MINK

Mink (Neovison vison) är ett nordamerikanskt mårddjur som har introducerats till många länder, bland annat Skandinavien, för pälsdjursuppfödning.

Minken är 30–45 cm lång, exklusive svansen på 13–23 cm. Hanen är större än honan och väger mellan 1–1,5 kg, medan honan vanligtvis väger omkring 0,75 kg. Framavlade minkar är större än vilda minkar och kan väga upp till 3 kg. Pälsen är mörkbrun med mörk underull och mörka stickelhår, till skillnad från det till utseendet liknande illern som har ljusa stickelhår och underull. Minken har vidare en vit hakfläck, men inte illerns vita teckningar kring nosen och i ansiktet

Den vilda minken vistas främst i närheten av vattendrag, sjöar och våtmarker. Födan varierar, men utgörs sommartid i huvudsak av större kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur , samt sjöfågel, främst måsar och änder, speciellt ungar. Vintertid lever den huvudsakligen av fisk.

Minkens parningstid infaller i februari till april. Dräktighetstiden är 28 dagar, men minken har fördröjd fosterutveckling, så de 4–6 ungarna  föds efter 40–75 dagar. Ögonen öppnas efter en månad, och de blir avvanda efter knappt två. De lämnar modern efter ungefär 4 månader, på hösten, och blir könsmogna vid ungefär 1 års ålder. Vilda djur blir sällan äldre än 4 år.

Det finns ett flertal godkända modeller av minkfällor som motsvarar kraven ur djurskyddssynpunkt. De fällor som ofta föredras är av typen slagfälla, där minken dödas omedelbart genom att en fjäderbelastad metalldel krossar kraniet. 

De här  bilderna  är fotograferad  i ån  vid Vittsjö såg på Skansen området  

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se

HÖSTBILDER

Älgar

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat ”cykelstyre".

Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Bilder är fotograferade i skogen 

Fler bilder  på vigg5.se  

Gräshoppa

Gräshoppor (Caelifera) är en underordning till insekter. De tillhör hopprätvingarna.

Gräshopporna har långa kraftiga bakben som de kan använda till meterlånga hopp. De är mestadels växtätare och dagaktiva. På bakbenen har de ett räfflat organ som de genom att gnida med vingarna åstadkommer ett starkt högfrekvent läte som hjälper dem finna en partner.

Gräshopporna kan ofta höras på soliga ängar och åkrar på högsommaren och bidrar starkt till vad vi kallar högsommarstämning. Vi talar då ofta om att "syrsorna spelar", men så är det oftast inte. Vad vi hör är vanligen gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsen, finns bara i södra Sverige.

Vanligast i Sverige är grön ängsgräshoppa, Omocestus viridulus, som på ryggen är grön till färgen, ibland närmare brun, och på undersidan gulgrön. Gräshoppor förväxlas ofta med syrsor och vårtbitare, och i Sydeuropa cikador, som alla är mer nattaktiva. Vårtbitare är dessutom rovinsekter.

Gräshoppor är även en av de vanligaste insekterna i Afrika. Gräshoppor anses som en delikatess av urinvånarna i Afrika eftersom de är så närings- och proteinrika. De äts oftast grillade men kan också ätas råa eller som ingrediens i en gryta.

Gräshoppan är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

BÅLGETING

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den bygger sitt bo främst i ihåliga ekar och andra lövträd, men kan också bo i människors byggnader. Den äter större och mindre insekter, och tillfredsställer sitt sockerbehov främst genom att dricka sav från lövträd.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, hanarna 21–28 millimeter och arbetarna 18–24 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna (drottningarna och arbetarna) har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stora som ett människohuvud. Boet tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus. Om ett samhälle växer sig stort (upp till 400 individer) kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs, Försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.

Det är bara drottningen som övervintrar. I maj träder de övervintrande drottningarna fram och bygger för varje år ett nytt bo. Efter första kullen arbetsgetingar (sterila honor) kan den redan föregående år befruktade drottningen helt ägna sig åt äggläggning.

Bålgetingen är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se