Då Strömholm var uppe på Tårtan med intervjurepris.

Det blir lätt så när ett antal fotointresserade gubbs samlas runt kaffebordet, att man pratar om fotorelaterade grejer. Är det inte kameror och teknik kan det faktiskt bli bilder.

Igår kom guru Strömholm upp i snacket. Jag fick veta av någon initierad att hans första bok, Till minnet av mig själv, en liten tunn sak på ett trettiotal sidor som gavs ut 1965 av tidningen Foto, har stigit rätt så rejält i pris. 7:50 kostade den då den kom ut. Idag annonseras den för runt €750 på nätet.

När jag kom hem från Tårtan nagelfor jag min bokhylla, och si, där stod den. Liten men välbevarad och med ett hyfsat tryck. Jag har tydligen köpt den på nåt antikvariat nån gång för 25 spänn. Bara det en hyfsad prisökning då.

Nåväl, när jag vid början av nittiotalet var nere i Höganäs och intervjuade Strömholm för en sedan länge avsomnad tidning som hette Madame! hade jag med mig den lilla boken. Han log igenkännande innan han signerade den åt mig. Därpå delade vi ett par flaskor franskt vin och hade en trevlig natt av samtal i den svenska sensommarkvällen.

Här finns en länk till intervjun som jag publicerade på bloggen för tre år sen om någon skulle missat den. Och här är boken. Fast den är inte till salu.

Annie Lennox i bara behån och Bob Marley i färg

Det drar ihop sig till sommar och med den en massa musikfestivaler. Jag har åldern inne för att minnas och påverkas av Woodstock, även om jag givetvis inte var i närheten av den fysiska platsen. Från Linköping till New York State är faktiskt en ganska lång väg.

Å andra sidan ligger Mantorp bara ett par mil ut på Östgötaslätten och där skulle en stor festival - minst lika stor som Woodstock enligt förhandsreklamen - gå av stapel under midsommarhelgen 1970. Det fanns ingen ände på vilka artister som skulle dyka upp, till och med gudarna själva hävdade de trosvissa. 32 band och artister annonserades, men i slutändan var det bara ett tiotal som kom. Och av Beatles såg man förstås inte röken, om nu någon verkligen trott det.

Fast i gruppen Blue Mink fanns en pianist som det skulle gå rätt bra för framöver. Elton John hette han.

Nåväl. Här är i alla fall en artistkavalkad som man gärna skulle vilja se igen. På en sommarfestival 2014 till exempel. Jag tror att Jojje Wadenius spelade på Mantorp. Made in Sweden finns i varje fall på listan över artister som faktiskt var där.

Fast Bob Marley blir det förstås lite svårt med. Även om jag plåtade honom i färg på Grönan, den där magiska junidagen åtta år senare.

Så spänn fast remmarna nu and Let's Rock on!

Nina Hagen, Draken Stockholm, 1980

Simon & Garfunkel, Råsunda Solna, 1982

Georg Jojje Wadenius, Simon & Garfunkel, Råsunda Solna 1982

Annie Lennox, Stockholms stadion 1987

Rollings Stones, Ullevi Göteborg, 1982

David Bowie, Ritz Stockholm, 28 mars 1987

Kim Larsen, Ullevi Göteborg, 1982

Iggy Pop, Eriksbergsvarvet Göteborg, 1987

Bob Marley, Gröna Lund, 30 juni 1978

Tre meter från Tina Turner

Det var bättre förr. På den tiden man kunde gå på en rockkonsert och hänga med armbågarna på scenkanten och plåta artisterna. Klämma dom på tårna om man ville och få en blick rakt in i kameran som belöning. Då var det inga fjösiga tre-låtars-plåtning som gällde, nej då kunde man stå framför scenen under hela konserten. Därför var det roligt att plåta rock. Idag är det omöjligt.

1972 spelade Ike & Tina Turner på Kungliga Tennishallen i Stockholm. Det var ingen konsert; det var en kärnexplosion. Jag har sett åtskilligt efter den konserten men knappast något som i urkraft kan mäta sig med den.

Självklart fokus var förstås Tina. Ike stod i bakgrunden med den vita Telecastern på magen och muttrade lite ibland. Det var Tina som var både blickfång och vulkankrater på en och samma gång.

Så det må väl vara mig förlåtet att det var henne jag plåtade. Visst fanns Ikettes, doatrion i bakgrunden och ett helt gäng suveräna musiker därtill. Men Tina regerade.

Det blir nog lite fler rockbilder framöver. Negativ som legat glömda i decennier är upphittade.

Gatufoto, gatufoto, bara vanligt gatufoto

Jag plåtar inte natur vanligtvis. Dels för att jag sällan rör mig i naturen, dels för att fåglar och grönsaker inte intresserar mig. Så återstår då gatan. Min miljö.

Gatan är lika organisk som vilken saftig bokskog som helst. Människor, hundar, parker, duvor, grönsaksstånd. Det lever på gatan. Och det går säkert att avbilda något sorts djur i motljus där också.

Så det blir rätt naturligt att det mesta som går in igenom mina linser är motiv från gatan. Däremot är det väl knappast gatufoto? Eller också är det just vad det är, i sin mest renodlade form. Bilder från gatan alltså.

London

London

ParisRom

Jycke-lördag

Idag ska jag vara lydig. Som en väluppfostrad hund. Bostadsrättsföreningen har nämligen kollektiv vårstädning och en sån måste man ställa upp på. Det ingår i att vara svensk: solidariskt bära varandras bördor. Eller så var det åtminstone sägs det.

Jag gillar hundar men är inget flockdjur. Snarare en ensamvarg som försöker hålla mig undan från dom andra. Fast när det är vårstädning får jag lägga sånt åt sidan.

Jag ska vara biträdande korvgubbe vid grillen. Ett spännande jobb kanske. Socialt och med möjlighet till lite småsnack. Och när det är klart får man knalla hem och hälla upp ett glas rött som belöning. För precis som med jyckarna måste man få se fram mot en liten godbit när man gjort det man ska.

Visby

Lyme upon Regis

Paris

Paris

Berlin