Makaonfjärilen

Makaonfjärilen (Papilio machaon) är en art av dagfjärilar i familjen riddarfjärilar.

Makaonfjärilen minskar i antal i hela Nordvästeuropa i takt med att de stora fuktiga ängarna och mossarna utdikas eller växer igen. I Sverige kan man träffa på den från slutet av maj till slutet av juni. Makaonfärilen föredrar öppna fuktiga marker med värdväxterna kärrsilja och kvanne.

I Sverige har makaonfjärilen en generation per år, i sällsynta fall två. I Sydeuropa kan den ha två eller till och med tre generationer samma år.

Äggen läggs gärna på kärrsilja och kläcks efter drygt en vecka. Larven är i sitt sista stadium mycket karakteristisk, stor och citrongul till ljusgrön med svartgröna ränder. Om den störs kan den skjuta ut ett organ på huvudet med en illaluktande sur lukt. Larvens varningsfärger och lukt signalerar att den är giftig.

Från mitten av juli förpuppas larverna och de övervintrar i detta stadium.

Makaonfjärilen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Stjärtmes

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting och den enda europeiska representanten för familjen stjärtmesar.

Stjärtmesen är en oskygg men rastlös fågel som rör sig raskt i smågrupper genom skogen. Den klänger vigt i tunna grenarm ofta upp och ned. Fågeln häckar i löv- och blandskog med rik undervegetation med hassel och sälg och inslag av döda träd. Den är en insektsätare året runt som lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, 

spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna. Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan, vilket kamouflerar boet, medan insidan fodras med mer än 2 000 dunfjädrar.

Den lägger vanligtvis åtta till tolv ägg per kull, men sec till 15 ägg har observerats. Äggen är glansigt vita med röda fläckar och honan ruvar dem ensam i 13–17 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 14–15 dagar. Bopredation är vanlig och bara 17 % av häckningarna lyckas

Par som misslyckats med sin häckning har tre val: att försöka igen, helt överge häckningen eller hjälpa ett annat par som häckar i närheten. 

Stjärtmesen  är fotograferad i Vittsjö 

Flerbilder på min hemsida  vigg5.se 

Bergfink

Bergfink (Fringilla montifringilla) är en fågel som tillhör familjen finkar, och är nära besläktad med bofinken.

Dess levnadssätt är likt bofinkens och de uppträder också ofta tillsammans, och kan därför konkurrera med varandra.

Utanför häckningstid förekommer den främst i lövträdsområden, alltifrån tät skog till små skogsdungar och trädridåer, i synnerhet de som innehåller bok eller avenbok, men även i kanter av öppna åkrar, på stubbåkrar och i trädgårdar. 

Den häckar från maj till början av augusti. Boet byggs av gräs, mossa och bark och fodras med fjäder eller hår och placeras i en trädklyka, i ett löv eller barrträd, oftast på 1,5–5 meters höjd. Den lägger normalt fem till sju ägg som är 20 millimeter stora, grön- eller brunaktiga med mörkare fläckar, som liknar bofinkens. Äggen ruvas i elva till tolv dagar av honan. Ungarna stannar därefter i boet i tolv till 13 dagar. Bergfinken blir könsmogen efter ett år och kan bli upp till 15 år gammal.

Den lever främst av frön och bär men ungarna matas med insekter, speciellt fjärilslarver. I sina vinterkvarter är den specialiserad på bokollon. När det inte finns bokollon äter den främst vårrapsfrön  på stubbåkrar.

Bergfinken  är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se

Bålgeting

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen  i Europa.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna 18–24 millimeter och hanarna 21–28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna drottningarna och arbetarna har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.

Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen.

Bålgetingen är en rovinsekt som äter större och mindre insekter. Andra getingar och även tambin kan tas som byten. Den tillfredsställer sitt sockerbehov genom att dricka sav från olika lövträd. Den äter också fallfrukt av äpplen och plommon, men ses sällan besöka blommor.

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stora som ett människohuvud. Boet tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus. Om ett samhälle växer sig stort upp till 400 individer kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs och försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.

Bålgetingen är en förhållandevis lugn geting som sällan attackerar människor. Ett bålgetingsting är oftast inte farligare än ett stick från en vanlig geting men kan vara farligt för överkänsliga personer.

Bålgetingen är landskapsinsekt för Småland.

Bålgetingen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

Kräftor

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett. De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena. Under bakkroppen bär honan sina ägg, eller rom. Kräftor andas med gälar. Blodet hos kräftor har en blåaktig färg eftersom syret transporteras genom att det binds till hemocyanin.

Kräftor tillagas vanligen genom att kokas levande. Skalets färg växlar då från gul, brun eller svart till kraftigt röd.

I Sverige, Finland, och Norge serveras kräftor främst på kräftskivor under sensommaren och hösten. Kräftorna kokas i förväg med mycket dill, och serveras vanligen kalla tillsammans med enklare tillbehör som bröd, ost och paj, samt snaps. Traditionen började hos överklassen och spreds långt senare till medelklassen på 1960-talet när kräftor började importeras från främst Spanien, Turkiet och Kina.

Kräftor är inte kosher enligt Tredje Mosebok 11:9–12, eftersom de är vattenlevande men saknar fenor och fjäll, och äts därför inte av judar som strikt följer kosherreglerna.

Kräftan är fotograferade i Vittsjö

Fler bilder på min sida  vigg5.se