Gul skunkkalla

Gul skunkkalla (Lysichiton americanus) är en växt ur familjen kallaväxter (Araceae) från västra Nordamerika. Arten växer i kärr, våta skogar och längs vattendrag. Den växer i stora bestånd.

Långlivad perenn ört. Jordstammar till 30 cm eller mer, 2,5-5 cm i diameter. Blad 60-100 cm, blankt gröna, brett tunglika, äggrunda till spatelformade med kort bladskaft och tvär bladbas. Blomställningen upprätt och luktar sötaktigt och lite kvalmigt, men inte fullt så illa som namnet antyder.

Den gula skunkkallan  är med på EU:s förteckning över främmande invasiva arter vilket innebär att arten inte får finnas inom EU. Enligt EU-förordningen är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de förtecknade arterna. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig, de ska bekämpas. Alla har ansvar för att EU-förordningen följs, inte minst privatpersoner. Arten bekämpas genom uppgrävning. Avfallet läggs i sopsäckar som hanteras som brännbart avfall/restavfall.

Arten pollineras av skalbaggen Peelecomalius testaceum som äter dess pollen

Växten  är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se

Salskrake

Salskrake (Mergellus albellus) är en and som tillhör underfamiljen Merginae och ensam art i släktet Mergellus.

Salskraken är en ganska kompakt skrake, mer formad som en knipa‚ och den mäter 38–44 cm och har ett vingspann på 56–69 cm. Den adulta hanen är omisskännlig i sin distinkta kritvita dräkt med svarta partier som den svarta fläcken runt ögat. Den adulta honan och juvenilen är gråfärgad med rödbrun nacke och hjässa och vit kind. Näbben är kort och grå.

I Sverige förekommer den som häckfågel enbart i Lappland men förekommer även vintertid i södra Sverige utmed vissa kuststräckor.

Salskraken häckar i fiskrika sjöar och långsamrinnande floder. I vinterkvarter förekommer den i skyddade kustbiotoper eller i sjöar längre inåt land. I sjöar uppträder den oftast i kanterna i anslutning till överhängande mindre träd eller annan skyddande vegetation. Den placerar sitt bo i håligheter i trädstammar, exempelvis övergivna hackspettsbon. Den häckar i maj och lägger i genomsnitt 7-9 krämfärgade ägg, men kullar med 5-11 ägg förekommer, som honan ruvar i 26-28 dagar. Det är också honan som ensam tar hand om ungarna tills de är flygga. De är en skygg art som lätt störs och då tar till vingarna.

Salskraken är fotograferad på Guldkusten  

Fler bilder  på min hemsida  vigg5.se 

Grönsiska

Grönsiska (Spinus spinus) är en liten fågel i familjen finkar.

Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konformad och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den adulta hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa.

Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

De tvåstaviga, visslande locklätena har karakteristisk klang, det ena fallande, "tilö", det andra stigande, "tluih". Även ett knattrande småläte hörs. Sången är en kvittrande och drillande ramsa med inslag av härmningar, återkommande avbrutna av en utdragen, nästan kiknande ton.

Boet byggs i mindre träd. När grönsiskorna häckar lever de parvis. De häckar från april till juli. Grönsiskan lägger 4–6 ägg och de ruvas i ungefär 13 dagar. Ungarna lämnar boet efter 13–15 dagar. Grönsiskan föder ofta upp två kullar per häckningssäsong.

I fångenskap kan den korsas med kanariefågeln. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

Grönsiskan  är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida vigg5.se

KAJA

Kaja (Corvus monedula) är en fågel i familjen kråkfåglar som förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika.

Den blir 34–39 cm lång och har svart fjäderdräkt med grå nacke och distinkt blek-grå iris. Den är social och kommunicerar med läten. Den lever i en liten grupp med komplex social struktur, i jordbrukslandskap, öppen skog, bergsklippor vid havet och i städer. Den är en allätare som lever på det den kan få tag på, många olika sorters växtdelar och ryggradslösa djur, liksom avfall som den kan hitta i städer.

Genom att blotta nacken och burra upp huvudfjädrarna ber kajan sin partner att putsa dem. Putsningen utförs huvudsakligen på huvudet och nacken. Detta beteende förekommer nästan bara mellan häckande par.

Födosökandet sker framförallt på öppna markytor, men kajan söker också föda i träd, på sophögar, i soptunnor, på gator och i trädgårdar, helst tidigt på morgonen, när få människor är där. Den använder diverse olika metoder för att komma åt födan, till exempel hoppa, picka, undersökning av jorden med näbben och ibland grävning. Den fångar flugor runt komockor genom att hoppa upp från marken och ibland genom att sjunka ned snabbt från några meters höjd. Maskar kan den plocka upp från nyplöjd jord, men de kan inte dras ut ur sina normal gångar i jorden. Kajor kan rida på ryggen av får och andra däggdjur och söker då efter fästingar att äta och ull att använda till bobygge. I denna situation kan de också fånga flygmyror i flykten.

I svensk folktro betraktas kajan som en varslande fågel. Många kajor som uppträder vid ett och samma tillfälle förebådar krig, pest eller annan epidemi. Kajor som skriker på kvällstid varslar om regn.

Kajan är fotograferad i Vittsjö 

Flerbilder på min hemsida  vigg5.se 

Stenknäck

Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb.

Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18–19 centimeter och vikt på cirka 50– 60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt. Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen.I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan, på de i övrigt metallglänsande blåsvarta vingarna. På sommaren är näbben blåsvart medan den är benvit eller blekt gulbrun på vintern.

Stenknäcken blir könsmogen efter ett år. Under häckningsperioden förekommer den i löv- och blandskog, parker och fruktträdsodlingar. Boet byggs i en klyka mellan några grenar, vanligen högt upp i ett lövträd, och är konstfärdigt sammanflätat av riskvistar samt invändigt fodrat med fina rötter, ull och hår. Honan lägger 3 till 6 ljusblå ägg. Äggen ruvas i 13 till 14 dagar, huvudsakligen av honan. Båda föräldrarna utfodrar ungfåglarna. 

Stenknäcken är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida vigg5.se