Sparsam el-användning och sparsamt med hjortbesök

Jag läser på nätet att det är fler som sparar el. I alla fall här söderöver där förbrukningen sjunkit trots lägre temperatur i år än i fjol, norröver har man i stället ökat förbrukningen. Vi fortsätter att spara så gott vi kan, kofta på och lägre temperatur i huset är vad som gäller. Våra träbriketter eldar vi bara när det är riktigt befogat, numera är de inte billiga de heller. För något år sedan kostade 10kg 40:-, sedan steg det till 50:- och därpå till 70:-. Senaste noteringen i Kristianstad är 90:- (jag har jämnat till priserna som hela tiden var av typen x9:95). Men om man ska elda briketter som kostar nästan 10:- per kilogram får det vara rejält dyr el om det ska löna sig. Vi har inga planer på att handla till det priset, kan jag avslöja. Hittills i oktober har vi hållit ner el-åtgången kraftigt trots lägre temperatur än i fjol, prognosen säger att vi ska landa på 38% lägre i år. Tveksamt att vi vågar tro att det ska gå i uppfyllelse men vi sparar på. Vår snittbesparing jan-sep ligger på 21,83% med 4,41% som lägsta siffra och 45,83% som högsta. Besparingen i sydsverige som nyheterna nämnt är 7%. Vi får jobba på allihop!

Det har varit sparsamt med hjortbesöken också i höst. I förrgår och i går kom i alla fall höstens första hjort med skovelhorn i sällskap med hindar, kalvar och spetshjortar.

Han var litet avig mot spetshjortarna och höll dem kort.

Det gick undan när han satte efter dem!

Han är ju ganska stilig.

Spetshjortarna blev inspirerade och hade stångningskamp.

Tjejerna stod i kanten och tisslade och tasslade.

Ibland blev det litet förvirrat.

Det gäller att hålla reda på var han är!

Så att man inte hamnar i ett bakhåll.

Jag kan berätta att den upplöjda gräsytan är inte dovhjortarnas jobb, det har vildsvinen skött om. Man blir litet §§##%&§§!

Vi hörs.

Sorgeliga saker hända, särskilt nu i våra dar...

I kväll handlar Vetenskapens Värld om Arktiska slukhål, Arktis smälter. Länken går till SVT Play. Det är ju sorgeliga saker. Det finns andra sorgeliga saker också, som den minst sagt omfattande insektsdöden. I går hade SVT en dokumentär om det, "Massmordet på insekterna", länken till SVT Play. Insektsdöden är sannerligen sorglig, den är fullt märkbar för alla. Det är några år sedan jag konstaterade att det behövs inget insektsborttagningsmedel när man tvättar bilen, det finns inga intorkade insekter att ta bort. Förr i tiden blev rutan full med krossade insekter när man körde en sväng, nu händer det ytterst sällan att det över huvud taget blir någon splash på rutan. För varje år blir det färre insekter här hos oss, förr gick det inte att ha ytterlampan ovanför dörren tänd om man inte ville få en svärm av flygfän på sig när man öppnade. Det "problemet" är borta. Vi har bara enstaka fjärilar, just nu inte ett enda solitärbi, bara få blomflugor. Jag gick en sväng runt huset i eftermiddags med kameran, det var inte mycket att plåta.

Ett ensamt honungsbi besökte malvan.

Man kan tro att det var två, men detta är samma bi.

En spinnmal hämtade nektar tillsammans med en annan mal.

Hungriga var dom kan man tänka. Det riskerar den här damen också att bli när allt fler av hennes byten spinner. Själv är hon inte insekt utan spindel.

Inte bara spindeln riskerar hunger, fåglarna är också illa ute när det blir ont om insekter. Om någon tänker att det är ju synd, men vadå? så ska man komma ihåg att vi människor också riskerar hunger, allt fler pollinerare är hotade eller redan utdöda. Inte så bra för frukt- och bärskörd liksom andra insektspollinerade grödor. Försvinner de föraktade insektsgrupperna som tar hand om till exempel koskit och döda djur blir världen ganska kladdig och illaluktande. Man ska inte glömma att insekter står för en stor del av nedbrytandet av döda växter också.

Så nog är det sorgeliga saker på gång, inte minst med tanke på att i stort sett all insektsbekämpning är onödig i jordbruket, vilket visas i programmet. Förresten, förr gick jag aldrig utan jacka de sammanlagt 800 meterna för att hämta post sommartid, det fanns alldeles för många kryp som hade intresse av mig. När jag hämtade posten i eftermiddags gick jag bararmad, det var inga som helst problem. Inte en enda intresserad insekt fanns att se.

Usch! Ja, egentligen är det andra ord jag känner för att använda, och många. Men det ska jag bespara er. Lyssna gärna på den här.

Vi hörs!

Mer om dovhjortars sociala liv

Det blev en längre paus efter senaste inlägget, livet har ju även andra sidor än fotosidan. Nu har jag hittat hit igen, och fortsätter med bilder från dovhjortarnas sociala liv här i Damadromen. I går bjöds vi på en fantastisk uppvisning i konsten att ta det lugnt, men det får jag återkomma till senare. I dag blir det litet om killarnas stångningskamper, det är intressant att följa hur de sparrar varandra. Vuxna hjortar är ganska hänsynsfulla mot yngre kompisar, och i synnerhet mot kalvar som jag berättat om. Här kommer några bilder och en film om ämnet. 

När de vuxna hjortarna börjar komma i augusti och september har de oftast ganska stillsamma sparringövningar, känner mest på varandra. I filmen har jag exempel på det, stillbilderna här är från oktober när brunsten är aktuell och även sparringkamperna blir häftigare. De två första bilderna är från 7 oktober 2020:

Man ser hur de båda pinnhjortarna tar i ordentligt.

Sedan några bilder från 1 oktober 2021, en tämligen vuxen hjort och en litet yngre:

Ett demonstrativt språng.

Eller segerdans kanske? Om han nu inte bara säger "Buuh!"

Här nedan den utlovade videon. Där är även kalven Laban med -han som fick sitt namn eftersom han var så ljus att han nästan såg ut som ett spöke i skymningsljus, lilla spöket Laban. Precis som bröderna Bus var superintresserade av den kapitala hjorten Svarte-Petter i tidigare blogg, var Laban fascinerad av en vuxen hjort. Inte lika intensivt som Bus-brodern men han gjorde sitt bästa för att få provstångas. Fullskärmsalternativet är borta här på FS, men om man klickar på Youtube nere till höger kommer man dit och kan se filmen i större format.

Nu skall jag försöka få ordning på film- och bildmaterialet från gårdagens uppvisning av långsamhetens lov. Kan dovhindar känna till den boken? ;-)

Vi hörs!

-Sådana horn vill jag ha!

Jag kan inte låta bli att fortsätta med 2020 års händelser med dovhjortskalvar och deras fascination för hornbärande hjortar, och de äldre hjortarnas bemötande av ungdomarna. I förra bloggen berättade jag om Baloo som sparrade småkalvarna under sommaren. Senare, i oktober när brunsten var igång, anlände denne mörka herre med sin imponerande huvudprydnad. Vi döpte honom till Svarte-Petter.

19 oktober var en solig dag, hinden som var mamma till tvillingarna bröderna Bus hade tydligen gett dem order att stanna på vår gräsmatta medan hon själv och ett par hindar höll till i skogen i tomtens nedre del. Vi kunde skymta rörelser i små gluggar bland sly och lövverk, men såg ingenting av vad som försiggick bland skogens skuggor. Bröderna Bus slappade och lade sig ner en lång stund i solskenet.

Plötsligt började de lystra, och reste sig upp. De ställde sig och spanade in i buskaget. Vi undrade vad som var på gång.

Plötsligt rörde det sig bland grenarna, och Svarte-Petter brakade ut ur buskaget!

-Milda makter, vad skall nu hända med kalvarna! undrade vi. Det har hänt att vuxen hjort satt ordentlig fart på både kalvar och "överflödiga" hindar när de varit här under brunsttid. Vad hade Svarte-Petter i sinnet? Men vi behövde inte vara ängsliga, Svarte-Petter var trött efter äventyren med damerna nere i skogen, så han lade sig ner för att ta igen sig.

Bröderna Bus var inte det minsta ängsliga de heller. De gick fram till Svarte-Petter för att studera Den Store på nära håll. En av dem klev fram till honom för att detaljstudera huvudprydnaden.

Han kollade noga, luktade och kände på en av horntaggarna.

Sedan kunde han inte låta bli att provstånga också!

Han tryckte till ordentligt för att riktigt få in känslan!

När han ändå var inne i kronan och klev omkring, kunde han ju lika gärna hjälpa till med litet horntvätt också.

Han höll på med rengöringen en bra stund.

Det var fantastiskt att få uppleva denna uppvisning! Och jag var mycket glad över att jag råkade få syn på bröderna Bus i god tid, och kunde följa förloppet. Jag sa visst några fula ord om hallonplantor och grenar som måste skymma sikten, och jag kan fortfarande känna en viss irritation. Men det är ju sådant man får leva med, inte mycket att göra åt.

Vi kunde följa hjortarna hela hösten, de äter gärna av våra hästkastanjer när de fallit ner från trädet. 27 november fick jag den här bilden när en av bröderna Bus imponerad beundrar Svarte-Petters huvudprydnad:

Det fick bli det årets julkort, efter litet lätt redigering ;-)

Vi hörs!

Fartmonster

Stefan skriver om och visar fina flyktbilder på tornseglare i sin blogg, som jag skrev i en kommentar till Stefan har vi inte tornseglare här hos oss. De försvann tyvärr när vi renoverade och byggde till huset. Innan dess kunde vi sitta helt fascinerade på altanen och följa deras flygkonster. Hur det är möjligt att flyga 100 km/tim rakt mot en vägg, och tvärvinkla 90 grader 10 cm innan det smäller är helt obegripligt. Tornseglarungar med perceptionsstörning blir garanterat snabbt utgallrade...

Det gäller nog även dovhjortskalvar, fartmonster de också. Antalet dovhjortar som kommer hit har minskat radikalt sedan i fjol, förra sommaren kunde vi ha åtta och till och med vid ett tillfälle tio kalvar samtidigt, plus mödrar och några yngre hanhjortar. I år är det enstaka kalvar och hindar. I morse kom i alla fall den här lilla raketen tillsammans med sin mor. Det var full fart som gällde, och sannerligen inte lätt att hänga med i plåtandet.

Först spanar man in att man har ryggen fri.

Sedan accar man.

Därpå är det full fart som gäller!

Plattan i botten är det enda som duger!

Vi hoppas att besökarna blir fler snart, det är roligt att följa kalvarnas utveckling och se dem sparra med äldre (han)hjortar.

Vi hörs!