Strövarkort 152. Spåren efter andra liv

Det är dom som jag letar efter. Och inte bara efter ett, utan många. Det räcker att se för att inse: överallt finns de, våra företrädare, dom som gått före. Ja, egentligen traskar vi allesammans omkring på resterna av dött. Av livet som var för dom andra.

Kan man fotografera sånt? Likrester nästan? Visst kan man det. För som nån sa, vi som lever just nu är en försvinnande minoritet. Det är alla dom döda som regerar. Som är de många.

Så när vi smyger omkring med våra kameror för att leta liv, är det egentligen död vi hittar och plåtar. Kanske därför som det är så kittlande med Christer Strömholms döda hund?

Vem satt i den här stolen kan jag undra? Vad hade han för förhoppningar om livet? Om kärleken och döden? Kanske trodde han också att han var odödlig, precis som vi ju alla tror innerst inne.

Strövarkort 151. You're talking to me, eh?

Näe, henne vill man inte bråka med. Hur lovely än Paul McCartney tyckte att hon var. Fast det är klart, det kanske var så att just den här karln var droppen den dagen. Han som fick alla sinnen att rinna över.

För det är vad bilder handlar om. Eller ska handla om när dom funkar som bäst: kommunikation En berättelse som inte nödvändigtvis behöver vara den sanna. Den kan precis lika spegla vad som händer i min fantasi, vad som kommer för mig när jag ser den. Det som verkligen hände är det ju ändå ingen som minns.

Kanske pekar hon bakåt och säger: Nej, fiskaffären ligger åt det hållet. Jag kan rita en karta åt dig.

Eller så har han just friat och hon svarar: Va! Vill du gifta dig med mig!? Är du helt säker?

Jag tänder på bilder med en historia. Som daskar till fantasin en smula och föreslår olika möjligheter. Sådana som inte är uppenbara - eller som är det. Som ger mig några sekunders osäkerhet.

Det är därför som Lovely Rita Meter Maid är en av mina gamla favoriter.

Strövarkort 150. Efterskörd från London

Jubileum idag. Lite som i alla fall. För 150 är ju tämligen jämnt. Går att dela med tre och så vidare. Så här är mitt 150:e inlägg som Strövare.

Egentligen har jag inte så mycket tid just nu för jag håller på att fixa min hemsida. Har inte haft nån sån tidigare men har fått allt fler frågor om att åstadkomma ett lite mer permanent ställe att visa mina bilder på. Så det är på gång. Och även om tekniken är tämligen enkel och logisk är ju inte jag alltid det så det finns en del vassa hörn att runda.

Emellertid och emedan. Denna dag, den 150:e, får det bli lite efterskörd från London i påskas. Exempel på en lite mer inåtriktad form av fotografering är det nog i alla fall. En åldrande hjärnas registrerande av omvärlden kanske?

Det är klart att vi ska fotografera!

Det är ju det vi är till för. Inte i världen och livet kanske, men på Fotosidan. Intresset för det fotografiska förenar oss. Och därmed vad vi vill visa upp inom ramarna på våra kort, bilder, fotografier, konstverk.

För som det sagts miljontals gånger: det handlar ju om bilderna. De där som börjar nånstans inne i skallen och som i bästa fall sedan återspeglas i resultatet.

Det står oss fullkomligt fritt att begränsa oss, sätta upp regler, dogmer, bestämmelser för vad en bild är och ska vara. Och det står oss precis lika fritt att skita i allt. Att bara dra på och göra det vi känner för.

Tekniken är vår vän i bästa fall. I värsta är den en sursnipig gammal kärring som moraliserar och försöker hindra oss från att skratta och känna lust. Det är därför vi måste lära oss att bemästra och styra över den.

Förra helgen träffade jag ett par små släktingar i tio, tolvårsåldern. De hade börjat fotografera med sina smarta telefoner. Inte ta kort utan verkligen tänka och skapa bilder. Systrarna eggade varandra till nya stordåd och stackars lillebror tvingades ställa upp som modell, hårdsminkad och i färgglada klänningar.

Vilken skaparglädje! Jag kände mig nästan lite avis. Där fanns en friskhet och en tilltro till alltings möjlighet som det var länge sedan jag upplevde. Det är dit jag vill komma tillbaka. Den punkten som ska vara utgångspunkt för mitt eget fotograferande. Lust, glädje, åtrå, skönhet, harmoni!

Jag beundrar människor med stort engagemang. Folk med ilska som drivkraft. Men själv är jag förbi det stadiet. Är väl åldern kan tänka. Men jag bläddrar fascinerat i nya Cartier-Bressonboken och sidorna om de sista åren av mästarens liv och känner igen mig. Gillar det lite inåtvända, nedtonade, eftertänksamma. Och jublar samtidigt över livets mångfald som samtidigt tillåter allt annat också.

Varför bry sig om att fotografera?

Frågan har många svar - eller inga. I loppet av tidens gång är det givetvis fullkomligt meningslös att springa runt och knäppa en massa kort. Jag har försökt reda ut ett par dödsbon med tusentals gamla foton och tvingats ge upp. Jag hade ingen aning om vilka som var med på knäppen och ingen fanns längre att fråga. Så spara eller kasta? Jag kastade.

Men det finns också bättre argument för. Att minnas till exempel. Jag tror inte vi skulle ha så starka minnen av vissa situationer utan bilderna som togs vid tillfället. Det kan ha varit regn, det kan ha varit sol. Glädje och sorg. Tack vare bilden minns vi.

Nu borde ju detta vara ett starkt argument för att låta ordningssinnet ta över, städa och katalogisera i arkivet. Men si, där spricker det åtminstone för mig. Jag har bränt två DVD-plattor till sönerna med de viktigaste knäppen från deras uppväxt, människor som betytt mycket för dom, hundar och katter. Men därifrån till att organisera ett fullskaligt arkiv är vägen alltför lång. Tyvärr.

Men så dyker plötsligt en av dom där mytomspunna bilderna upp. Den som gör att vi fortfarande pratar om den regniga och stormiga veckan på Skagen vid mitten av åttiotalet. Kanske var den tämligen ordinär, men bilden av den blev hyfsad. Precis som den av den tidiga våren 1987, dagen då den första tussilagon blommade redan i februari. Precis som i år alltså. Kommer vi att minnas det?