Maybe it's because I'm a Londoner
Fast det är jag förstås inte. Egentligen. Jag är ju östgöte som bor i Solna. Fast här inne, åt hjärtat till, är jag hemmahörig i London. Ända sen jag var en liten valp har jag dragits till stan.
Anglosismen började tidigt. Jag slukade Enid Blytons Fem-böcker och Chromptons Bill-dito som pilt. Jag tittade på engelska tv-deckare när vi skaffat apparat lagom till Rom-OS 1960. Slå 999 till polisen, Sherlock Holmes, den riktige med pipa och deerstalkermössa. Så kom Arvingarna (The Brothers), som var den första engelska såpa som visades här.
Och popmusiken förstås. Den som jag fortfarande föredrar. Beatles, kungarna! Men också The Who, Kinks, Jimi Hendrix (visst, han var amerikan men gjorde sina första plattor i England), Cream med Clapton och tidiga Stones.
Så fanns konsten på Londons muséer och gallerier, litteraturen och journalistiken, fotografin.
Fortfarande grips jag av en hemkänsla bara av att vandra och lukta på Londons gator, även om stan har förändrats dramatiskt sen jag var där första gången 1966. Massturismen och den vidriga trafiken är svår att uthärda. Samtidigt kan man som kontrast besöka Charles Dickens hem och känna sig så där skönt förflyttad till nåt som varit. Eller låta nackhåren resa sig av sågar och skalpeller på Hunterian Museum at The Royal College of Surgeons.
Påskveckan ska jag vara i London och bo i en hyrd lägenhet invid Regents Park. Då om inte förr ska kameran väckas till liv och vara med igen. Med extra batteri och reservkort i fickan. Och jag kan ta upp mitt livsprojekt, att plåta på Londons gator. För bara där känner jag mig som en äkta gatufotograf.
Ha det bra i London, ser fram emot nya bilder!
/Niklas