Smalnäbbad simsnäppa

Smalnäbbad simsnäppa (Phalaropus lobatus) är en liten vadarfågel i släktet Phalaropus i gruppen simsnäppor

Den här lilla simsnäppan är  den första på fem år  som har varit  i området  runt  Halmstad 

Den smalnäbbade simsnäppan är omkring 18-19 centimeter lång och har ett vingspann på ungefär 35 centimeter. Den väger 25-50 gram. Den har flikiga tår och rak, smal näbb. Sommardräkten hos den könsmogna fågeln har en spräckligt mörkgrå ovansida med rödbruna teckningar på nackens sidor, svart ansikte och vit hals. De rödbruna teckningarna är mindre framträdande hos hanen som har en diskretare färgning.

Ungfåglarna är grå och bruna upptill, med brungul undersida och en svart fläck över ögat. På vintern är fjäderdräkten i stort sett grå på ovansidan och vit undertill, men den svarta ögonfläcken är alltid närvarande.

Under flyttningen har den ett hackspettlikt läte eller ett kvittrande "pritt pritt”.

Smalnäbbad simsnäppa är den enda art av de tre simsnäpporna som häckar i Sverige. Den häckar främst i små vattensamlingar i fjälltrakterna i norr och i mindre utsträckning även i kustområden i Norrbotten. På våren anländer den under sista veckan i maj/juni. I sydligare delar av Sverige syns den sällsynt men regelbundet under flyttningen. Artens höststräck pågår från juni till slutet av september. Populationen i fjälltrakterna är troligtvis stabil. Det svenska beståndet beräknas till cirka 15 000 par. Dock är osäkerheten stor och antagligen kan det kan finnas upp mot 25 000 häckande par.

De typiska könsrollerna bland fåglar är omvända bland simsnäppor. Honor är större och mer bjärt färgade än hanarna. Honorna uppvaktar hanarna, konkurrerar om boplatser och försvarar aggressivt sitt bo och sin hane. Honan lägger tre till sju päronformade ägg, som är 30 millimeter stora och ljusgröna till brungula med mörkare fläckar. Boet är en grop i marken, fodrad med exempelvis gräs, nära ett sankt område. När honorna lagt sina ägg påbörjar de flytten söderut och låter hanarna ta över ruvningen, samt ta hand om ungarna. Ungarna livnär sig mestadels själva och kan flyga inom 18-20 dagar efter födelsen. Efter ett år blir de könsmogna.

 Se fler bilder på min  sida  vigg5.se 

Den hölls ganska  långt bort  den kom inte  nära 

Nilgås

Nilgås (Alopochen aegyptiaca) är en andfågel tillhörande underfamiljen Tadorninae och enda nu levande medlem av släktet Alopochen.

Nilgåsen har ett utbrett häckningsområde i Afrika, utom i öknar och i tät skog, och är lokalt mycket talrik, främst vid Nilen och söder om Sahara. Arten har också inplanterats i södra England, Nederländerna och Tyskland och har där bildat förvildade populationer som snabbt har ökat i storlek och utbredning och den börjar bli allt vanligare runt om i Europa.

Den adulta nilgåsen är omisskännlig med sin kraftfulla och brokiga teckning. Könen är lika men hanen är vanligtvis något större än honan. Arten mäter 63-73 cm och har ett vingspann på mellan 134-154 cm. Den är något större än gravanden med brunröd ovansida, beigegrå undersida och en brunröd, mörk fläck på buken. Huvudet är ljust med en brun ögonmask. Dess vinge är ungefär tecknad som rostandens med stora delar som är vita. Inget av det vita syns dock när fågeln är lugn på marken eftersom allt det vita döljs av vingtäckarna. När den blir upphetsad eller under flykten, är dock de vita vingarna iögonfallande. Det förekommer ganska stora individuella skillnader i tonen på fjäderdräkten och vissa är gråare och andra mera varmt bruna.

Båda könen är mycket territoriella under häckningssäsongen gentemot artfränder och fortsätter inte sällan att jaga dem även i luften. De livnär sig på frön, blad, gräs och rötter. Ibland äter de även gräshoppor, maskar och andra mindre ryggradslösa djur. De häckar på marken i ett plattformslikande bo. De lägger i genomsnitt 8-9 ägg men kullar med 6-12 förekommer. Äggen ruvas av båda föräldrarna i 28-30 dagar och båda föräldrarna tar hand om ungarna i 70-75 dagar innan de är flygga.

Fler bilder på  vigg5.se

Gulärla

Gulärla (Motacilla flava) är en fågel av familjen ärlor och piplärkor i ordningen tättingar. Den delas upp i en mängd underarter och dess systematik är omdiskuterad och komplicerad. Idag bryts ofta grönkronad ärla med sina fyra underarter ut som en egen art men de har tidigare behandlats som underarter till gulärlan. Arten häckar över stora delar av tempererade palearktiska landmassan. Gulärlan påminner om sädesärlan, både till formen och beteendet. Den adulta fågeln har övervägande gul undersida och olivfärgad till grå ovansida, där honans fjäderdräkt är mattare. Fjäderdräkten skiljer sig mycket mellan de många underarterna, speciellt vad gäller teckningen på huvudet.

Gulärlan är en insektsätare som mest uppträder i öppna biotoper och häckar ofta nära vatten. De populationer som flyttar samlas ofta i stora flockar om hösten och rastar ofta på betesmark eller åkrar. Den placerar sitt bo på marken, väl dolt i vegetationen. Boet byggs av torrt gräs som fodras med hår, fjädrar och dylikt. Den lägger normalt 4-8 spräckliga ägg som mest ruvas i 12–13 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygfärdiga efter 16-18 dagar. Det förekommer att den lägger två kullar. Gulärlan har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population, och trots att arten minskar kategoriseras den som livskraftig

I Sverige häckar gulärlan i hela landet. I södra Sverige, så långt norrut som till den biologiska norrlandsgränsen häckar underarten flava, ibland kallad "sydlig gulärla" I resten av landet häckar underarten thunbergi, ibland kallad "nordlig gulärla

Den adulta hanen har i stora drag en olivfärgad till grågrön ovansida och gul undersida. Ryggen, vingpennornas kanter, underkropp och undre stjärttäckare är gula. Stjärtpennorna är svarta och vingpennorna olivfärgade. Honans färger är mattare och ryggsidan mera gråaktig än hanens. Även hanen blir under hösten mörkare. Juvenilen är mindre kontrastrik med en generellt brunare ovansida och ljusare och mindre gul undersida.

Huvudteckningen hos framförallt häckande hanar varierar beroende på underart, men även färgton på rygg och färg på strupen varierar. Att skilja underarterna åt kan vara mycket svårt, ibland omöjligt då flera underarter hybridiserar och underarterna även uppvisar klinala förändringar inom sitt utbredningsområde

Fler bilder på  vigg5.se

Förstora 

Småspov

Småspov (Numenius phaeopus) är en vadarfågel i familjen snäppor

Småspoven liknar storspoven men är betydligt mindre, vilket dock kan vara svårt att se på håll om man inte har andra fåglar att jämföra med. Den har också proportionellt en något kortare näbb. Den är 37-45 centimeter lång (varav näbben är mellan 6 och 9 centimeter), med ett vingspann på 76–89 cm och är trots sitt namn exempelvis större än myrspoven. Den är mestadels gråbrun men vingen har en mörk hand. Den har krökt näbb som är längst hos adulta honor.

Småspoven har en tydlig ljus "mittbena" på huvudet och ett kraftigare tygel än storspoven. I flykten sticker inte benen ut bakom stjärten.

Locklätet är en vissling, medan spellätet är en serie visslingar som övergår i en drill.

Vanliga häckplatser är fjällhedar, myrar, kalhyggen och stäppmarker. Det är vanligt att några par häckar nära varandra i en mindre koloni. Boet är en grop i marken. Honan lägger 3-5 ägg. Båda föräldrarna ruvar äggen och vaktar sedan fåglarna mot inkräktare. De kan till och med anfalla människor som kommer för nära boet. Den äter olika smådjur som den plockar på marken.

Småspoven har förr dialektalt i Sverige kallats för quidbonde.

Fler bilder på  vigg5.se 

Pungmes

Pungmes (Remiz pendulinus) är en liten eurasiatisk fågel som tillhör familjen pungmesar.

Den är cirka 11 centimeter lång. Till utseendet är den ganska lik törnskatehannen. Huvudet är grått med en karakteristisk svart ansiktsmask och spetsig näbb. Ungfåglarna har ingen mask. Ryggen är rostbrun. Könen är ganska lika, men hanen har klarare färger och oftast större ansiktsmask. Lätet är ett utdraget ziyy. Sången är tystlåten och påminner lite om svartmes och hörs ofta från boöppningen.

Pungmesen häckar i stora delar av Eurasien; endast sporadiskt i västra Europa medan den är talrikare i Öst- och Sydeuropa. Österut förekommer den i ett bälte som nästan sträcker sig så långt österut som västligaste Mongoliet. Den är flyttfågel men vissa milda vintrar stannar individer kvar så långt norrut som södra Sverige. Höstflyttningen sker annars från juli till november, och den återvänder till häckningsplatserna från slutet av april till början av maj.

Pungmesens bo är pungformat, ungefär 17 centimeter högt och 11 centimeter brett och helt slutet sånär som på en liten tunnelformad öppning. Hanen påbörjar bobyggandet och försöker locka till sig en hona. Paret bygger sedan tillsammans färdigt det komplicerade boet av gräs, fröhår och växtfibrer. Boet hänger på en kvist längst ut i ett träd eller en buske, gärna över vattnet. Honan lägger 3-8 ägg som ruvas i cirka två veckor. Både honan och hanen kan ruva äggen. Den av föräldrarna som inte ruvar flyttar till ett nytt ställe för att bygga nytt bo och finna en ny partner. Detta kan upprepas flera gånger under samma häckningssäsong. Ungarna är flygfärdiga efter 22-24 dagar.

Pungmesen lever av insekter, spindlar och frön som den plockar i kolvar av kaveldun, vassvippor med mera.

Se fler bilder på  min sida  vigg5.se 

                                                                ****************************

                                                                         *************************

Pungmesbo

                                                      ************************************