Strövarkort 190. Väggarnas språk

Det finns så mycket som talar till oss, till mig. Det handlar mest om att hålla ögonen öppna och förmå se, upptäcka vad som står där. Vad som erbjuds.

När jag började fotografera nån gång på stenåldern plåtade jag bara familjebilder med min Agfa Clack. Svartvita på 120-film. Någon enstaka blev väl skarp och räknades då som lyckad. Fast något eget uttryck hade jag inte. Foto var bara kort, något en maskin reproducerade.

Det har tagit många år att hitta något som snuddar vid eget uttryck. Och en väg till de fynden har varit genom andras bilder. Det var genom Christer Strömholm som jag insåg att det är fullt legitimt att nyttja en annans bild och göra sin egen. Han gjorde det i Paris på fyrtiotalet så varför kan inte jag göra det i Stockholm 2015?

Och väggarna har så mycket att säga. En av dom mest spännande bildkonstnärer jag vet är Banksy. Hans bilder kan jag njuta i dagar i sträck.

Det här är ingen Banksy, men den skulle knappast blivit till utan hans påverkan. Var den sitter? Tja, någon som vet?

Strövarkort 189. When in Rome

Det var i helgen som gick som jag var i Rom. Där ska man faktiskt vara. I Rom alltså. En stad som sägs vara evig och som alltid har funnits där. Och som alltid kommer att finnas där kan man hoppas.

Våren hade kommit och överallt lapade människor sol och goda viner. Själv åt jag bättre än på länge eftersom de italienska kockarna är av världsklass. Och en slurk Brunellovin slank också ner.

Så nu är det bara att pinna på med våren, den första som pensionär. Har fått mina första pensionsbesked så jag inser nu att det kommer att bli många promenader på hemmaplan framöver. Dom är ju gratis. 

Här är några strövarkort från helgen som gick.

Selfie vid Spanska trappan.

Mänsklig kommunikation vid samma trappa.

Meningsutbyte vid Tiberns strand.

Poserande i Pantheon.

Med tiggarstaven i Vatikanen.

Alla har något att sälja.

Kärlek på Petersplatsen.

Strövarkort 188. Tittut!

Hoppsan hejsan. Man har fyllt 65 och det var blivit vår. Tänk vad som händer och sker om man inte är på sin vakt. Fast egentligen är det ju inget som hänt, bara att dagarna går och jag med dom.

Men det börjar kännas som att kameran behöver tas ut på luftning och inspirationen få sig en knuff. Så därför blev det vårsalong på Liljevalchs i helgen och där fanns en hel del att beskåda och beundra. Så kanske kan de små strålarna av hopp spira igen och resultera i lite nya strövarkort?

Strövarkort 187. Positiva Tonström

Nu krävs det krafttag! Ute växer snödjupet och här inne fördjupas Hawkings svarta hål. Det är då det behövs både list och styrka.

- Ha, jag är både listig och stark, hör jag mig själv säga med Baloosk stämma. Och en viss slughet har man väl utvecklat genom åren.

För just nu, när det är som allra värst, så behövs en fungerande strategi. När ljudet av benbrott runt omkring låter som sprakande brasved och kastanjetter, tarvas ljus blick och djupa andetag.

Visst låter sig tulipanaros sägas, men faktum är att det går att pilla ihop en också ifall man anstränger sig en smula.

Så idag sätter jag upp på pluskontot:

1. Jag vaknade ännu en morgon, kunde ta mig ur sängen med mindre hosta och snuva än igår och noterade ett lägre blodsocker än för 24 timmar sedan.

2. Jag innehar ett par broddar som gör det möjligt att ta en promenad i vinterunderlaget.

3. Jag läser inte mindre än två intressanta biografier på en och samma gång: Carina Burmans om Gösta Ekman samt Levon Helms om The Band.

4. Jag hittade en liten påse färs i frysen vilken är precis lagom till en lunch för en.

5. Jag ska hämta mina barnbarn på dagis i eftermiddag.

Så det finns ingen anledning att klaga. Tvärtom, jag brister ut i en hyllningssång till livet och friheten. Hur långt som sedan återstår av respektive har man ju ingen aning om, så det gäller att jubla i realtid.

Strövarkort 186. Tidevarv komma - och försvinna

Så var en tredjedels oxveckor uppätna. Och därmed ytterligare en månad av livet. Det där ni vet, som innebär att dagar pågår; komma och gå.

Det är så lätt att förledas tro att det blir bättre i morron, att dimman lättar och att solens leende kommer att lysa upp dagern och livet. Fast så är det ju inte.

Livet pågår ständigt för några av oss. De flesta människor dock, är ju redan döda eller ännu inte födda. Jag vet inte om det är en tröstetanke eller en desperado dito, men någonstans känns det som att man ändå är tillsammans i varandets gemenskap: som död eller ännu icke född.

För övrigt fortsätter erbjudanden om olika hälsoundersökningar att landa i min brevlåda. Det verkar gå ett streck runt 65, en dag som snabbt närmar sig. Och jag har resignerat; nu tackar jag ja till allt. Man måste ju ha något att syssla med när dagarna bara är ens egna och då kan väl lite scanning och blodtappning vara så gott som något. Fast några trisslotter får man inte längre för besväret.