Törnskata

Törnskata (Lanius collurio) är en fågel av törnskatesläktet i familjen törnskator bland tättingarna.

Törnskatan är cirka 17-18 centimeter lång och väger 22-47 gram. Den har kraftig, lätt böjd näbb. Könen skiljer sig i färg. Hanar är rödaktigt vita på undersidan och rödbrunt färgade på ryggen och vingarna. Den har grå hjässa, nacke och gump, breda svarta ögonstreck och svart, vid basen vitkantad stjärt. Honor är på ovansidan bruna, med ljusare gråbrun nacke och gump och mörkare ögonstreck. Deras undersida är ljusgrå och tvärvattrad med mörkare fjäderkanter. Ungfåglar liknar honorna, men är tvärvattrade även på ovansidan. Flera underarter är kända, men de kan knappast särskiljas i fält.

Törnskator bildar i princip par endast för en häckningssäsong. Om fåglarna använder samma revir är det dock möjligt att paret återbildas året efter. Häckningstiden börjar i maj. Endast en häckning per säsong sker. Om en kull förloras kan det bli en andra häckning tills i juli.

Törnskatan bygger sitt bo i täta buskar eller träd, och väljer särskilt törnbuskar. Redet är skålformat och byggs av båda partnerna av växtdelar, tunna grenar och mossa och fodras invändigt med fjädrar.

Honan lägger 4-7 cirka 23 millimeter stora ägg av varierande färg, brungula, gulvita, grön- eller rödaktiga, med bruna eller gråa fläckar. Äggen ruvas av honan i cirka två veckor. Redan efter ytterligare två veckor lämnar ungfåglarna boet, men stannar några veckor till hos föräldrarna.

Törnskatan blir könsmogen efter 1 år och kan bli 7 år gammal.                Törnskatan är fotograferad på Trönninge ängar 

Fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora 

Huggorm

Alla som är i skogen  och plockar bär  se upp för  huggormen den kan ligga på en tuva  med fina bär Det finns många ormar i år 

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Ormar är fridlysta  

Fler bilder på www.vigg5.se

Förstora 

Enkelbeckasin

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor som häckar över stora delar av norra Palearktis och där absoluta merparten är flyttfåglar. Den är varmt brunspräcklig med vit undersida och har en lång raka näbb som den använder för att finna föda i lerbottnar. Under början av häckningsperioden genomför den en spelflykt som bland annat innebär störtdykningar som får de utbredda stjärtfjädrar att vibrera vilket åstadkommer ett brummande mekaniskt läte.

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad från dubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp syns en bred vit bakkant på armpennorna.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Den födosöker i strandkanten eller på grunt vatten i mjuk dy, där den med sin långa näbb gräver efter, eller plockar byten. Den äter främst insekter och maskar, men även en del växtmaterial.

www.vigg5.se

Förstora 

Vanlig rovfluga

Rovflugor (Asilidae) är en familj i underordningen flugor (Brachycera) bland tvåvingarna.

Hit hör flugor med långsträckt bakkropp, långa och starka ben samt brett men kort huvud, vars korta men starka och spetsiga snabel vanligen hålls vågrätt framåtsträckt. Ögonen är starkt buktiga. Vingarna hålls under vilan platt hoplagda över varandra, parallellt med bakkroppen.Dessa flugor är rovdjur, och lever på att gripa fast och suga näringen ur andra insekter som de fångar.

Rovflugors larver lever i jorden och är rovdjur redan i detta stadium. Vanliga tillhåll för larverna är murkna stubbar.Familjen består av 7 000 arter, varav 38, tillhörande 17 släkten, har påträffats i Sverige.

Se fler bilder  på  www.vigg5.se

Förstora 

En Lyckad Skitbild

Förstora