Sånglärka

Sånglärka (Alauda arvensis), också kallad lärka, är en fågel i familjen lärkor.

Sånglärkan är på ovansidan gråbrunspräcklig med ljusa fjäderkanter. Halsen och bröstet är vita, med gul anstrykning och täta, svartaktiga fläckar som slutar tvärt mot den ostreckade buken som är vit med svagare gul anstrykning. Ovansidan av vingpennorna är svartaktiga med rödbruna kanter och ovansidan av vingen har en vitaktig bakkant, medan undersidan av vingen är gråvit. Stjärten är trefägad: de yttersta pennorna är i olika grad vita, sedan följer svarta pennor medan de mellersta pennparen är brunaktiga. Lärkan mäter 16-18 centimeter på längden, har ett vingspann på 30-36 centimeter och väger 33-45 gram. Sånglärkan framför sin drillande sång under spelflykt då lärkan ryttlar högt upp i luften för att långsamt sänka sig ned mot marken.

Denna lärka häckar allmänt ända upp i Lappland. Dess främsta häckningsbiotop är klövervallar och gräsängar vilket gör att den blir mer sällsynt norr om odlingsgränsen.

Sånglärkan anländer ofta till Sverige redan i februari-mars. I september-november flyttar de i Sverige häckande sånglärkorna till Västeuropa. Ett fåtal övervintrar dock i södra Sverige.

Sedan 1940- och 50-talet har lärkan minskat i Sverige. I 2010 års rödlista upptogs den som nära hotad.

Sånglärkan häckar på åkrar, slätter, hedar och stäpp och är i stora delar av sin utbredning starkt knuten till kulturlandskapet. Den livnär sig på insekter och frön. Den äldsta individ som åldersbestämts med hjälp av ringmärkning var drygt 10 år.

I näringsrika områden kan sånglärkan förekomma i glesa kolonier men vanligast är att de häckar enskilt. Sånglärkan bygger sitt bo av gräs på marken, och honan lägger tre till sex ägg som kläcks efter runt elva dygn. Äggen har en grågrön botten och är täckta av bruna fläckar. Honan ruvar äggen ensam. Ungarna lämnar boet ännu ej flygga efter tio dagar. Sånglärkan lägger vanligen två kullar per år.

Tidigare har den i hela Sverige ofta bara kallats för lärka.

Fler bilder  på  vigg5.se 

Nilgås

Nilgås (Alopochen aegyptiaca) är en andfågel tillhörande underfamiljen Tadorninae och enda nu levande medlem av släktet Alopochen.

Nilgåsen har ett utbrett häckningsområde i Afrika, utom i öknar och i tät skog, och är lokalt mycket talrik, främst vid Nilen och söder om Sahara. Arten har också inplanterats i södra England, Nederländerna och Tyskland och har där bildat förvildade populationer som snabbt har ökat i storlek och utbredning och den börjar bli allt vanligare runt om i Europa.

Den adulta nilgåsen är omisskännlig med sin kraftfulla och brokiga teckning. Könen är lika men hanen är vanligtvis något större än honan. Arten mäter 63-73 cm och har ett vingspann på mellan 134-154 cm. Den är något större än gravanden med brunröd ovansida, beigegrå undersida och en brunröd, mörk fläck på buken. Huvudet är ljust med en brun ögonmask. Dess vinge är ungefär tecknad som rostandens med stora delar som är vita. Inget av det vita syns dock när fågeln är lugn på marken eftersom allt det vita döljs av vingtäckarna. När den blir upphetsad eller under flykten, är dock de vita vingarna iögonfallande. Det förekommer ganska stora individuella skillnader i tonen på fjäderdräkten och vissa är gråare och andra mera varmt bruna.

Båda könen är mycket territoriella under häckningssäsongen gentemot artfränder och fortsätter inte sällan att jaga dem även i luften. De livnär sig på frön, blad, gräs och rötter. Ibland äter de även gräshoppor, maskar och andra mindre ryggradslösa djur. De häckar på marken i ett plattformslikande bo. De lägger i genomsnitt 8-9 ägg men kullar med 6-12 förekommer. Äggen ruvas av båda föräldrarna i 28-30 dagar och båda föräldrarna tar hand om ungarna i 70-75 dagar innan de är flygga.

Fler bilder på  vigg5.se

Silverblåvinge

Silverblåvinge, Polyommatus amandus, är en fjärilsart i familjen juvelvingar. Vingspannet varierar mellan 31 och 36 millimeter, på olika individer.

Hos hanen är ovansidan blå med mörkbruna kanter och hos honan i stort sett brun. Båda könen har en ljusbrun eller gråbrun undersida med svarta och orange fläckar, de orange främst längs vingkanterna. Larven är grön med ljusa längsgående ränder och den blir upp till 25 millimeter lång.

Värdväxter, de växter larven äter av och lever på, är olika ärtväxter, bland annat kråkvicker och gulvial.

Larverna vårdas av myror i släktena Tapinoma, Lasius, Myrmica och Formica.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, infaller i juni-juli. Silverblåvingens habitat, miljön den lever i, är blomsterängar.

Silverblåvingens utbredningsområde 

I Norden förekommer den i Danmark, sydöstligaste Norge, Finland samt i Sverige upp till Värmland och Hälsingland, dock längre norrut längs kusten. 

Se fler bilder på sidan  vigg5.se

Gråtrut med fångst

Det finns något  som ser gott ut 

Måste  se efter  vad det är 

En spätta  det blir  en fin  frukost 

Se fler bilder på vigg5.se   Mås o trutar 

Större hackspett

Större hackspett (Dendrocopos major) är en fågelart inom familjen hackspettar (Picidae). Den förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet.

Den känns igen på de två avlånga vita skulderfläckarna och den röda undergumpen. Längden är 23–25 cm och vingspannet 34–39 cm. Den väger ungefär 80 gram. Fullvuxna hanar har svart hjässa med en röd fläck i nacken medan fullvuxna honor saknar rött på huvudet. Ungarna har röd hjässa precis som mindre hackspett. Större hackspett flyger i bågflykt, dvs i tydliga upp- och nedåtgående bågar.

Den lever främst i löv- och blandskog, ibland även barrskog, från Skåne till Lappland. Längst i norr är den mindre vanlig eller sällsynt.

Bohålet hackas ut i en lövträdsstam, i såväl friska som murkna träd av t.ex. asp, al, björk eller ek, mindre ofta i barrträd. Övergivna bohål övertas gärna av stare eller vissa andra hålhäckare. Den kan även häcka i holk. I maj läggs 5-7 ägg som ruvas i 12-13 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter 20-25 dygn och de matas oftast en tid efter det att de har lämnat boet. Födan består av skalbaggar, myror, bladlöss och andra insekter, samt bär som till exempel blåbär och lingon - vintertid främst frön i gran- och tallkottar. Större hackspett tar ibland även fågelungar och ägg. Vintertid uppsöker den gärna fågelbord där den främst äter talgbollar och jordnötter.

Fler bilder på vigg5.se