Rödstjärt

Rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus) är en insektsätande fågel som tillhör familjen flugsnappare.

Rödstjärt häckar i hela Sverige, men förekomsten är tätare vid norrländsk tallmo och i fjällbjörkskog. Den anländer Sverige under första halvan av april-maj och flyttar i augusti-september men arten observeras fortfarande så sent som i mitten av oktober

Rödstjärten är en slank fågel som mäter 13-14,5 centimeter på längden och väger mellan 12 och 20 gram. Den har svart vass näbb, typisk för insektsätande fåglar, och svarta ben. Den sitter ofta upprätt och darrar med den roströda stjärten. Den adulta hanen har sommartid en iögonfallande färgad fjäderdräkt med djupsvart ansikte och hals; vit panna; grå hjässa, nacke och rygg; och brunaktiga vingar. Bröstet, buken och stjärten är lysande tegelröda, där färgen på stjärtens mellersta stjärtpennor varierar från mörkbrun till svart. Honan är oansenligare brunaktigt färgad med ljust beigevitt bröst och vit buk och undergump, medan stjärten är färgad som hanens.

Under sensommaren, innan flytten, genomför rödstjärten en komplett ruggning och anlägger då en dräkt med ljusa bräm, vilket ger den ett närmast urtvättat utseende. Dessa ljusa bräm nöts bort under vintern vilket resulterar i hanens kraftfullt färgade praktdräkt om våren.

Rödstjärten placerar sitt bo främst i trädhål, men även i byggnader, håligheter i marken, stenrösen och fågelholkar. Boet byggs av honan och består mest av torra strån. Den lägger i genomsnitt 5-7 enfärgat ljust blågröna ägg som ruvas av honan i 11-15 dygn. Kullar med allt från 3 till 10 ägg har rapporterats. Ungarna stannar sedan i boet i 12-15 dygn och matas av båda föräldrarna

Göken, som är en häckningsparasit, lägger ofta sitt ägg i rödstjärtsbon.

I stora delar av norra och östra Europa fanns förr föreställningen att rödstjärten var en helig fågel, ofta förknippad med Frälsaren. En utbredd myt berättar att om man betedde sig illa mot rödstjärten mjölkade korna blod, och fågeln har därför i vissa delar haft namn som "blodfågeln". I andra myter är rödstjärten istället olycksbringande. Exempelvis mjölkar korna blod eller får rödsot om en rödstjärt flyger under dess buk eller biter i dess juver. I Finland finns det berättelser om att när rödstjärten bygger sitt bo i ett hus så kommer det att eldhärjas, medan man i Norge berättade att om rödstjärten flög över vägen när man var på jakt kunde man lika gärna vända hem, för då skulle man missa allt med bössan

SE fler bilder  på min sida  vigg5.se

Tranor

Trana (Grus grus) är en fågel i familjen tranor (Gruidae) i ordningen tran- och rallfåglar (Gruiformes). Tranan är en stor långbent och långhalsad flyttfågel som häckar från Skandinavien och Östeuropa österut till norra Kina och östra Ryssland. På väg till sina häckningsplatser på våren uppsöker den specifikt utvalda lekplatser där den genomför en spektakulär parningsdans. 

En adult trana är ungefär 115–130 cm lång, har ett vingspann på 200–230 cm och väger 4–6 kg. Hanen är generellt något större än honan. Dess fjäderdräkt är huvudsakligen grå. Kinder, nacke och hals är svarta, huvudets sidor bakom ögonen och på överhalsen vitaktiga. På hjässan har den en fjäderlös röd vårtaktig hudfläck som tranan varierar i färgintensitet och storlek med hjälp av sin kraftiga nackmuskel. Vingpennorna är svarta. De inre förlängda armpennorna har upplösta, krusiga fan, vilka bildar en krusig stjärtliknade fjäderbuske. Tranans egentliga stjärt är istället ganska kort.

I Kina har tranan beskrivits som prinsen av alla fåglar och är en symbol för långt liv och sägs också vara det djur som bär döda själar till himlen.

Tranan fungerade på många håll som ett varsel på hur bra skörden skulle bli, i Frankrike förebådade den fint väder om den flög högt och i Mecklenburg fanns ett talesätt som sa att när tranorna skriar om huset blir det snart bröllop.

Den antika grekiska trandansen Geranos, som infördes i Aten av Theseus sedan han dödat Minotaurus i labyrinten på Kreta, efterliknar labyrintens vindlingar. I Norden finns berättelser om att trollkunniga personer kunde förvandla sig till tranor, och att tranan även kunde vara hin ondes fågel och på magiska sätt hämnas oförrätter, varför fågeln inte fick skadas.

Under antiken sades tranans kött vara bra för hälsan, och under medeltiden var dess kött en uppskattad och dyr delikatess. I Västergötland trodde man att vänstra sidan av tranan var ätbar medan den andra sidan smakade tran.

Det äldsta belägget för namn i Sverige är från 1400-talet. Namnet "trana" har inget med tran att göra. Det finns få dialektala namn för tranan men i Bohuslän har den kallats blåfot.

Se bilder  o video  på  trandansen   vigg5.se

Tranor på Pulken 

Törnskata

Törnskata (Lanius collurio) är en fågel av törnskatesläktet i familjen törnskator bland tättingarna.

Törnskatan är cirka 17-18 centimeter lång och väger 22-47 gram. Den har kraftig, lätt böjd näbb. Könen skiljer sig i färg. Hanar är rödaktigt vita på undersidan och rödbrunt färgade på ryggen och vingarna. Den har grå hjässa, nacke och gump, breda svarta ögonstreck och svart, vid basen vitkantad stjärt. Honor är på ovansidan bruna, med ljusare gråbrun nacke och gump och mörkare ögonstreck. Deras undersida är ljusgrå och tvärvattrad med mörkare fjäderkanter. Ungfåglar liknar honorna, men är tvärvattrade även på ovansidan. Flera underarter är kända, men de kan knappast särskiljas i fält.

Törnskator bildar i princip par endast för en häckningssäsong. Om fåglarna använder samma revir är det dock möjligt att paret återbildas året efter. Häckningstiden börjar i maj. Endast en häckning per säsong sker. Om en kull förloras kan det bli en andra häckning tills i juli.

Törnskatan bygger sitt bo i täta buskar eller träd, och väljer särskilt törnbuskar. Redet är skålformat och byggs av båda partnerna av växtdelar, tunna grenar och mossa och fodras invändigt med fjädrar.

Honan lägger 4-7 cirka 23 millimeter stora ägg av varierande färg, brungula, gulvita, grön- eller rödaktiga, med bruna eller gråa fläckar. Äggen ruvas av honan i cirka två veckor. Redan efter ytterligare två veckor lämnar ungfåglarna boet, men stannar några veckor till hos föräldrarna.

Törnskatan blir könsmogen efter 1 år och kan bli 7 år gammal.                Törnskatan är fotograferad på Trönninge ängar 

Fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora 

Huggorm

Alla som är i skogen  och plockar bär  se upp för  huggormen den kan ligga på en tuva  med fina bär Det finns många ormar i år 

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Ormar är fridlysta  

Fler bilder på www.vigg5.se

Förstora 

Enkelbeckasin

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor som häckar över stora delar av norra Palearktis och där absoluta merparten är flyttfåglar. Den är varmt brunspräcklig med vit undersida och har en lång raka näbb som den använder för att finna föda i lerbottnar. Under början av häckningsperioden genomför den en spelflykt som bland annat innebär störtdykningar som får de utbredda stjärtfjädrar att vibrera vilket åstadkommer ett brummande mekaniskt läte.

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad från dubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp syns en bred vit bakkant på armpennorna.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Den födosöker i strandkanten eller på grunt vatten i mjuk dy, där den med sin långa näbb gräver efter, eller plockar byten. Den äter främst insekter och maskar, men även en del växtmaterial.

www.vigg5.se

Förstora