Strövarkort 174. Jag, jag och jag

Hörde ett citat nånstans: Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss, om vi insåg hur sällan dom gör det.

Det är en mening som fastnat. Dels säger den en del om vår självbild, dels är den en svavelosande ed i dagens jagcentrerade självbildkyrka. För vem vill bli påmind om sin litenhet i ett kosmos där allt säger allt cirklar kring egot?

Det är jag, jag och jag. Och sen - kanske - kommer du.

Jag läser ibland om hur någon kvartskändis oroar sig över vad FOLK tänker och pratar om honom/henne. Har en massa åsikter om det mesta, alltifrån hårfärg och midjemått till val av partner och sexuella preferenser.

I've got news for you, baby! Dom bryr sig inte. Inte ett smack Inte ens den där lilla kärnan av folk omkring dig som du förväxlar med FOLKET ägnar dig en tanke. Dom har nämligen alldeles för mycket med att fundera över sin egen hårfärg, sitt midjemått eller val av partner och sexuella preferenser.

Enligt existentiella tankegångar är vi ensamma i universum vi människor. Vi vandrar våra liv i parallella banor som egentligen aldrig korsas på riktigt. Vi föds ensamma och livet är en ensam resa. För att inte tala om döden. Vem följer egentligen med dig när du piper över gränsen?

Men för den som varit sedd sen första nappen trycktes in i munnen, antingen av beundrande föräldrar eller av den egna spegelbilden, kan den insikten vara knäckande. Narkissos vaknar upp, faller i bäcken och drunknar.

Plötsligt är man det osynliga barnet vars konturer upplöses i ett töcken så fort ingen sms:at eller twittrat på några minuter. Och vad tycker egentligen den där människan, innerst inne alltså, om min frisyr eller dom nya skorna?

Visst, jag vet, det är ett i-landsproblem. En petitess. Massajerna funderar nog än så länge lika lite som inuiterna över bilden av sig själva i dom andra stammedlemmarnas ögon. Fast dom kommer nog dit. I takt med globaliseringen är det bara en tidsfråga innan dom famlar innanför höftskynke och annorack efter mobilen som inte hörts av på flera minuter.

Men vad betyder väl artificiell vänskap egentligen? Ett Twitterbudskap i universum? En elektronisk kyss mitt på cybermunnen?

Inte ett skit. Och därför är det viktigt att hålla fast vid dom människor som faktiskt bryr sig. Dom vi känner som våra riktiga och alldeles verkliga vänner av kött och blod. Dom som vi ibland kan vara dödligt trötta på men som aldrig skulle svika. Dom som kan önska en själv dit pepparn växer när man tjatar och gnäller för mycket. Dom man delar sorg och glädje lika med. Dom som aldrig skulle ställa ett enda villkor för ens vänskap. Dom som skulle föda och klä dig om du behövde. Dom som aldrig frågar utan bara finns där.

Det är dom, dom och dom som räknas. Och sen - kanske - kommer jag.

Strövarkort 173. Blandade känslor

Strövarkort 172. Pensionären Lundell

Strövarkort 171. I vargtimmen

Man vet aldrig vad som händer. När jag släcker lampan om kvällen avslutas dagen med synnerligen osäkra odds. En cliffhanger. Mörkret sluter sig, jag sjunker ner i sömn och vaknar - förhoppningsvis - några timmar senare. Men man vet aldrig.

Det finns en massa uttrycksfulla uttryck för olika sinnes- och själstillstånd. Vargtimmen är ett sånt. Nu råkar jag gilla vargar, men just vid fyratiden om morgonen känns till och med deras andedräkt motbjudande i fejset och ljudet av deras tassar som skrapar mot sovrumsgolvet tränger igenom kudden när jag trycker den över huvudet.

Det finns absolut inget löfte att jag kommer att få uppleva gryningen, se solen stiga upp eller höra regnet slå mot rutan. Ändå lägger jag mig modigt och med tillförsikt varje kväll och tycker till och med att det är skönt att somna. Skönt att vrida ner min dimmer tills jag inget vet förrän den vrids upp igen och följetongen fortsätter. Väckt av ett ljud utifrån gatan, av att blåsan är full eller av att katten spinnande lagt sig runt halsen, tvingas jag förhålla mig till dagen.

Och det är den spänningen som håller mig alert. Bristen på garantier som gör tillvaron till ett äventyr där inga löften av något slag kan utfärdas. Det enda jag har att luta mig mot är hoppet. Hoppet om ännu en dag.

Om ännu en tallrik bacon & ägg, ännu en rask promenad med skoskav, ännu en vår och sommar som regnar bort, ännu ett spännande formel ett-VM, ännu en semester på en italiensk ö, ännu en ny kamera från Leica som jag inte har råd med, ännu ett nytt humorprogram på TV som inte är roligt, ännu en melodifestival där Sverige kommer trea från slutet, ännu ett nytt album från Bruce Springsteen som låter likadant som det förra, ännu en kontrollbesiktning av kroppen där doktorn påpekar att jag borde göra nåt åt vikt och kondition, ännu en dålig film på Gotlandsbåten, ännu en framhjulspunka på Solnavägen, ännu en restskatt på 3997 kronor, ännu en dansk tv-serie som är bättre än tio svenska.

Ännu en picknick i Hagaparken där jag spiller ut mitt vin i knät, ännu en skåning från SMHI som läser vädret i radion, ännu en meny från det lokala pizzasjappet i brevlådan där det utlovas fri hemkörning, ännu ett hälsolarm där vanlig hosta kan vara lungcancer, ännu en politiker som ertappas med näven i kakburken, ännu en debattartikel av en filosof som ingen bryr sig om, ännu en tuttchock i Aftonbladet och en troschock i Expressen, ännu en glasservis i ett kycklinglår, ännu en ny glassort från GB som bara finns i en säsong, ännu en mobiltelefon vars batteri plötsligt lägger av. Samt ännu ett riksdagsval som sätter begreppet sistagångsväljare på kartan.

Strövarkort 170. Vissa dagar,

Vissa dagar är svartvita.
Vissa dagar känns ommålade.
Vissa dagar äter älgen fjolårsfrukt i trädgården och blir berusad.
Vissa dagar blir man irriterad på såsigt folk som fumlar med kontokorten.
Vissa dagar skriker nån på bussen så högt i sin mobil att hon överröstar ipoden.
Vissa dagar hittar man presenten man sökt så länge.
Vissa dagar faller en del saker på plats.
Vissa dagar är man mest uttröttad och bakfull.
Vissa dagar är som en Norénpjäs: enkla, lättsamma och pastellfärgade.
Vissa dagar smakar osten kork.

Vissa dagar vill man kunna spela piano.
Vissa dagar kan man det.
Vissa dagar vill ingen vara ens vän.
Vissa dagar blir man arg för ingenting.
Vissa dagar skrattar man hysteriskt.
Vissa dagar är mer politiska än etiska.
Vissa dagar förstår man ingenting av Svenskans understreckare.
Vissa dagar är alla muppar.

Vissa dagar borde vara tystare än vad dom är.
Vissa dagar kunde användas som invändning mot matriarkatet.
Vissa dagar skulle inte ens Kafka känna igen sig.
Vissa dagar blåser det så kallt att ögonen sprutar.
Vissa dagar luktar bensinbomber.
Vissa dagar finns inte.
Vissa dagar borde inte finnas.
Vissa dagar finns ändå till sist.
Vissa dagar har alla pengar äntligen tagit slut.
Vissa dagar är räntan praktiskt taget noll fast man inte har några lån.

Vissa dagar för man ett trevligt och civiliserat samtal med en komplett främling.
Vissa dagar möts man av ett leende som gör en glad i hela kroppen.
Vissa dagar är inte alls så illa som väntat.
Vissa dagar känns som en av alla dessa dagar.
Vissa dagar vänder lyckan och man har mest otur i spel men är neutral i kärlek.
Vissa dagar kommer aldrig tillbaka.
Vissa dagar ska dom döda debitera.
Vissa dagar regnar det i öknen och miljarder blommor blommar.
Vissa dagar inkluderar returresa trots att andra slutar innan dom ens börjat.
Vissa dagar möter man en spanjor som hatar tjurfäktning.
Vissa dagar hittar dom fem skatten.

Vissa dagar sjunger näktergalen på sista versen.
Vissa dagar vill man bara vara rik, vacker och berömd.
Vissa dagar är man det.
Vissa dagar stjäls det flera cyklar än mopeder.
Vissa dagar får man gratis Treo när man hyr cykel.
Vissa dagar går inte ens liv runt.
Vissa dagar får ett abrupt slut av att man dör.
Vissa dagar möter man en lapplisa som pratar gotländska och är från Lärbro.
Vissa dagar smakar fiskgratängen vanilj.
Vissa dagar vill man bara inte.
Vissa dagar måste man.
Vissa dagar går det inte.
Vissa dagar vill man ha en anledning och får det också.
Vissa dagar tillverkar man.
Vissa dagar får björken musöron och rosorna måste klippas.
Vissa dagar finns det ingen post i facket när man kommer hem.
Andra dagar är det knökfullt av räkningar.