Hemma hos Christer Strömholm

På sensommaren 1992, för 19 år sen alltså, flög jag till Skåne för att träffa fotografen Christer Strömholm för det kortlivade magasinet Madames räkning. Jag hade länge velat göra ett jobb på honom eftersom han var - och är - en av mina favoritmänniskor.
Christer tog vänligt emot mig i sitt hus i Höganäs. Vi pratade en hel del och delade ett par flaskor rött under kvällen. Dagen därpå for jag hem och skrev och blev rätt nöjd. Men så fick Madames layoutchef syn på bilderna som skulle illustrera artikeln.
- Vi kan inte ha döda hundar och transvestiter i Madame, slog hon fast. Texten ställdes och har aldrig publicerats. Jag tycker det är synd. Därför kommer den här för mina bloggläsare. Och för en gångs skull var inlägget bildlöst. Tills Mikael Good erbjöd mig att lägga in detta fina porträtt:

Christer Strömholm, Härja, Västergötland. © Mikael Good

Fotografen Christer Strömholm är en samlare. Han samlar på sitt liv. I form av bilder och ord, saker och människor.
Han läser sina negativremsor och kontaktkartor som dagböcker och han återvänder ständigt till dem. Samtidigt som han "skri­ver" nya.
Nyss 74 år fyllda är han fortfarande aktiv med kame­ran och söker bland bil­derna omkring sig. Och får på så vis nya dag­boksremsor att under­söka.
Om människan är summan av sina egenskaper, så är Christer Ström­holm antagligen stor, ja mycket stor. Men precis här nere på jorden, öga mot öga så att säga, är han en kort, satt man med håret snaggat så att det är kortare än det vita skäg­get. Blicken växlar mellan gemyt och livsfara och handslaget är som väntat fast, precis som det anstår en gammal krigare.
Kvinnli­ga vänner har sagt mig, att han är en mycket at­traktiv man och hans olika äktenskap och förhållanden med kvin­nor bekräf­tar väl det.
Men jag hukar mig en smula inför myten, inför de många histo­rier som jag hört. För då vi möts är han ju "bara" en männi­ska - en betydligt äldre människa än jag visserligen, en som levt det liv som jag kanske en gång drömde och fantiserade om - men med ett leende som räcker till för hela an­siktet och som tänder gnistor i hans ögo­n.
Han har kommit tillbaka till Sverige för inte så länge sedan. Från Frankrike och sitt hus på bergstoppen i byn Fox-Amph­oux, i det "fattiga" Provence. Huset han köpte som ruin och som nu är navet i hela hans verksam­het. Här har han med sina egna händer sprängt och huggit sig ner i urberget och byggt sig ett mörkrum.
"Det var skoj att jobba med dynamit", myser han.
I Fox tillbringar han den ena halvan av året, i Höganäs den andra. Och det är där vi träffas, en av de sista riktigt gene­rösa sommardagarna.
Här bor han, i ortens gamla nedlagda flickskola, "för att det bara tar 24 timmar att köra härifrån ner till Frankri­ke".
För han behöver ju Sverige, men också närheten till kontinen­ten. Så därför är Höganäs den perfekta lösningen.
Den gamla skolan har ett annex där hans kopist, Bibi Friman arbetar. Resten av huset är minutiöst inrett. I precis lika per­fekt ordning som rykten berättat.
Christer visar mig runt, med en stolthet som inte är att ta miste på. Han har bara bott i det här huset i ett år, ett annat han hade några kvarter härifrån blev till sist för trångt.
Den gamla skolsalen är nu ateljé och ett staffli skvall­rar om att han tagit upp sitt måleri igen. I ena hörnet av salen sover han, i en bred säng omgiven av böcker. På hyllorna finns staplar av fotokartonger, tydligt påskrivna och på ett stort bord ligger de nyaste bilderna. Dem han tog i somras i Fox, dem som ingen dittills sett men som han ska testa vid en utställ­ning på bio­grafen Röda Kvarn i Helsingborg.
Det är märkliga bilder av den verklighet som bokstavligen ligger framför våra fötter. Där är väggsprickor, skrovliga ytor, vat­tenreflexer, en färgtub nedtrampad i asfalten. Bilder från en yttre verklighet som speglar en inre. Ur stenen grinar Picassos häst från Guerni­can emot mig och Christer skrockar förnöjt.
"Ja, ett odjur kan det väl vara iallafall", medger han.
Han sätter aldrig namn på sina bilder för att inte lura på betraktaren något. Men internt, i samarbetet med kopisten så har alla bilderna namn och Christer ser sina egna figurer och land­skap i dem. "Fisken, de kinesiska bergen, fågeln", kallar han dem.
Vi samtalar länge den här kvällen. Augustinatten där utanför står snart svart och katten Gustav stryker oss runt benen.
Christer sträcker ut sig på sängen och funderar över min fråga om myterna som alltid omgett honom. Om vad som är sant och vad som är dikt.
I biografin som fanns i den första boken, "Till minnet av mig själv" står det:

"CS är född 22 juli 1918 i Stockholm. Gick i skola i bl.a. Eksjö, Lidingö, Boden och Stockholm.
Deltog i de flesta europeiska krig som legosoldat i slutet av 30-talet och början av 40-talet. (Spanien; Finland; Norge, grupp Conny). Dekorerades 1945 på nor­ska ambassaden.
Studerade måleri hos Otte Sköld och Isaac Grünewald - senare vid Konstakademierna i Parsi, Faenza och Flo­rens. Kom via grafiken in på fotografin. Medlem av gruppen FOTO-FORM med bl.a. Otto Steinert.
Därefter bartender i Tanger och kock på M/S Black and White. Senare guide på Riddarhuset i Stockholm och reseledare i Spanien, Italien och Frankrike.
Började fotografera på allvar 1958. Fotografiska resor till bl.a. Los Angeles, Tokyo, Calcutta, Nairo­bi. Har dock största och mest naturliga hemortsrätten i Paris (18:e).
Startade Fotoskolan 1962 tillsammans med Tor-Ivan Od­ulf, där han numera är rektor. (Fotografisk dagskola inom stiftelsen Kursverksamheten vid Stockholms Uni­ver­sitet omfattande 3-årig yrkesutbildning med tyngd­punk­ten lagd på reportage, dokumentärfotografering och filmning.)
F.n. sysselsatt med att sammanställa en bok om Spani­en och Paris (Paris, Poste Restante)."

Det var för 27 år sedan. Det har hänt en del sedan dess. Utställningar, böcker, internationellt genombrott. Foto­skolan är borta men den fostrade under sin drygt tolvåriga verksamhet ett flertal av våra allra bästa fotografer.
Biografin då, 1965, omfattade 20 tryckta rader. I boken "Kons­ten att vara där", Christers praktverk som kom i våras, är den utökad till 25 sidor! Så vad är då sanning och vad är myt?
Han blundar och stryker trött med handen över ansiktet.
"Tja, vem vet. Du förstår, det var så att jag dementerade aldrig någonting då, förr när det skrevs en massa fantastiska saker om mig. Tyckte aldrig det var någon mening. Så mycket har följt med genom åren. Journalister har skrivit av gamla klipp och på så vis har histo­rierna fortsatt att hänga med. Fast en del är ju sant förstås. Biografin i senaste boken är i stort sett kor­rekt."
Han tystnar. Jag funderar länge och undrar om det egentligen spelar någon roll. För vem är man egentligen? Är det inte vad livet går ut på: att undersöka vem man är?

Senare på natten vaknar jag på min madrass bakom en av bokhyl­lorna. Bibi har smugit in i rummet med en hög nygjorda kopior som hon och Christer noga analyserar.
"Lite svartare här men håll tillbaka upptill!" manar Christer och Bibi tassar ut i mörkrummet igen. Själv faller jag ner i dröm­fylld sömn i en värld med Christers bilder som bakgrund. Jag hör hur han bortifrån sitt hörn vänder bladen i en bok. Långt senare märker jag att han släcker lam­pan. Men då krafsar redan gry­ningsljuset mot rutor­na.
Christer Strömholm är en samlare, sa jag. På hans hyllor trängs saker, otroliga saker som må sakna penningvärde men som för honom är oersättliga.
Men han samlar också på ord, på tankar och meningar. I ett kortre­gister, av samma typ som dem man finner på bibliotek, har han tusentals handpräntade kort. Noggrant sorterade efter ämnen som kärleken, konsten, döden, fotografin, erotiken osv.
Kort som är det koncentrerade resultatet av åratals tankar. Varje gång som något kommer för honom, så klottrar han ner det på vilken liten lös lapp som helst. När han så på kvällen tömmer fickorna och läser vad han skrivit ner under dagen, så kan det bli ett nytt kort.
På ett av dem står det: "Bara döda fiskar flyter medströms". Det är ord som jag ser varje dag, på en bropelare mellan Slussens och Gamla stans tunnelbanestationer i Stockholm. Ord som jag tycker känns bra att ha med sig på morgonen då jobbet väntar med okända utmaningar.
En samling av dessa "kort"-tankar kommer vad det lider ut i bokform. För Christer arbetar just nu med sitt "Testamente". Ja, boken heter så och är egentligen flera. Formatet ska bli litet men digert: två böcker med bilder, en med ett samtal om bilder och två med "kort"-tankar­na. Allt­sammans för­packat i en låda.

Jag vaknar först på morgonen. Huset är tyst och jag står och tittar på Christer som sover djupt i sin säng. Men jag känner mig lite skamsen - som stod jag och smög på honom - och går ut på går­den.
Ännu en het dag ligger på lur, det rasslar i det höga gräset på bak­gården och himlens blåa är hur högt som helst.
Jag funderar över Christers ord, "att det känns fint att sitta här på landet, i den svenska idyllen och titta på negati­ven och bilderna från storstäder". Med horor och hallickar, trans­sexuella och avvikare, de som är udda och de som är jämna.
Och just då, så kommer jag på vad det var jag kände när jag igår kväll såg hur Chris­ter arbetade med sina bilder: jag såg ömhet. Jag såg kärlek och ömhet i hans sätt att röra vid och behandla sina bilder.
Jag berättar förstås ingenting om det för honom, för han tycks mig vara en osentimental jäkel.
Men jag tar den med mig, min bild av honom hukad över bordet med sina bilder och hans sätt att röra vid dem.
Och så kommer de då, tankarna från korten, just som planet lyfter mig från Ängelholms flygplats och slänger mig tillbaks till min egen värld igen:

"Ett konstverk är en inre process - även för betrak­ta­ren".
Eller: "All konst är inte konst".
Och: "Man måste ha mycket kaos i sig för att kunna skapa."
Dessutom: "Fantasin är det som dina ögon inte ser".

Det där sista låter ju bra! Så kanske vågar jag låta honom läsa det här i alla fall!

PS. Christer Strömholm dog 2002.

2011-10-13 17:49   Chasid

Bra och intressant text om Christer Strömholm, Göran. Om du vill så får du gärna lägga in den här bilden på Christer i din text: http://www.fotosidan.se/blogs/chasid/christer-stromholm.htm
//Chasid

Besvara

Svar från goranton 2011-10-13 17:57

Tack Mikael! Både för beröm och för bild.
/Göran

Svara

Chasid 2011-10-13 18:37

My pleasure :) Det är inte var dag som en av mina bilder får illustrera en såpass välskriven och intressant text om den största fotografen som levt i Sverige :)
//Chasid

Svara

2011-10-13 18:47   Håkan Eklund

Hej du, en härlig text! Giller din personliga stil, värmen som genomsyrar texten; vilken fin erfarenhet!

Jag vet inget om tidskriften ifråga, men att materialet/bilderna om Strömshom inte dög, visar ju på okunnighet på högsta nivå. Världen är full av klåpare, brukar jag säga - kanske just därför blev Madame kortlivad?

Har själv gillat Strömsholm, har några böcker - och gillar uttrycket "Bara döda fiskar flyter medströms", det använder jag ofta. :-)

Tack för detta!

h. Håkan

Besvara

Svar från goranton 2011-10-13 20:35

Näe, Madame blev inte långlivad. Fast jag fick faktiskt också chansen att skriva om en annan av mina favvofotografer - Man Ray - och den artikeln publicerades. Kanske kan jag lägga ut den här också framöver.
/Göran

Svara

2011-10-13 19:09   Lasse Mellberg

Mycket fin text som du bjuder på. Måste ha varit en fin upplevelse att möta honom så som du gjort.

mvh

Lasse

Besvara

Svar från goranton 2011-10-13 20:36

Tack! Jo, det var mäktigt att sova i samma rum som han. Han snarkade för övrigt djupt.
/Göran

Svara

2011-10-13 19:10   Agneta Viklund

Tack, det var intressant läsning och vackert skrivet. Blev speciellt berörd av det du skrev att du såg kärlek och ömhet i hans sätt angående sina bilder.
" Ett konstverk är en inre process - även för betraktaren"....Det tar jag med mig, känns viktigt att tänka på.
Vet du om han fick läst det du skrev?

Besvara

Svar från goranton 2011-10-13 20:39

Ja, jag skickade texten till honom men hörde aldrig någon reaktion. Jag vet faktiskt inte om den där planerade lådan med flera böcker som han pratar om i texten nånsin kom ut. Och vart hans enorma kartotek med visdomsord tog vägen har jag inte heller nån aning om.
/Göran

Svara

2011-10-13 21:58   mickeberg

Hej, visdomsorden har kommit ut i två delar. Små böcker, senast jag såg dom fanns de i Modernas monter. Finns väl också på Kontrast och hos Fotografiska. Den där boken i flera delar är på gång, på sitt eget sätt, men det får någon annan snacka om.

Besvara

Svar från goranton 2011-10-14 06:16

Intressant. Får väl slå en koll när jag har vägarna förbi.
/G

Svara

2011-10-15 14:37   Lilit

Tack för att du delade med dig.

"102 kloka ord" gavs ut postumt 2005 och jag köpte den på Fotografiska i somras. Enligt baksidan på den kom "101 kloka ord" ut 1997 men den ska vara slutsåld.

Ett urval av dem finns att läsa på www.stromholm.com/.

102 kloka ord
ISBN 91-975482-0-0

//Katja

Besvara

Svar från goranton 2011-10-15 14:40

Tack själv! Det blir alltså att dammsuga antikvariaten om man vill ha dom 101 kloka orden. Ska kolla på Fotografiska efter dom 102 snarast.
/Göran

Svara

2011-10-15 16:04   fotomojje

Det var bra att du träffade honom, att du skapade det här minnet.
Det är just mötet med en människa som är det intressanta, bilden blir ofta en bekräftelse på det mötet du haft. Nu hade ju Chasid en mycket fin bild till din mycket intressanta text.
Riktigt kul att läsa
mvh
Morgan Larm

Besvara

Svar från goranton 2011-10-15 17:21

Ja ibland säger även ett antal ord en hel del om en bild.
/Göran

Svara

2011-10-15 16:43   EGW

En verkligt välskriven och intressant intervju om en betydelsefull person i svenskt kultur- och fotoliv.

Besvara

Svar från goranton 2011-10-15 17:21

Tack för beröm!
/Göran

Svara

2011-10-15 17:24   per-erik åström

Bra text. Jag arbetade som Christers kopist vintern 72/73 i hans lab på Borgmästargatan i Sthlm. Känner väl igen mig i din beskrivning av honom. Minns också hans humor och värme som människa. Han hade också en särskild förmåga att "se runt hörn" och han hade ett minne för människor och händelser som var unikt, även om han ibland kunde skarva. Han befolkade rum på ett särskilt sätt helt enkelt.

Besvara

Svar från goranton 2011-10-15 17:39

Vilken jättefin karaktäristik: "Han befolkade rum på ett särskilt sätt helt enkelt." Tack för beröm!
/Göran

Svara

2011-10-15 18:22   mickeberg

Per Erik,,,haha, jag skrattar då jag läser dina rader,,,jag bor ju mitt emot, men det jag minns bäst av labbet var att det fanns ingen toalett och att det var en million tidningar UNDER sängen. Det var trivsamt på det labbet och ändå bättre var det ju att sedan kom ju Anders P, Jocke och Olle lindstdedt att labba där, och luncherna, vilka luncher, då vi gick ner på Åsögatan och käkade hela högen, långa luncher och eftersom alla fotografer fanns på labb runt omkring ( Roger Stenberg, Neil Goldstein, Maud Nycander, Eva Stackelberg, Robert Blomkvist, Håkan Pienowski, Britt, Elofsson, Åsa Franck,,,herre min skapare, vilken tid, och dessa luncher som aldrig tog slut,,,kocken var skitsnål på ena stället( no names,) om det kom tillbaka en potatis eller två på en tallrik så puttade han ut den på en annan som skulle in i restaurangen.

Egentligen är det en bok som borde skrivas om alla labb runt Borgmästargatan, Bondegatan, Erstagatan och Skånegatan. Det måste ha varit Sveriges genom tiderna mest labbtäta område. Nu finns bara Gunnar Smoliansky kvar på Bondegatan. ...

Besvara

Svar från goranton 2011-10-15 19:31

Jag bodde på Bondegatan 75 på den tiden och ville söka in på fotoskolan men vågade inte. Ni verkade så farliga och (mål)medvetna allihopa så jag smög mig därifrån efter att en enda gång varit innanför dörren.
Sen jag mekade jag ihop ett eget labb hemma i garderoben med tankar av pvc-rör där jag soppade mina Tri-X i D-76 och mörklade köket permanent. Många burkar Heinz vita bönor har värmts i det där kolmörkret.
Till sist fick jag ändå jobb som fotograf. Bara för att inse att jag egentligen ville skriva - och behålla plåtandet som hobby. Så jag är alltså en sann amatör och hörde faktiskt aldrig hemma uppe på Klippgatan
/Göran

PS. Åsa Franck och jag var arbetskamrater i Aftonbladets mörkrum vid slutet av sjuttiotalet.

Svara

2011-10-15 20:02   Patrik Lindgren

Mycket bra och intressant text, trist att den aldrig gick i tryck. Väldigt trevligt att du delar med dig av den här.

Besvara

Svar från goranton 2011-10-15 20:35

Kul att du och så många andra uppskattar den.
/Göran

Svara

2011-10-15 20:41   per-erik åström

Micke - i det där labbet, mot en vägg, stod också en hel hög med masonitskivor med bilder fastlimmade, som härrörde från Krilles allra första utställning på NK. Tidigt 60-tal. Rätt så hårt kopierade i format typ 75x100 cm. Minns att han sa att jag kunde ta dom jag ville ha.... Men det gjorde jag inte, tyckte dom var för stora för att släpa på. Dessutom bodde jag i ett litet hål i väggen vid Zinkensdamm på den tiden. Hade inte plats helt enkelt.
... Läste för ett tag sedan att en av dessa masonitskrivor sålts på auktion för en hiskelig massa pengar. Vintage print heter det numera....

Besvara

2011-10-16 12:37   mickeberg

Hej igen, det roliga med de där bångliga masonitskivebilderna, är att de flyttade inte så långt, de hamnade bara i nästa kvarter, på mitt labb. Det var väl Elofsson som tog med dom,,jag tyckte också att det var inte mycket att ha och de låg en massa år och skräpa, sedan åkte de iväg och blev plötsligt jävligt dyra och fina.

Det är som en del av mina fotoböcker. En har jag alltid som underlägg då jag fikar på morgonen, full av kaffefläckar, såg att just den boken var värd ca 20 000 kr just nu.
Det påminner mig om att en konstnär ska bli gammal. Det är efter sjuttio bast som man börjar tjäna fett med deg, så det gäller att ligga i på rätt sätt, eller hur?

Annars borde man ju skriva en bok om Strömholms kopister, framför allt Elofsson,,jesus vilka stories, tänk då han tappade Strömholms negg på tunnelbanan, bleka damen bla, då var han ganska svettig,,,

Http://www.mickebergphoto.blogspot.com

Besvara

2011-10-17 11:36   Bo Kempe

På SVT-Play kan man fram till den 20 oktober se Joakim Strömholms film om sin far.
Angående boken "Kloka ord" så kom den första utgåvan av denna ut på det sätt som Christer Stömholm själv förvarade sina "ord", dvs en låda med lösa kort. Som Göran också skriver i sin artikel. Andra upplagan var inbunden.
Fortsättningen "102 Kloka ord" är lite tråkigt spiralbunden.
(Bokförlaget Journal sålde för övrigt ett restexemplar av första upplagan nu på senaste bokmässan i Göteborg. Min fru köpte den och det blev en mycket välkommen födelsedagspresent till undertecknad.)
/Bo K

Besvara

Svar från goranton 2011-10-17 14:16

Vilken fantastisk fru! Var rädd om henne!
/Göran

Svara