En eller tall? Tita som tita!

Förra vintern var ju undrens tid vid Naturum Vattenriket i Kristianstad. Där kunde man vara med om saker som bara inte händer. Att inom en kvart från ankomsten ha fotograferat både utter och kungsfiskare, till exempel. En utterhona med två ungar höll full show under lång tid, en hane anslöt sig till gruppen och Naturum Vattenriket blev känt vida omkring. Jag skrev om dem i bloggen i februari.

I höst har utterhonan siktats igen, med en unge denna gång. Hittills har de inte visat sig lika frekvent som förra vintern, men jag hade tänkt ta chansen att åka dit i morse. Om inte utter så kanske kungsfiskare, häger kanske kunde vara på plats. Eller måsar i alla fall. När jag vaknade strax innan klockradion skulle dra igång väckning blev det till att stänga av den innan oväsendet började och somna om. Ont i halsen, snorig näsa och förkylningsvärk över ögonen. Det verkade förut som om jag skulle slippa dela hustruns dunderförkylning, men icke alltså. Att ge sig ut i råkall, fuktig skånsk vinter fick anstå.

En tur med Amba blev det så klart, men mest inomhus i övrigt. Jag spanade litet på fåglarna vid fröautomaterna som jag fyllde på i går. Där var ett liv och ett kiv! Gott om titor upptäckte jag. Titor är litet av ett bekymmer för mig, hur vet man om det är en- eller talltita? Det hörs ju! har jag fått veta, och det är ju bra, det är bara det att det är mycket länge sedan jag hörde fågelläten i det registret. Jag har hört att talltitan skall ha ”tjurnacke” medan entitan inte har det. Talltitan är mer grå, entitan mer brun i tonen såg jag någonstans, plus skillnad i teckning på vingarna.

Jag tycker att det finns två typer av tita här, en med den där ”tjurnacken” och en som jag uppfattar som slankare. Jag tycker också att jag kan se det där med brunt och grått på undersidan, inte minst på bilder, men jag är osäker på om det verkligen är så eller bara skillnad i ljus.

Jag tog kameran och ställde mig vid köksfönstret för att försöka få några identifieringsbilder. Det var ordentligt grått ute och ont om ljus, men några bilder fick jag. De allra flesta inte särskilt bra, men det var jag ju inte ute efter heller, bara ett försök att få båda typerna på bild. Om det nu är två och inte en...

De två första titorna nedan uppfattar jag som slankare, kan det vara entita? Den tredje har ju ”tjurnacke”, den vill jag ha till talltita. Någon som är bra på titor och kan ge tips?

Vi hörs!

Frostigt.

I dag hade vädret bestämt sig för att inte låta temperaturen nå över nollan på termometern. När Amba och jag gick på promenad i Hästahagen visade sig ett litet hål i molnen, där bakom skymtade någonting blått. När vi gick på andra hållet för att hämta posten och passerade skogsuppehållet där man kan beskåda slätten visade det sig att där nere var det tjock dimma. Garanterat dålig sikt och med all säkerhet duktigt halt på E-22. Där Linnekullavägen ansluter till E-22 brukar det stå en skylt vintertid, "Varning! Halkkänsligt parti!". Det slår mig när jag skriver det att jag inte vet om den är uppe i år. Märkligt hur man kan tappa uppmärksamhet i hemtama trakter...

Dimma slapp vi på dagen, men förra natten hade vi nog litet för rimfrosten gnistrade ordentligt. Kameran fick peka mot backen i dag. Strax efter pekade den rakt upp, gladan kom på sin dagliga tur på låg höjd. Jag var inte beredd och hann inte ställa om kameran, så det blev siluettbilder på den. MYCKET brusiga om jag försöker få fram någonting, så de får hållas i skamvrån.

Vi hörs!

Odlingsrösen.

”Det finns inte en enda kvadratmeter skånsk mark som inte är påverkad av mänsklig verksamhet” var det någon som sade, jag har glömt vem och var jag hörde eller läste det. Jag kom att tänka på de orden i dag när Amba och jag gick upp i Hästahagen. Gårdagens gråväder och många plusgrader var utbytt mot solsken och flera minusgrader. Amba rullade sig nöjt i frosten mellan odlingsrösena. Hon gillar att rulla sig, bäst är i solvarm sand men frostnupet gräs duger också. Och rävlort naturligtvis, men då blir ju den oförstående husse som inte fattar nånting om goda dofter ilsken...

De var just odlingsrösena som kom mig att tänka på citatet ovan, i det låga solljuset framträdde de tydligt när ljuset skulpterade landskapet. När vi ganska nyligen flyttat hit, anordnade Länsmuséet i Kristianstad en vandring här i grannskapet där man berättade om just odlingsrösena och även de brons- och järnåldersgravar som finns här. En fornborg finns också alldeles intill Hästahagens övre del. Jag har haft funderingar på att fotografera sådant här, men det är inte alldeles lätt när det växer vuxen granskog, nyplanterad granskog, bokskog, sly och annat skymmande runt och på lämningarna ;-) Och om de råkar ligga fritt är det svårt att få dem att framträda i grönskan på och runt dem. Men vintersol hjälper. Det är bara det att det skadar ju inte att ha någonting mer vidvinkligt än Canons 100-400mm på kameran. Jag försökte i alla fall, hoppas att rösena går att upptäcka även för den som inte vet var de är ;-)

Det är alltså kullarna som är odlingsrösen. Under yngre bronsålder och äldre järnålder röjde man ytor för att odla säd, stenarna samlade man i högar. Det finns olika slags rösen, från som här i hagen ganska hoprafsat till vackert staplade formationer.

De här rösena ligger alltså i en beteshage, och hästarna begränsar igenväxningen. Men ett och annat träd har hittat ett bra ställe att slå rot på.

Även om hästarna betar flitigt tar sly och inte minst slån och björnbär över en hel del, som man kan ana på nästa bild.

Jag kanske skärper mig och sätter kortare objektiv på kameran och jagar rösen. Nån gång. Just nu strålar en berusad måne över oss, och det är runt sju minusgrader. I morgon väntas tö igen, upp mot fem plus innan dagen är slut. Skånsk vinter...

Vi hörs!

Gråväder.

Samma gråväder här i dag som i går, om än inte riktigt lika mörkt. Aftonbladets nättidning skrev i går att solen gått ned för sista gången i Kiruna, i år i alla fall. Hade det stått Kristianstad eller Skåne i stället hade jag trott det rakt av, mörkt hela dagen.

Kameran fick som vanligt hänga med på Ambas (våran hund) och mina promenader i dag, uti fall att. Man vet ju aldrig om det skall dyka upp ett gäng vita älgar eller nå´t när man går ut. Nu gjorde det inte det, jag hade ju kameran med mig. Men en gång när jag lämnat den i skåpet gick vi rakt på en älgfamilj, ko, tjur och två kalvar. Inte vita förvisso, men tjuren var inte en sådan där cykelstyretjur som man oftast ser här, han hade tämligen rejäla skovlar... Men det var fint att se, säger positivhalaren. Hade varit ännu finare med några bilder säger jag ;-)

Det hände uppe i hästahagen, vi gick dit i dag också. Ingenting speciellt som sagt, det fick bli en rakt-fram-bild utan någon mening när vi gick ner igen. Dagboksanteckning brukar jag säga.

Längre fram på vår lilla väg har man ett par gluggar med utsikt över slätten. De såg ut att ha ännu gråare väder där nere. Eftersom det är söndag behövde vi inte gå till brevlådan och hämta post, utan traskade hem igen efter att jag tagit ännu en rakt-fram-bild i ena utsiktsgluggen.

Min mycket gode fotovän Peter kom på besök till Ambas och katten Nickes förtjusning. Husse och matte uppskattar deras goda smak i valet av godkända besökare. Eftersom han dök upp precis när Amba och jag kom hem hade jag kameran om halsen, så han slapp inte undan att hamna på bild.

Vi hörs!

Domherrar

Vi bor så att vi har förmånen att få se domherrar i stort sett året om, inte bara vid fågelmatningen på vintern. Vi låter avsiktligt en hel del ogräs stå kvar på tomten, det blir sedan "fröautomater" åt en mängd fåglar, bland andra just domherrarna . Inte minst brännässlor ger uppskattat frö. Här kommer några bevis för det från denna månaden.

Vi hörs!