Makaonfjärilen

Makaonfjärilen (Papilio machaon) är en art av dagfjärilar i familjen riddarfjärilar.

Makaonfjärilen minskar i antal i hela Nordvästeuropa i takt med att de stora fuktiga ängarna och mossarna utdikas eller växer igen. I Sverige kan man träffa på den från slutet av maj till slutet av juni. Makaonfärilen föredrar öppna fuktiga marker med värdväxterna kärrsilja och kvanne.

I Sverige har makaonfjärilen en generation per år, i sällsynta fall två. I Sydeuropa kan den ha två eller till och med tre generationer samma år.

Äggen läggs gärna på kärrsilja och kläcks efter drygt en vecka. Larven är i sitt sista stadium mycket karakteristisk, stor och citrongul till ljusgrön med svartgröna ränder. Om den störs kan den skjuta ut ett organ på huvudet med en illaluktande sur lukt. Larvens varningsfärger och lukt signalerar att den är giftig.

Från mitten av juli förpuppas larverna och de övervintrar i detta stadium.

Makaonfjärilen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Hålnunneört

Hålnunneört (Corydalis cava) art i familjen vallmoväxter.

Hålnunneört är en flerårig ört som har en ihålig, knölformad jordstam. Stjälken kan bli upp till tre decimeter hög och saknar fjäll vid basen. Bladen är ganska stora, grågröna och upprepat flikiga. Hålnunneört blommar från april till juni med rosaröda eller vita blommor som sitter i mångblommiga klasar. Blommornas stödblad är äggrunda och har helbräddad kant. Sporren är böjd i spetsen.

Hålnunneört brukar i floror endast skiljas från släktets andra arter på sin ihåliga stamknöl, men den avviker tydligt i utseende och ger vanligen ett praktfullare intryck än de övriga.

Hålnunneört är en sydlig art som är vanlig endast i Skåne, men som mindre allmänt eller sällsynt även förekommer på Öland, i Småland och Östergötland. Den växer i mullrik jord i lundar och bokskogar. Arten odlas och kan ibland påträffas förvildad i parker längre norrut, till Stockholmstrakten.

Första fynduppgift är från Fågelsång i Skåne och publicerades 1744, men arten är känd sedan medeltiden 

Hålnunneört är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min sida  vigg5.se 

Backsippa

Backsippa (Pulsatilla vulgaris Mill) är en flerårig ört som tillhör familjen ranunkelväxter.

Backsippan karaktäriseras av sina stora, klocklika violetta blommor och fint håriga stjälkar och blad. Blomningstiden är april och maj.Vid torrt väder kan en vindpust blåsa bort några mogna frukter från panaschen. Frukten, (en nöt) kan med vinden föras långt bort, där den faller ned på marken, eller hamnar på en annan växt.I fuktigt väder kan frukter fastna i pälsen på förbiströvande djur, och av dessa föras vida omkring, innan frukterna faller av.

  Backsippan är mycket giftig. Betesdjur lär sig detta, och undviker den. Kanske är det smaken, som avskräcker.Backsippan är fridlyst i Sverige och skyddad med liknande bestämmelser i de flesta av de mellaneuropeiska länderna.

  Som det svenska trivialnamnet backsippa antyder, växer den främst i torra backar, till exempel på sluttningar till rullstensåsar, på sandfält och i andra liknande områden. Kalkgynnad.

Backsippan  är fotograferad  i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Vitsippan

Vitsippa, Anemone nemorosa L. är en flerårig ört. Vitsippan tillhör familjen ranunkelväxter. 

Vitsippa odlas ofta, och den stora formrikedomen gör att det finns många namnsorter med blommor i rosa, rött eller blått och med fyllda blommor.

Vitsippa är mycket lik gulsippan (Anemone ranunculoides), när denna inte blommar. Gulsippa har dock, som namnet antyder, gula blommor samt har två blommor på per stjälk i stället för vitsippas ensamma blomma.

Vitsippa och gulsippa kan korsa sig. Hybriden får blekt gula blommor och kallas svavelsippa  (Anemone × lipsiensis)

Vitsippa har använts i omslag mot reumatiska besvär, ledsmärtor och frossa, ofta med hudirritation som följd. Inom folkmedicinen har vitsippan även använts mot fräknar.

Vitsippan innehåller liksom andra ranunkelväxter  ranunculin som övergår i giftet protoanemonin då växten krossas. Förgiftningar hos människa såväl som hos djur är mycket sällsynta främst på grund av vitsippans beska smak. Vid hudkontakt kan huden börja rodna och blåsor bildas. Att äta vitsippa ger till en början en brännande känsla i mun och svalj. Sedan utvecklas blåsor, man blir illamående, kräks och får diarré. Efter det tillstöter svindel och kramper. Matsmältningsorganen  och urinsystemet skadas. Vid höga koncentrationer är vitsippa direkt livshotande. En dödlig dos är cirka 30 vitsippsplantor

Vitsippan trivs bäst i lätt skuggig, ej alltför torr, skogs- och hagmark samt lundar.

Vitsippan  är fotograferad  i Vittsjö

Fler bilder  på min hemsida.   vigg5.se 

Håris (Vättesskägg)

Håris är fina isnålar som bildas på döda trädgrenar under speciella förhållanden.

Håris kallas även vättesskägg, bomullsis och isull. 

Fenomenet uppstår på våta, ruttna trägrenar från lövträd, speciellt på bok eller ek, när temperaturen är något under 0 °C och när marken är snöfri.

De exakta förutsättningarna för att håris ska bildas är inte helt klarlagda, men en nödvändig förutsättning är att träet är angripet av svamp. Koldioxiden som bildas när svampen bryter ner träet trycker ut vattnet i träet genom vedstrålarna. I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet, trots att temperaturen bara är något under 0 °C.

När hårisen så småningom smälter sammansmälter de flesta ishåren, men på fristående ishår kan man ibland se hur den smälta isen bildar små vattendroppar längs med den återstående tunna strängen av de ovannämnda organiska ämnena.

Den svampen återfanns på alla vedbitar som hade håris, och genom att hindra svampens tillväxt med värme eller fungicider, så uppkom inte heller längre håris. Svampen bildar dessa hårlika iskristaller genom en ännu okänd process, förmodligen genom en cirkulerande återfrysningsprocess som liknar den som antifrysproteiner från vissa bakterier åstadkommer.

Håris är fotograferade i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida vigg5.se