En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Strövarkort 183. Min feta självbild

Sånt som förfaller bygger man upp. Om man inte river ner. Fast det gäller inte kroppen. Den befinner sig oftast i kontinuerligt förfall och är ett ständigt renoveringsprojekt.

Jag har med tilltagande ålder försonats med tanken att jag aldrig kommer att få den kropp jag helst skulle vilja ha. Att jag aldrig kommer att kunna köpa vilka kläder som helst, aldrig smäcka i mig obegränsat av sån mat jag helst skulle vilja och ändå behålla midjemåttet. Eller att någon aldrig kommer att beskriva mig som att "gärningsmannen var en smal och gänglig typ".

Inte heller kommer kroppen i närheten av den idealbild som de stora konstnärerna skapat. Det enda som Michelangelos David och jag har gemensamt är, att vi tillhör det otäcka könet.

Men nog är det lite märkligt hur lättvindigt man straffar sin kropp? Som om den inte var en del av mig själv. Som om det inte vore jag som far illa av att utsätta den för sånt som den bevisligen inte mår bra av. Kanelbullar, choklad, pepparkakor i juletid och glögg. Är man sockersjuk och ska undvika kolhydrater, så de stundande helgerna är en svår och sorgesam tid.

Fast det är bara att bita ihop. Inte bita av och absolut inte med nåt i munnen som går att svälja. Men hur gör man det? Våra hjärnor är ju så sjukt programmerade på driftsuppfyllande: att äta och kopulera är det enda det handlar om när allt kommer till kritan!

Den kombinationen råder även fullt ut i naturen. I Elfenbenskusten har forskare upptäckt att schimpanshannar byter till sig sex mot kött. Honorna spelar med och väljer aktivt hannar som är villiga att dela med sig av sina nedlagda byten. Hannarna ger också kött till honor som för tillfället inte är brunstiga. Dom räknar uppenbarligen med att det ska betala sig nån gång i framtiden.

Aporna är strateger för kött, som är en viktig proteinkälla, får honorna att vilja para sig med de bästa jägarna. Dom som står lägre i rang men är hyggliga och tillgivna och försvarar honorna blir däremot ratade när det ska till. Otack är världens lön.

Om vi nu är så styrda av drifter och behov så är det väl lika bra att ge upp försöken att bli en bättre människa med vackrare kropp? Det är ju ändå ingen idé att anstränga sig om det är genetiska faktorer som styr.

Det är det som jag brukar trösta mig med när min svaga karaktär går upp i en tunn, blå rök. Och då spelar höga blodvärden, värk i bröstet, svettig panna och en tilltagande ekvatorlinje runt midjan rätt liten roll. För det är kanske ändå inte min kropp som det handlar om när det kommer till kritan utan nån annans?