Brushane
Brushane (Calidris pugnax) är en fågel som tillhör familjen snäppor (Scolopacidae) och som tidigare placerades som ensam art till släktet Philomachus men som idag förs till släktet Calidris.
Brushanen har en mycket varierande dräkt under olika perioder på året och könen skiljer sig också åt. Den har en mycket svagt nedåtböjd näbb som är medellång för att vara en vadare i dess storlek. När den sträcker på halsen kan den se mycket smal- och långhalsad ut och den har ett mörkt öga likt ett knappnålshuvud. Honorna är markant mindre än hanarna. Den adulta honans kroppslängd är cirka 25 centimeter och den har ett vingspann på cirka 48 centimeter medan den adulta hanens längd är cirka 30 centimeter och har ett vingspann på cirka 58 centimeter. Även benfärgen skiljer sig åt där adulta hanar har röda ben, adulta honor har ljust orange och juvenilerna ljust grå.
Det mest signifikanta, och spektakulära, för brushanen är hanarnas brokiga praktdräkt som de redan börjar anlägga när de återvänder till häckningsplatserna från och med början av april. Denna dräkt består av en krage av långa, styva, i spetsen bakåtböjda fjädrar kring framhalsen och nacken. Fjädrarna i halskragen och örontofsarna fortsätter sedan att växa under april och maj. Den nakna huden på tygeln växlar färg till gulorange och blir vårtig
På våren när häckningstiden kommer börjar hanarna att spela. Ansiktets sidor blir då täckta av vårtor, ett tecken på begynnande könsdrift och på samma gång ett skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och det är inte ovanligt att man ser blödande och haltande hanar. I sällsynta fall kan de till och med döda varandra.
De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1x1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna blir oftast bestigna, eller bestiger andra hanar, antingen suveräner eller satelliter, men vid enstaka tillfällen bestiger de även honor
I maj eller juni, senare i de norra än i de södra trakterna, lägger honan sina 3-4 jämförelsevis stora, omkring 4 cm långa, olivbruna eller gröna, med rödbrunt eller svart fläckiga, päronformiga ägg i en liten håla på någon tuva, aldrig långt från vatten. Hon ruvar äggen ensam, och föder ensam upp ungarna, som strax efter kläckningen är färdiga att följa henne ut för att söka föda, medan hannarna stryker omkring för sig själva.
Se flerbilder på vigg5.se
******************************
***************************
Förstora
**************************
Tajgablåstjärt
Tajgablåstjärt ( Tarsiger Cyanurus ) är en liten fågel i ordningen tättingar Denna blåstjärt är fotograferad i Osby och var den fjärde blåstjärten i Skåne sedan artpotalen började att rapportera någon gång på slutet på 1940 talet Det här exemplaret är en hona
Familj : Flugsnappare - Muscicapidae
Allmänna kännetecken : Liknar rödstjärten i storlek och beteende . Blåstjärt i alla dräkter , orange sidor ,en skarpt avgränsad strupfläck Storlek: 13-14 cm , Vikt 10- 18 g
Bo: Hålighet i marken , under rot . Byggt torra strån , mossa
Boungar 15 dygn .
Utbredning : Sällsynt häckningsfågel i östra Lappland , Kuusamo och i Kuhmo . Första iakttagelserna i Finland år 1949 Häckningsbeståndet i Finland varierar årligen men beräknas till 50- 500 par
Övervintrar i Sydostasien
Föda : Ryggradslösa djur
Blåstjärten liknar till form och storlek rödstjärten . Blåstjärten typiska kännetecken är stjärtens och övergumpens blå färg de orangefärgade sidorna och den skarpa gränsen mellan kinderna och den vita strupen. Hos hanes sommardräkt är också huvud , rygg och vingar blå En honfärgad blåstjärt har anspråkslös färg . Ryggen är olivbrun liksom hos rödhaken ,strupen är gulaktigt vit . Blåstjärtens tarser är svartbruna , näbben är svart och iris är svartbrun
Bilder på vigg5.se
Bukett
Dessa blommor är fotograferade fredag 13 maj och de får tala får sig själv Så får vi önska alla på FS en trevlig Pingsthelg
***********
********
***************************************************************************
Är det vår när Vitsippan Blommar ?
*************************
**********************
Förstora
GLAD PÅSK Alla
Svanar på Våtmarken
Svanar
Där var 60 svanar i samma damm
Svanarnas taxonomi är under diskussion. En problematik inom svanarnas taxonomi är på vilken taxonomisk nivå man ska placera de olika grupperingarna. Det är idag vanligt att man klassificerar Svanar som en släktgrupp Cygnini men ibland kategoriseras de istället som en underfamilj Cygninae (Terres & NAS 1991). Vidare delas släktet Cygnus, av vissa, upp i fyraundersläkten: Cygnus, Chenopis, Sthenelides och Olor.
Släktet Cygnus utvecklades i Europa eller västra Eurasien under miocen, och hade fram till pliocen spridit sig till hela norra halvklotet. När södra halvklotets arter uppstod är oklart. Knölsvanen (Cygnus olor) är den närmsta släktingen till taxonen på södra halvklotet vilket syns på dess krökta hals, uppburrade vingar och näbbknöl vilket alla är kännetecken som den delar med exempelvis svart svan (Cygnus atratus). Det har föreslagits att knölsvan och svart svan härstammar från en gemensam förfader. Utifrån biogeografi och morfologi av undersläktet Olor verkar det troligt att dessa taxa har ett senare ursprung eftersom deras nutida utbredning mestadels var obebolig under den senaste istiden och att det finns en stor likhet mellan undersläktets olika taxa.
Svanar födosöker i vattnet och på land. De är nästan uteslutande växtätare och deras föda består av rötter, rotknölar, stjälkar och blad av vattenväxter. De äter även en mindre mängd vattenlevande djur.
Svanar bildar par som lever tillsammans under ett antal år, och de kan leva tillsammans livet ut. Tidigare har det ofta sagts att svanar alltid lever med samma partner livet ut, och att de inte heller skaffar en ny partner om den andra skulle dö. Men samtida genetisk forskning har visat att separationer är mycket vanligare än man tidigare trott. Dock uppträder svanar ofta i par och dessa band upprätthålls året om, även bland de arter som flyttar långa sträckor och som lever i stora flockar under vinterhalvåret.
Boet, som i snitt mäter en meter i diameter, placeras direkt på marken i närheten av vatten. Till skillnad från andra änder och gäss så hjälper även hanen till vid bobygget och med undantag från visseländerna så är svanarna de enda där även hanen hjälper till vidruvningen.
Den fula ankungen (Den grimme ælling) är en saga från 1853 av H.C. Andersen som handlar om en ung andfågel som retas för sin fulhet men som sedan växer upp till en vacker vit svan.
Uttrycket svanesång refererar till en legend om knölsvanen
********************************
***************************************
*************************************************