Snart fyller Ulf Lundell 65. Det fanns en tid då det knappast var självklart att den dagen skulle infalla. Men han vred sig ur greppet av en självdestruktiv livsstil och fortsatte. Och jag tycker nog att han åldras med viss värdighet.

Jag minns dagen då Jack gavs ut och recenserades. Jag kände igen Lundell för jag hade lyssnat på hans musik, som faktiskt kom före Jack och jag hade varit på hans allra  första offentliga gig på källaren Kurbits i Gamla stan där en mycket nervös debutant lirade rock tillsammans med Nature.

På den tiden fanns det en stor tidningsaffär vid Sergels torg som sålde alla landsortstidningar. Och tidningarna då inte bara respekterade första recensionsdag, utan satte även en ära i att publicera dom just den dagen.

I dörren till butiken stötte jag denna första-dag ihop med Lundell i beige trenchcoat och med en försvarlig packe tidningar under armen. Jag antar att han var på väg hem för att plöja recensioner och han bör ha blivit nöjd över resultatet. Jack fick, vill jag minnas, överlag välvillig kritik även om inte alla var lika hänförda som den kritiker som utnämnde den till årtiondets generationsroman.

Jag har följt Lundell i hasorna genom åren. Köpt hans skivor, läst hans böcker och varit på ett oräkneligt antal konserter. Några gånger har jag blivit ombedd att skriva om honom och även försöka få till en intervju, men jag har alltid avböjt. På något vis känns han lite för nära, trots att jag inte alls känner honom. 

Med bara några månaders åldersskillnad är våra referensramar påfallande lika. Vi har gjort ungefär samma resa litterärt, konstnärligt och geografiskt och gillar samma musik, även om han förstås varit framgångsrik medan jag bara försörjt mig.

Fast en gång har jag faktiskt träffat honom. På Klara kyrkogård. Jag jobbade i Aftonbladets mörkrum (som låg i Klara då) när någon från nöjesavdelningen ringde upp och berättade att Lundell var på redaktionen och att dom behövde ett porträtt av honom. Inga fotografer fanns i huset så kunde kanske vi i mörkret fixa det?

Jag lånade en gammal nött Nikon F och mötte honom nere vid kyrkogårdsmuren. Vi småpratade lite och jag minns att han fnissade när jag berättade att jag inte var fotograf på tidningen utan jobbade i mörkrummet.

- Mörkrumsneger, sa han och skrattade hest medan han lydigt poserade mot kyrkväggen.

Det har gått några år sen dess och som vanligt ligger han några månader före mig. Men jag bugar djupt för honom när han nu snart nått fram till det där laddade strecket.

En fri man i stan va're va? Eller möjligen på Österlen.