RÅKA
Råka (Corvus frugilegus) är en fågel som tillhör kråksläktet inom familjen kråkfåglar.
Boet påminner till utseendet om kråkans och kan nyttjas i flera år. Honan ruvar de 3–4 äggen under 16–20 dagar och matas under denna period av hanen.
Arten häckar allmänt i Skåne, på Öland och Gotland och dessutom på något enstaka ställe längre norrut
Råkan påbörjar sin dagaktivitet mycket tidigt, ungefär en timme före soluppgången, och slutar mycket sent. Vid midvinter har den därmed åtta timmar till förfogande för födosök. Råkor är sällskapliga under hela året, häckar i delvis mycket stora kolonier och tillbringar natten gemensamt i sovträd. De har ett stort antal sociala beteenden. På våren utför de ofta flyglekar och tvära kast i luften. Ofta kan man iaktta lekar mellan gruppmedlemmarna, som att dyka och slå ned på föremål eller att gunga på en gren. Fågeln kan vid dessa tillfällen låta höra ett mycket ljudligt kraxande och skränande, som speciellt i stadsmiljö kan vara påfrestande för människor.
Råkan bebor mestadels öppen åker- och ängsmark som består av buskskog, småskog eller trädrader. Den är till stor del anvisad till kulturlandskap som omvandlats av människor. Ängsmarksområden, som uppvisar ett visst antal åkerytor, är särskilt gynnsamma för den. Den föredrar jämna eller backiga trakter, och undviker bergstrakter. Växtligheten på dess födoområde ska inte vara för hög, även om den i gynnsamma förhållanden även födosöker i högre gräs.
Råkan är fotograferad i Östra Karup
Fler bilder på min hemsida vigg5.se
Nötskrika
Nötskrika (Garrulus glandarius) är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar.
Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32–37 cm, vingspannet 54–58 cm. Den väger ungefär 170 gram.
De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.
Födan är väldigt varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, med mera. På hösten hamstrar de föda som de senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.
I folktron i vissa delar av Sverige ansågs nötskrikan vara en lyckobringade fågel, som exempelvis kunde ge god jaktlycka. I andra delar av landet var den däremot en olycksfågel och där ansågs det att om man stötte på en nötskrika när man var på väg någonstans i ett ärende så var det bäst att vända om.
Nötskrikan är fotograferad i Vittsjö
Fler bilder på min hemsida vigg5.se
Vinbergssnäcka som parar sig
Vinbergssnäcka (Helix pomatia) är ett blötdjur i klassen snäckor vars ursprungliga utbredning omfattar centrala och sydöstra Europa, men som människan, eftersom den är ätlig, har introducerat till många andra områden i Europa. Vinbergssnäckan är Europas största landsnäcka. Djuret självt kan som vuxen ha en kroppslängd på 10 centimeter och skalhöjden kan vara upp till 5 centimeter.
Den kan stänga till öppningen till sitt skal genom att utsöndra ett speciellt ämne som stelnar i kontakt med luft så att en täckande hinna, epifragma, bildas över öppningen. Detta lock skyddar snäckan mot uttorkning under övervintringen och då det är mycket torrt om sommaren.
. Att äta vilda snäckor rekommenderas dock inte, därför att det påverkar de vilda bestånden negativt (många lokala bestånd kan vara små) och för att snäckor kan vara värddjur för inälvsparasiter som även kan infestera människor. Ska man äta snäckor är det även viktigt att snäckorna kommer från en giftfri miljö (till exempel inte är plockade nära vägar eller besprutade åkrar). I odlingar kan man bättre kontrollera vad snäckorna äter.
Fler bilder på min hemsida vigg5.se
Bilderna är fotograferade i Vittsjö
Domherre ( Korherre)
Domherre (Pyrrhula pyrrhula) är en stor och kraftig fink. Den lever främst i barrskog från lågland till bergsskogar, gärna i granplanteringar, men också i gles blandskog med små barrträd och rik undervegetation, eller parker och trädgårdar.
Domherren förekommer i hela Sverige utom på högfjället . Den ses mest om vintern då den gärna kommer fram till bebyggelse och lockas fram till fågelmatare. Vanligtvis stannar den i Sverige under vintern.
Förr hölls ofta domherren som burfågel på grund av sin goda förmåga att härma melodier. Detta var särskilt utbrett i Tyskland.
Under 1700-talet skapade till och med specifika "sångböcker" för domherrar som lärdes upp med flöjt eller visslingar. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall. Enligt Svensk etymologisk ordbok och Svenska akademiens ordbok har fågeln fått sitt namn på grund av att dess svarta huvud som gör att den påminner om dräkterna som bärs av kaniker, kallas även domherre eller korherre
Genom utfodring vintertid, till exempel med solroskärnor, vänjer sig domherrar snabbt till mänsklig omgivning.
Fler bilder på min hemsida vigg5.se Småfåglar
EN VANLIG SKATA
Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden.
Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt. Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena
Honan ruvar på kullen, efter att några ägg lagts. Ibland börjar hon dock ruva redan efter att det första ägget lagts eller först efter att alla ägg lagts. Under den tiden uppehåller sig honan fortfarande länge utanför redet. Hon lägger ungefär ett ägg om dagen. en kull består i snitt av 5–8 ägg sällsynt upp till 10 vid mycket god födotillgång. Om den lägger en andra kull är den i regel mindre än förstakullen. Skatan kan bli upp till 16 år gammal, men blir i naturen på grund av sina naturliga fiender i genomsnitt cirka två och ett halvt år gammal
Skatan är en mycket vacker fågel men den är nog inte så uppskattad för de är så många. Som föda tar de andras fågelungar och ägg de äter också sniglar skalbaggar
Groddjur ödlor och as
Bilderna är fotograferade i Vittsjö
Fler bilder på min hemsida vigg5.se