Tofsvipa

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd. Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

                                                                            ****

Förstora 

Ärtsångare

Ärtsångare (Sylvia curruca) är en vanlig fågelart i familjen Gamla världens sångare (Sylviidae) som häckar i stort sett hela Europa men även i västra och centrala Asien. Den är flyttfågel och övervintrar söder om Sahara, på Arabiska halvön och i Indien. Länge behandlades en grupp med närbesläktade taxon som underarter inom arten ärtsångare, men detta komplexet har idag delats upp på ett antal arter.

Den adulta ärtsångaren är i genomsnitt 12-14 cm lång och väger 12-16 gram. Ovansidan är gråbrun och undersidan är vitaktig. Den har vit strupe, grå hjässa, grå örontäckare och mörka ben. Könen och åldrarna är lika

Ärtsångaren lever i trädgårdar, parker, bergsområden och öppna skogsområden. Den är ofta svår att få syn på, då den rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold. Ärtsångaren livnär sig av spindlar, blötdjur, bär samt insekter och deras larver. Den kan bli upp till 11 år gammal.

Från april till oktober återfinns ärtsångaren på sina häckningsområden. Den blir könsmogen efter ett år. Den bygger ett bo av gräs, rötter, hår och strån, som oftast göms lågt över marken i täta busksnår eller träd. Honan lägger 3 till 5 ägg. Äggen ruvas omväxlande av båda föräldrarna i 11 till 13 dagar under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli. Juvenilerna stannar i boet i 11 till 14 dagar.

Förstora 

Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en fågel som tillhör familjen ärlor och piplärkor. Den häckar i större delen av Europa och Asien och delar av norra Afrika. Den är en stannfågel i de mildaste områdena av utbredningsområdet, men är i övrigt en flyttfågel som övervintrar i Afrika. Den förekommer också som en ovanlig häckfågel i Alaska. Den är en liten, slank, svartvit fågel med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är en insektsätare som främst förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt. Den placerar sitt bo i hålor och skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader.

Sädesärlans fjäderdräkt går helt i svart, vitt och grått. Den är slank och har en lång smal svartvit stjärt som den nästan ständigt vippar på, upp och ned, vilket är karaktäristiskt för hela släktet Motacilla. Sädesärlan är 16,5 - 19 cm lång, har ett vingspann på 25-27 cm och en vikt på 23 gram. På ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. I alla dräkter har den två vita vingband och mörkt, antingen grått eller svart, bröst. Den adulta fågeln är ganska kontrastrikt färgad med svart hjässa, strupe och nacke medan pannan är vit. Juvenilen är mer diffust färgad. Underarterna skiljer sig ganska mycket åt. 

 Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången är enkel och uppfattas sällan som sång, och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Vid fara eller exaltering, till exempel om en rovfågel kommer i närheten eller vid revirstrider, ger den ifrån sig ett skarpt tsi-si och längre snabba ramsor av kvittrande toner

                                                                                     ****

                                                                                               ****

Förstora 

Nattviol

Nattviol växer på Jörgens äng i Vittsjö 

Nattviol (Platanthera bifolia) är en art i familjen orkidéer.

Den finns i stort sett i hela Europa och även i Marocko. På senare år har den blivit vanligare i Götaland. Den blommar i juni-juli. Blomman har en behaglig och ganska stark doft, särskilt på natten. Nattviolen ärfridlyst i hela Sverige.

Nattviolen växer framförallt på skogsängar med något fuktig mark och sällan på torrare skogsmark. Den uppträder ofta i grupper och till och med ymnigt.

Blomkronan är vit och har en smal vit läpp och en ovanligt lång sporre.

Pollineringen utförs av nattaktiva fjärilar. Sporrens långa smala form är utformade så att de passar dessa fjärilars långa sugrör.

                                                                                             ****

Förstora 

Flickslända

Flicksländor och jungfrusländor (Zygoptera) är en underordning i insektsordningen trollsländor.

Flykten är inte så snabb som hos de egentliga trollsländorna, och de flesta arter jagar därför mer långsamt flygande insekter, eller väljer sina byten bland stillasittande insekter. De föredrar att vistas i närheten av kärr och mindre vattensamlingar samt bland vass och säv utmed sjöar och vattendrag.

Vid parningen griper hannen med sin tång i bakkroppens spets tag om honans hals och honan kröker upp spetsen av sin bakkropp mot basen på hanens abdomen, där sädesblåsan med sperman finns. Omedelbart efter befruktningen börjar äggläggningen, ofta med honan sittande på stjälken av en vattenväxt och fortfarande fasthållen i nacken av hannens tång. Med sitt äggläggningsrör borrar hon ett hål i stjälken och lägger ett ägg. Detta upprepas flera gånger och paret flyttar sig allt längre ner utefter stjälken, ibland även under vattenytan.

Larverna, som tillbringar hela sin utvecklingstid i vattnet, är smärtare än de egentliga trollsländornas larver. Deras underläpp är ombildade till ett tångformad, framsträckbart fångstorgan, en så kallad fångstmask. Flicksländornas larver har också tre stora bladlika trakégälar i spetsen av bakkroppen. Dessa stora yttre gälar fungera även nästan som simfenor, då larverna med slingrande rörelser förflytta sig i vattnet.

Flicksländorna och jungfrusländorna är spensligt byggda, med en lång, smal bakkropp och ett tvärställt, cylindriskt huvud. De har tydligt åtskilda fasettögon och deras framvingar och bakvingar är mycket lika formade, med basen avsmalnande till ett "skaft". Vingarna hålls under vila av de flesta arter hopslagna över ryggen, hos några få delvis utbredda snett bakåt. Färgen är oftast metallisk grön, blå eller brun. Vingarna har ofta ett litet vingmärke i framkanten nära spetsen.

                                                                                               ****

                                                                                 *****

                                                                                       *****

Förstora