Gammal bil

Ford Tuder   År 1947 

Förstora 

Stjärtmes

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting i familjen stjärtmesar

Stjärtmesen är insektsätare året runt. Den lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Utanför häckningssäsongen, vilken tar slut i juni-juli, formar stjärtmesen kompakta flockar på 3 till 30 fåglar, som består av familjemedlemmar (föräldrar och ungar från föregående häckningssäsong) tillsammans med de extra adulta individerna som hjälpt till att föda upp kullen (se nedan). Dessa flockar är revirhävdande och försvarar reviret gentemot andra flockar. Under kalla vinternätter trycker flockmedlemmarna ihop sig för att hålla värmen.

Under februari–mars delar flocken upp sig och bildar par för att försöka häcka. Ofta stannar hanarna kvar i vinterreviret medan honorna vandrar till omkringliggande revir.

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna. Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan - vilket kamouflerar boet - medan insidan fodras med mer än 2000 dunfjädra.

Den lägger vanligtvis 8-12 ägg per kull, men 6 till 15 ägg har observerats.Äggen är glansigt vita med röda fläckar och honan ruvar dem ensam i 13-17 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 14-15 dagar. Bopredation är vanlig och bara 17% av häckningarna lyckas.

Fler bilder på  vigg5.se

Stork

Vit stork (Ciconia ciconia) är en fågel i familjen storkar

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren. I Estland förekommer rikligt med häckande stork. 

Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29 och 34 dygn. Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar. 

Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. I flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd. Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades att storken landade med spädbarnet i näbben

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar,

fågelungar och sorkar.

Se fler bilder på  vigg5.se 

Koltrast

Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastfåglar

Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Den melodiska sången, som koltrasthanarna framför högljutt, anses som särskilt vacker.

Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel

Koltrasten förekommer allmänt i hela södra och mellersta Sverige ända upp till norra Värmland och uppför Norrlandskusten. Individtätheten avtar ju längre norrut i Sverige man kommer.

Sverige var tidigare koltrasten en skygg skogsfågel med en utbredning endast i södra Sverige. I början av 1900-talet började den sprida sig norrut och blev allt vanligare i parker och trädgårdar i städer och i närheten av människor, vilket har resulterat i att den är en av de mest välkända fåglarna i Sverige.

Vikten hos en nykläckt unge uppgår till ungefär sex gram och inom de första tolv dagarna ökar dess vikt till omkring 64 gram. Vuxna fåglar väger i snitt 84 (♀) till 86 gram (♂). Vid slutet av häckningstiden under koltrastens ruggning väger den som minst. Den högsta vikten uppnår koltrastarna nästan uteslutande genom fettlagring på vintern. Viktminskningen på våren betingas av till ungefär lika delar av fett- och vätskeförlust. Vid ruvningen är honorna genomsnittligt något tyngre än hannarna, annars däremot lättare

Fler bilder på vigg5.se

Årets första Forsärla

Forsärla (Motacilla cinerea) är en fågel i familjen ärlor.

Den är slank och 17-20 cm lång. Ovansidan är blågrå, vid gumpen gröngul. Undersidan är på sommaren lysande gul, på vintern gulaktig-brunaktig. Den häckande vuxne hanen har svart strupe. Andra fjäderdräkter saknar den svarta strupen, och det gula kan vara uppblandat med vitt utom i området under stjärten. Den har liksom andra ärlor en karakteristisk lång, vippande stjärt. Stjärten är svart med gul undersida och har vita ytterfjädrar. Forsärlan är den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna. Benen är långa. Flykten är jämn och vågformig.

Lätet är en skarpare variant av sädesärlans, ett hårt, metalliskt "tsitsitt" eller "tsetsetse".

Som häckfågel har den etablerat sig i Sverige under 1900-talet och var fram till 2000-talet vanligast i de västra delarna av landet. Numera finns arten jämnt spridd upp till Västerbotten. Det svenska beståndet flyttar i september-oktober till västra och sydvästra Europa och de återvänder i mars-april.

Forsärlan håller till i snabbt strömmande vattendrag, men på vintern flyttar den till långsammare låglandsvatten. Den livnär sig på insekter som den finner vid vattnen - flugor, små skalbaggar, trollsländelarver, men också små kräftdjur och små blötdjur. Fågeln vadar också genom vattnet och pickar i det i jakt på föda. Den tar också flygande insekter.

Honan bygger ett bo av mossa och gräs som bekläs med hår. Boet placeras bland stenar eller klippor och inte sällan i dammbyggnader i närheten av vatten. Ibland används gamla bon från strömstarar eller speciella fågelholkar. Honan lägger en till två gånger per häckningssäsong 3-6 gråbruna fläckiga ägg, som hon eller båda föräldrarna ruvar i 12 till 14 dagar. Båda föräldrarna matar ungarna, tills de efter cirka 12 dagar blir flygfärdiga.

Forsärlan är Bjuvs kommunfågel.

Se fler bilder på vigg5.se

Fotograferad  2017-04-04