Hur fotografera humlor och bin i flygande fläng? Del I
”De e mä å giftes som mä å fånge lopper mä boxhansker; dä kan lyckes!” sade den gamle värmlänningen när äktenskap diskuterades under en middagsbjudning. Jag kom att tänka på den historien när jag skulle börja på det här blogginlägget. Att fotografera bin och humlor kan också passa in i den liknelsen. Alltså, dags för litet fototips! Jag har kanske inte så himla mycket att komma med, men några erfarenheter jag gjort kan kanske vara till glädje för fler.
Speciellt gäller det där med att fånga loppor med boxhandskar när man provar på att fånga krypen i flykten, men ibland stämmer det även på stillasittande varelser. Ofta sitter de inte stilla särskilt länge, milt sagt. Men jag börjar i den lugna ändan, sittande bin/humlor som inte far runt som ett gäng pingpongbollar. Litet från början alltså.
Makro förknippas ofta med stativ. Själv använder jag nästan aldrig stativ för insektsfoto. Skäl nr1: innan jag riggat grejorna är motivet i ett annat härad. Skäl nr2: jag dras med nack- och muskelskador som gör att statiskt arbete medför stora begränsningar för mig länge efter, så jag undviker det helst. Avigt att man skall envisas med fotohobbyn när man dras med sådant, men livskvalitén fordrar att man tar visst kalkylerat lidande emellanåt ;-)
När jag tänker plåta insekter åker naturligtvis makroobjektivet på kameran. Jag har ett gammalt Sigma 150mm/2,8 utan stabilisering, det får duga. Just 150mm passar mig bäst, jag får ett rimligt arbetsavstånd så att jag inte skrämmer krypen från vettet eller omsluter dem med motljusskyddet och blir av med allt ljus. En mycket god fotovän har låtit mig flitigt prova hans 180mm Sigma med stabilisering. Ett underbart objektiv, men kamerapaketet blir tungt. Med blixt, extra batteripack och blixthållarskena blir det mycket tungt. Alltså kör jag vidare med mitt gamla 150/2,8.
Den där ljusstyrkan 2,8 utnyttjar jag oerhört sällan. Skall bin och småhumlor synas på bilden blir det ganska stora förstoringsgrader jämfört med ”normal” fotografering, och därför i motsvarande mån små skärpedjup. Obefintliga, tycker jag ibland. Därför använder jag helst inte större bländaröppning än bl 8, helst bl 11 och gärna bl 16 om det går. Och då får man ju börja se upp med exponeringstiderna. Hamnar man på längre tider än runt 1/100s blir det (mycket) lätt problem med skaknings- och rörelseoskärpa. 1/100s är på gränsen för mig, helst vill jag ha 1/250s och hamnar jag på 1/500s blir jag glad. Men vid vissa tillfällen tvingas man chansa, 1/40s och många exponeringar kan ge någon användbar bild.
Höga bländartal och korta slutartider, då krävs alltså gott om ljus. Bin och humlor vill helst ha solsken som arbetsbelysning så ofta finns det någorlunda ljusförhållanden. Ibland flyger de in i skuggiga områden, och då minskar ljusmängden snabbt. Samma sak om det blir dis på himlen eller ett moln skymmer solen en stund. Dags för ISO-reglaget! I klart solsken hamnar jag oftast på ISO 400, i sämre ljus ökar jag ännu mer. ISO 1600 kommer till användning ibland, ISO 3200 om det är angeläget att få bild.
Om det är angeläget att minska bruset är ju höga ISO inte så kul, och ibland finns bara inte ljuset där. Då kan blixt behövas. Ibland använder jag kamerans inbyggda blixt, det går bra om jag tar bort motljusskyddet på 150-optiken och avhåller mig från avstånd nära eller på närgränsen, i båda de fallen skuggar objektivet blixten och så där halva nederdelen av bilden hamnar i mörker.
Vet jag att det krävs blixt för uppgiften åker min Speedlite fram. Den är alldeles för rakt på som den är – ljusriktningen alltså – så den får sällskap av en tillbehörsskena och en vinklingsbar arm eller en liten kulled. Utan vinkling av blixten missar ljuset motivet fullständigt. Då behövs också en synkkabel mellan kamerans blixtsko och blixten. För att batterikapaciteten skall bli bra får hela paketet sällskap av ett extra batteripack. Det känns en aning otympligt i början, men efter ett tag funkar det bra. När allt är monterat blir det inga långpromenader, bygget är ganska tungt.
Om man skall investera i blixt för just detta ändamål rekommenderas en eller helst två mindre blixtar än den här klumpen. Då kan man montera så att man får ljus från två håll utan att det blir allt för tungt att släpa på. Jag skall själv skaffa en sådan uppsättning när jag vinner på Lotto eller nå´t.
Så har vi fokuseringsbiten. Många föredrar att använda manuell fokusering vid makrofotografering. Jag använder oftast autofokus. Min Canon eos 7D har en inställning för ”spot-AF”, som använder en mindre yta för autofokusen. Spot-AF på mittpunkten är min vanligaste inställning. Det fungerar oftast mycket bra, det kan bli bekymmer väldigt nära närgränsen och / eller dålig kontrast i motivet.
Seriebildtagning brukar jag ha på. Oftast blir det en eller två bilder per tillfälle, men de gånger seriebildtagningen kan bidra till att det blir ett lyckat resultat är det himla förargligt att ha den avstängd. Jag vet, jag har provat.
Det var litet om början och om att plåta sittande motiv. De rörliga återkommer jag till i nästa blogg.
Vi hörs!
Ha det gott/Sig