det fanns tänger att hantera bilderna med, men händerna var både snabbare och mer precisa.

Efex har många fördelar, men en av de främsta är möjligheten att punktmarkera, precis som vid pjattning eller efterbelysning av enskilda delar i bilden. Helt suveränt!

Här är några fler kort från gårdagens skörd. Man måste ju hålla igen lite på gracerna och inte dela allt på en gång ...

The Bowery, New York.

Madrid.

Villefranche.

Samos.

Från dia till svartvitt med Silver Efex Pro2

För det är ju så man gör. Numera. Förr plåtade man av sina färgdia för att vända dom, skapa negativ som sen kopierades som vanligt. Hårt och eländigt blev det ofta, luddigt och långt ifrån vad man sett inne i skallen.

Så gud vare tack för Silverefexen!

För mig som oftast ser tillvaron i gråskala har SEx 2 blivit standardredskapet för att åstadkomma dom bilder jag vill ha. Hårda, kontrastrika, lite råa. Precis motsatt till vad andra vill ha. Men det är ju så det funkar. Vissa vill ha vin, andra mjölk.

Här är några gamla dian som jag lekt lite med i silverräven.

Madrid.

Madrid.The Bowery, New York.

New York.Paris.

Paris.Villefranche.