© GERTs BLOGGBILDER

Natur Fåglar Insekter Sommar Vinter no registration needed counter

Gråtrut

Gråtrut (Larus argentatus) är en havsfågel inom familjen måsfåglar (Laridae).

Gråtruten häckar allmänt runt Sveriges kuster, vid sjöar och vattendrag, och övervintrar ofta i mellersta och södra Sverige. Den syns även till i södraLapplandVästerbotten och Nordsjön.

1980 häckade det 8 000 par på Hallands Väderö, denna siffra har på 30 år mer än halveras. I dagsläget uppskattar man antalet häckande par gråtrutar i hela Sverige till mellan 50 000 och 100 000. Sedan 1990 har gråtruten varit utsatt för en mycket snabb och oväntad nedgång, möjligen beroende på att soptippar oftare nu än förr gräver ner det avfall, som trutarna är så väl anpassade för att annars finna. Sommaren 2009 slogs också larm om att de döda och döende fåglar av inte minst gråtrut som årligen hittas i Blekinge skärgård lider av kraftig brist på vitamin B1. Eftersom orsaken till vitaminbristen är okänd kan det inte uteslutas att samtliga vattenlevande fåglar i Östersjön riskera att drabbas.

Gråtruten är 55 till 67 cm lång, har ett vingspann på 140-155 cm och väger ungefär 1200 gram. Gråtruten liknar fiskmåsen men är större och kraftigare, har bredare vingar, ljusare ögon och en kraftigare näbb. Kön är i princip bara möjligt att bestämma under parning. Den adulta fågeln har en gul näbb med en röd fläck på undernäbben. Dess rygg är ljusgrå liksom vingarna där vingspetsarna är svarta med små, vita prickar. Benen är vanligtvis skära, men det finns individer med svagt gula ben, dessa brukar kallasomissus och definieras som en variant och inte som en underart.

Ungfåglarna är brunspräckliga med mörk näbb och mörka ögon, och det tar fyra år innan den har anlagt sin adulta fjäderdräkt.

Gråtruten är en opportunist när det kommer till föda. Den äter fisk och fiskavfall, kräftor och musslor, maskar, insekter, fågelägg och fågelungar. I städer äter de främst avfall och bortkastad mat.

                                                                                         *****

Förstora 

 

Postat 2015-08-31 20:55 | Läst 5664 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Hallon

Hallon (Rubus idaeus) är en buske som tillhör hallonsläktet i familjen rosväxter. Arten är nordligt cirkumpolär och förekommer i Europa, Asien och Nordamerika. Den växer vilt i nästan hela Sverige och har odlats i Sverige sedan renässansen. Vanligast är röda hallon, men även gula förekommer. Bären börjar mogna runt juni, men den stora skörden kommer i slutet av juli/augusti då plockandet måste ske omkring varannan dag för att inte bären ska förfaras. Bären äts som de är eller används till sylt och saft

Liksom andra arter i släktet rubus har hallon småfrukter som är stenfrukter och blommor som saknar ytterfoder. Småfrukterna sammanhänger med varandra och ibland lossnar från pistillfästet tillsammans. Dess buskstammar kommer upp från en vedartad jordstam, växer upprätt, är tätt beklädda med taggar och blir 2-åriga. Det första året är de enkla. Det andra året förgrenar de sig genom blombärande skott från bladvinklarna. Hallon har stark förökning genom rotskott både i vilt och i odlat tillstånd. Dess ståndorter är torra platser, till exempel skogsberg, klippavsatser, stenrös och snårfyllda backar, där den ofta samexisterar med andra växter. Den är utbredd över hela Norden, till och med ovanför trädgränsen.

Hallonbuskens blommor sitter ofta dolda under löven och är oansenliga med sina små och smala, vitaktiga kronblad, som knappt når över de upprätta foderbladen. De besöks ivrigt av bin och humlor, som lockas av doften och den rikliga nektarproduktionen på den breda skivan innanför ståndarna. Frukten är sammansatt av små men talrika småfrukter, vardera med en helt liten, nätlikt gropig fruktsten.

                                                                               *****

Förstora 

 

Postat 2015-08-30 20:57 | Läst 4328 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fjäder

Postat 2015-08-30 20:29 | Läst 3859 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Enkelbeckasin

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Vid häckningstiden markerar den revir genom spelflykt då den störtdyker med utbredda stjärtfjädrar, vilket åstadkommer ett brummande, bräkande eller gnäggande läte. Boet är en grund uppskrapad grop i marken. Den lägger i genomsnitt 4 ägg men kullar på 2-5 ägg förekommer. Honan ruvar äggen i 17-20 dagar och efter att de kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna.[

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad fråndubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp kan syns en bred vit bakkant på armpennorna.

                                                                                          *****

                                                                                     *****

Förstora 

Postat 2015-08-29 21:03 | Läst 5965 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ekorre

Ekorre (Sciurus vulgaris) är en trädlevande gnagare med yvig svans

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun. Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora.

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover. Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående.

Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer. Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck".

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren som den efterlämnar har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret.

 

                                                                                ****

                                                                                          *****

Förstora 

Postat 2015-08-27 19:37 | Läst 5584 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa