Så var det klippt! Eller inte…

I dag skulle jag fortsätta gräsklippandet för att ha det gjort innan monsunregnen anländer. Efter en timme tänkte jag ta paus, skulle bara runda eldningshögen innan jag styrde mot fikat. Jo, nog blev det paus alltid. Och är fortfarande. Minitraktorn står stadigt där nere… Det Husqvarnaorange i mitten är den.

När jag rundade eldningshögen åkte en längre gren med vid klippaggregatet, reste sig litet och försvann en bit in under traktorn. Jag stannade, tog bort grenen, lade in drivläge, släppte bromsen och väntade. Och väntade. På avfärden som aldrig startade. Tydligen hade grenen lyckats peta bort drivremmen från något av drivhjulen, och där stod vi och kunde inget annat. Inte jag i alla fall.

Jag letade reda på bruksanvisning på nätet -jag har en i någon låda någonstans, men jag har lärt mig att det går mycket fortare att leta på nätet. Kollade in, skrev ut drivremsbana, tog med ned till traktorn, kollade på remmen, skulle kolla på ritningen och insåg att glasögonen låg uppe i huset. Så glad jag blev! Mycket knatande blev det, flera turer, mycket stryk på nacken i försöken att meka på verklig gräsrotsnivå,  både bokstavligt och bildligt talat, och lilla yrseln gjorde sig påmind. Nåja, en antiyrseltablett och några glas vatten och en fika senare tog det sig. Före mörkret gjorde jag ett nytt försök, men det gick inte bättre det. Blir till att invänta service som jag ringt efter. Suck, behöver inte extra utgifter nu…

 I morse kom en råget. Hon har gott om fripassagerare, och har råkat ut för någon olycka, det fattas päls på högersidan och hon har en lång reva i pälsen också. Men hon ser pigg ut och rör sig obehindrat, så det är nog ingen större fara med henne.

Nu hoppas jag bara att det handlar om en enkel lösning på traktorproblemet.

 Vi hörs!

Hopp och lek! Livets skola.

När jag redigerade bilder i går kväll råkade jag titta ut genom fönstret, och tur var det för några dovhjortshindar kom för att visa upp sina kalvar.

Ja, det är klart, litet var det väl för att käka äpplen och visa kalvarna var det finns sådana. ”Jag vill ha färska äpplen och inte gammal fallfrukt! Kom då lilla äpplet!”

Nu hade ju småkillarna inte tid med sådant, de måste ju träna stångkamp inför vuxenlivets hårda krav när de vuxit till sig.

När man fajtats ett tag kan man stärka vänskapen i en lätt kapplöpning.

Och plötsligt, lika snabbt som de dök upp, är det dags att dra vidare.

Vi hörs!

En eller tall? Tita som tita!

Förra vintern var ju undrens tid vid Naturum Vattenriket i Kristianstad. Där kunde man vara med om saker som bara inte händer. Att inom en kvart från ankomsten ha fotograferat både utter och kungsfiskare, till exempel. En utterhona med två ungar höll full show under lång tid, en hane anslöt sig till gruppen och Naturum Vattenriket blev känt vida omkring. Jag skrev om dem i bloggen i februari.

I höst har utterhonan siktats igen, med en unge denna gång. Hittills har de inte visat sig lika frekvent som förra vintern, men jag hade tänkt ta chansen att åka dit i morse. Om inte utter så kanske kungsfiskare, häger kanske kunde vara på plats. Eller måsar i alla fall. När jag vaknade strax innan klockradion skulle dra igång väckning blev det till att stänga av den innan oväsendet började och somna om. Ont i halsen, snorig näsa och förkylningsvärk över ögonen. Det verkade förut som om jag skulle slippa dela hustruns dunderförkylning, men icke alltså. Att ge sig ut i råkall, fuktig skånsk vinter fick anstå.

En tur med Amba blev det så klart, men mest inomhus i övrigt. Jag spanade litet på fåglarna vid fröautomaterna som jag fyllde på i går. Där var ett liv och ett kiv! Gott om titor upptäckte jag. Titor är litet av ett bekymmer för mig, hur vet man om det är en- eller talltita? Det hörs ju! har jag fått veta, och det är ju bra, det är bara det att det är mycket länge sedan jag hörde fågelläten i det registret. Jag har hört att talltitan skall ha ”tjurnacke” medan entitan inte har det. Talltitan är mer grå, entitan mer brun i tonen såg jag någonstans, plus skillnad i teckning på vingarna.

Jag tycker att det finns två typer av tita här, en med den där ”tjurnacken” och en som jag uppfattar som slankare. Jag tycker också att jag kan se det där med brunt och grått på undersidan, inte minst på bilder, men jag är osäker på om det verkligen är så eller bara skillnad i ljus.

Jag tog kameran och ställde mig vid köksfönstret för att försöka få några identifieringsbilder. Det var ordentligt grått ute och ont om ljus, men några bilder fick jag. De allra flesta inte särskilt bra, men det var jag ju inte ute efter heller, bara ett försök att få båda typerna på bild. Om det nu är två och inte en...

De två första titorna nedan uppfattar jag som slankare, kan det vara entita? Den tredje har ju ”tjurnacke”, den vill jag ha till talltita. Någon som är bra på titor och kan ge tips?

Vi hörs!

Domherrar

Vi bor så att vi har förmånen att få se domherrar i stort sett året om, inte bara vid fågelmatningen på vintern. Vi låter avsiktligt en hel del ogräs stå kvar på tomten, det blir sedan "fröautomater" åt en mängd fåglar, bland andra just domherrarna . Inte minst brännässlor ger uppskattat frö. Här kommer några bevis för det från denna månaden.

Vi hörs!

Hur fotografera humlor och bin i flygande fläng? Del II

En mycket god fotovän sade när vi pratade om flygande humlor ungefär så här: ”Jag försökte i somras. Jag var ute en hel förmiddag och kom hem med långt över 500 bilder. Inte en enda lyckad. Jag har gett upp!”

Alldeles lätt är det inte, det medges. De ser ut att flyga litet lojt bland blommorna, men när man försöker få en bild blir man snart varse att på makronivå är de blixtsnabba. Att spontant upptäcka en flygande humla och hiva upp kameran för att plåta den slutar nästan alltid med ett misslyckande. Men med litet eftertanke innan man kör igång ökar chanserna ordentligt.

Om man planerar litet, och går ut när blommorna är nyutslagna och fulla av pollen och nektar blir det genast lättare. Humlorna behöver inte leta efter fyllda blommor utan kan ta det lugnt. Växter med många blommor är särskilt lämpliga att hålla utkik efter, som kungsljus, lupin eller blåeld till exempel. De söker gärna igenom blommorna systematiskt, och det blir någorlunda enkelt att följa färden den korta biten mellan två blommor utan att ta kameran från ögat. Ofta – eller, ja, ibland då - fungerar det med serietagning också, man kan följa humlan på färden.

Humlor i kungsljus:

Humla i lupin:

Humla i blåeld. Här känner man nästan hur humlan lugnt surrar framför blomman, utan brådska:

Det är många som jagar pollen och nektar, och de eftertraktade varorna tar snabbt slut. Då blir varje stopp för att kolla läget mycket kort. Humlan gör bara en halvhalt och far genast vidare. I boken ”Galen i humlor” av professor Goulson berättar han att humlorna avsätter doftmarkeringar från fötterna när de besöker en blomma. När nästa humla kommer och känner fotsvettdoften, vet den direkt att här finns ingenting att hämta, och flyger genast vidare. Då är det svårt att hänga med i svängarna med kameran. Växterna fyller på nektarförrådet under natten, så lugnast förhållanden är det på morgonen och förmiddagen.

Men nu är det ju inte alltid man har turen att hitta välfyllda blomster med loja humlor. Mycket ofta har man istället en samling humlor som far omkring alldeles för snabbt för att man skall hinna med. Dags att ge upp? Nej, jag har kommit på ett sätt att fånga dem på bild ändå. Först en humlebild. Den här humlan är på väg bort från blomman, det ser man ju lätt:

Och humlorna på de två följande bilderna är på väg till blomman, det ser man ju också tydligt, eller hur?

Men det är de inte. Båda har just lyft från blåelden efter uträttat ärende. Mitt ”trick” är att rikta in mig på humlan när den sätter sig, och plåta den när den lyfter. Där finns ett litet problem, klämmer man ned avtryckaren när humlan lyfter, är den långt utanför bildytan när bilden tas. Därför måste man trycka av precis innan humlan lyfter. Det låter konstigt att trycka av före, men när man hållit på ett tag lär man sig hur humlan beter sig när den skall ge sig av, och kan klämma till i rätt ögonblick. Man måste öva själv, förklara går inte. Det där är litet som Ingemar Stenmark, ”He gå int förklar för en som int begrip he” sa han ju till Åke Strömmer en gång ;-) Det som gäller är övning, övning, övning.

Men serietagning, säger någon kanske. Som jag skrev tidigare, den har jag alltid påslagen men använder inte för detta ändamål. Visserligen är fotografering av flygande insekter ingenting för den som anser att man skall ha så få exponeringar som möjligt med kameran när man säljer den, eller den som menar att man skall kunna ta en bild som blir bra på en gång. Båda mår bäst av att plåta annat. Men för detta är serietagning inte till mycket hjälp, börjar man hålla ned avtryckaren godtyckligt blir det snart en oherrans massa exponeringar på sittande kryp. Och när krypet väl lyft är det inte heller meningsfullt att dra på, redan andra bilden brukar humlan vara bortom bildkanten. Undantaget har jag nämnt ovan; när det är lugna, loja humlor kan serietagningen vara värdefull.

Jag använder autofokus, med spot på mittersta punkten. Man har inte en aning om vilket håll humlan ger sig iväg, så litet beskärningsmån behövs. Humlor och bin kan ibland bara släppa taget och falla rakt ned för att börja flyga direkt efter. Eller lyfta rakt upp, snett upp, snett nedåt, rakt bakåt, rakt mot kameran. Det sista kan bli roliga bilder om man har turen på sin sida.

Jag har bara nämnt humlor här. Samma saker gäller naturligtvis för bin, det är bara det att de är i regel mycket mindre och mycket snabbare. De gånger jag fått flygande bin på bild är den vanligaste förklaringen olycksfall i arbetet. Jag har lyckats medvetet med ett par större bin, men oftast är det som på följande bilder, det bara blev så...

Jag slutar med en fuskbild, en där jag använt kloningsverkyget i Lightroom.

Det fanns en hiskelig blaffa efter en näva i kraftig oskärpa till vänster i bild. Mycket snyggare utan. Men klonat är det, bäst att tala om det!

Ja, nu får det räcka med bin och humlor ett tag.

Vi hörs!