På vift i Italien: Ravenna i fädernas spår

Jag åker ifrån Urbino med en känsla av triumf. Att ha upptäckt hertigens ek på det viset var mer än jag i min vildaste fantasi hade kunnat räknat med. Efter en sådan upptäckt känner man att resten av resan blir semester. Man har uträttat det man skall, man har inte längre något att bevisa, man kan ta det lugnt och bevista landskapet. Ta dan som den kommer. Jag satte mig i Alfan och drog iväg från Urbino. Målet var inställt på Ravenna, en stad känd för sina mosaiker, en stad på FN:s världsarvslista, en kuststad i landskapet Romagna. 

Någon kanske undrar över landskapsnamnet Romagna. Landskapet Rom - tillhörde inte hela Italien Rom? Landskapet har emellertid inte fått sitt namn efter Rom vid Tibern - utan från Nya Rom, Konstantinopel vid Bosporen. Efter sin omvändelse till kristendomen i början av trehundratalet flyttade kejsar Konstantin romarrikets huvudstad till den nybyggda staden Konstantinopel, byggd vid det gamla fiskeläget Bysans. På fyra- och femhundratalen drabbades Italien sedan av barbarinvasioner från germanska stammar, främst langobarder och goter. "Romagna" var den delen av Italien som fortsatte att tillhöra Romarriket, styrt från Konstantinopel. Människorna i Konstantinopel såg sig själva som romare och de kallade sitt land för Romania, av vilket det italienska Romagna var en del. Det är också samma ord som i det nuvarande landet Rumänien. Så någon kanske undrar: var inte Konstantinopel huvudstad för det bysantinska riket? Människorna där var väl inte romare utan bysantinare? Begreppet "bysantinska riket" är emellertid något som tillkom senare, ett verk av frankerna. På sjuhundratalet hade påven i Rom problem med langobarderna, som styrde det mesta av Italien. Han slöt därför förbund med frankerna, som redan under 400-talet konverterat till katolicismen. Frankerna besegrade langobarderna och år 800 krönte påven frankernas kung Karl (den store) till romersk kejsare. Påven gav den romerska manteln åt Karl. Men trots att han hade krönts till kejsare insåg Karl att han bara var en billig uppkomling. Den riktige kejsaren fanns i Konstantinopel. Så därför började frankerna använda namnet "grekiska riket" för människorna i Konstantinopel, för att kunna lägga beslag på romarnamnet för egen del. På sextonhundratalet uppfanns sedan namnet bysantinska riket. Och på den vägen är det. Det är därför som vi i väst än i dag har fått för oss att det bysantinska riket var något slags exotiskt orientaliskt rike, som inte hade något med de gamla romarna att göra. 

Med den här historiska inledningen kommer vi in på det som var huvudsyftet med mitt besök i Ravenna. Nämligen att vandra i fädernas fotspår. Staden Ravenna har haft betydelse för den svenska historien. Det var här som götakungen Tjodrik den store (latiniserad Theodericus) hade sin huvudstad. Jag har tidigare berättat lite om det här. I slutet av fyrahundratalet erövrade goterhövdingen Tjodrik Italien. Han gjorde Ravenna till sin huvudstad. För att emellertid inte framstå som en uppkomling bad han den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus skrev då att enligt goternas egna stamsägner hade de utvandrat ifrån ön Scandza i norr "liksom från ett folkens moderssköte och människosläktets verkstad". Cassiodorus förlägger emellertid utvandringen till långt före Kristi födelse och påstår att goterna var med och slogs vid slaget vid Troja på trojanernas sida. Att på det här viset förbättra sitt folks härstamning var inget nytt: romarna själva hade genom Vergilius hävdat att de i själva verket härstammade -inte från Romulus och Remus - utan från den trojanske prinsen Aeneas. Vid den här tiden gällde att om ett folk skulle vara någonting att räkna med skulle man ha varit med vid Troja. Och att goter och romare genom Aeneas slagits på samma sida gjorde romare och goter till bundsförvanter! Cassiodorus gotiska historiska letade sig sedan genom greken Jordanes förmedling till Skandinavien. När svenska präster tusen år senare lärde sig läsa och skriva stötte de på historien om goternas skandinaviska härstamning. Rom såg man som folkens moder och lärarinna: genom Rom hade man lärt sig läsa och skriva - men nu visade sig att Skandinavien minsann hade ett ärofullt förflutet! En gång i tiden hade man besegrat självaste Rom! Cassiodorus götiska historia ledde sedan till att Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, skrev boken Alla Svea och Göta konungars Historia, i vilken han radar upp alla svenska konungar allt ifrån Magog Jafetson, Noe sonson. Och den konungalängden är alltjämt Sveriges officiella konungalängd. Det är den som gör att vår nuvarande konung Carl är nummer sexton i ordningen med det namnet. Och enligt denna konungalängd var Tjodrik Sveriges trettionionde utrikes regerande konung. (Konungalängden gör skillnad mellan utrikes och inrikes regerande konungar efter den gotiska utvandringen genom konungen Berik). 

Så ni förstår, kära läsare, varför Ravenna har varit en viktig plats för Sveriges historia. Göticismen lade den andliga grundvalen för stormaktstiden: det var den som gav fäderna mod att dra ut och slå världen med häpnad, precis som de gotiska förfäderna en gång hade gjort. Sveriges Rikes lag från 1734, vår alltjämt gällande lagbok, inleds med de mäktiga orden: "Sverige är ifrån hedenhös ett fritt rike: dess inbyggare svear och götar. Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land". Även om Cassiodorus broderade ut med Troja, torde den historiska kärnan vara riktig, nämligen att goterna härstammade från Skandinavien. Det här är ingenting som längre lärs ut i vår politiskt korrekta skola. Till min glädje finner jag att det är något som lärs ut i Italien! Tjodrik har sitt mausoleum i Ravenna, och i dess butik köper jag en bok om honom skriven för yngre. Och där uppger man med stolthet goternas skandinaviska härstamning: 

Enligt italienarna utvandrade goterna förvisso från Sverige: från Gotland och från Götaland. Precis som det står skrivet i den svenska lagen: "Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land"... Vår kultur och vårt skolväsende befinner sig i händerna på kulturmarxistiska förskingrare. Så man får inte lära sig något av det ovan i skolan eller i kulturprogram. Så därför måste man gå över ån efter vatten och gå till italienarna för att inhämta kunskapen. (I ärlighetens namn finns dock en lång tradition att dissa det götiska arvet. Glädjedödaren Olaus Petri dissade det götiska arvet redan på femtonhundratalet i sin svenska krönika.) Som tur är är emellertid inte allt förlorat. Vid förra sekelskiftet fanns män som värnade minnet om fädernas bragder. På artonhundratalet återfanns Rökstenen, en runsten med världens längsta runinskrift i byn Rök i Östergötland. På den nämns Tjodrik vid namn och där finns också en hänvisning till en staty av Tjodrik som Karl den store stal från Ravenna och flyttade till sin huvudstad Aachen: 

Historiens vingslag! Det här är för mig väldigt givande när man kan knyta an orter så långt bort i tid och rum med varandra. lilla Rök på östgötaslätten och Ravenna, världsarvsstaden vid adriatiska havet. Apropå världsarv, det är dags för lite bilder. Ravenna är uppsatt på FN:s världsarvslista och det är tack vare sina unika mosaiker. De allra främsta finns i den gamla katedralen San Vitale. 

Divine...beauty! San Vitale tillhör de platser som gör en förstummad. Interiören är helt enastående. 

Längst fram i absiden en mosaik på kejsaren Justinianus med entourage. Justinianus var en kraftfull gestalt som återerövrade Italien för romarrikets räkning efter Tjodriks död. Förutom det fick han en hel del annat gjort. Skrev ned den romerska lagen, byggde Hagia Sofia, krossade fiender. Han gjorde upp med läktarvåldet i Konstantinopel, som på den tiden var betydligt värre än det är i dag. 

Mittemot en mosaik på kejsarinnan Theodora med entourage. En kraftfull gestalt som regerade romarriket tillsammans med sin make. (Vilka mosaiker!) Tillsammans framstår Justinianus och Theodora som ett lysande par i historien. 

Katedralen byggd i östromersk stil med höga rundade valv. Mosaiker på Jesus och apostlarna, till höger på Isaks offer. På motsvarande sidan prästen Melchisedeks offer. Mosaikerna med sina motiv, med Jesus, kejsaren och kejsarinnan, apostlarna och de gammaltestamentliga motiven ger en känsla av varaktighet och tyngd. Mosaiker är fantastiska. De äger en större kraft och varaktighet än vanliga målningar. 

Lyckligtvis är det tillåtet att plåta och många tar tillfället i akt. 

San Vitale är helt enkelt fantastisk. Platsen på världsarvslistan är välförtjänt. Förutom San Vitale finns ett par katedraler och två baptisterier (de ortodoxas och arianernas) med fina mosaiker. Jag bestämmer mig för att gå till kyrkan Apollinare nuovo som enligt guiden är värd ett besök. 

Apollinare är byggd som en klassisk basilika. Den kristna kyrkan har väsentligen tre typer av kyrkobyggnader. Den östromerska katedraltypen som i San Vitale med rundade valv förmedlar en känsla av Guds immanens och närhet. Den västliga gotiska katedraltypen med spetsade former som sträcker sig upp i himlen förmedlar snarare känslan av Guds transcendens och höghet. Den äldsta typen av kyrka är basilikan som Apollinare. Basilikor var ursprungligen offentliga byggnader för affärer och förhandlingar i romarriket. När kristendomen blev erkänd under trehundratalet valde man att anamma dessa byggnader som kyrkorum snarare än de tempelbyggnader som användes för gudariter. Basilikorna har en pragmatisk och ofta trevlig atmosfär i mänsklig storlek. På bilden fina mosaiker, men en mer modern interiör i absiden. 

När jag vandrar i kyrkan stöter jag på något intressant: En skylt som förtäljer att "Konungen Tjodrik byggde från grunden denna kyrka i vår herres Jesu Kristi namn". Kyrkan byggd av Tjodrik den store, Sveriges trettionionde utrikes konung! Det är sånt här som gör en glad. Och det kommer mer. Bredvid skylten finns en mosaik: 

En bild på en konungslig person. Ovan skrivet namnet Iustinian. Kejsare Justinianus? Ja, det verkar ju så. Men bredvid bilden finns en text: Namnet Iustinian tillagt något århundrade efter bilden på personen skapades. Somliga tror därför att bilden föreställer Tjodrik den store! Naturligtvis! Varför lägga till namnet hundra år senare, om det var Justinianus från början? Bilden är inte heller så lik den på Justinianus i San Vitale. Jämför själva. Justinianus är svartmuskig, med orientaliska ögonbryn (han var en jugge från Skopje). Personen ovan är blondhårig, med grop i hakan - och jag tycker att han har det där götautseendet. Han liknar faktiskt en göteborgare. Liknar han inte Patrik Sjöberg? Det finns ett speciellt göteborgsutseende: Tänk på Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Carl-Einar Häckner. De har alla den där göteborgslooken, lite hästansikte över dem. Och samma uttryck har mannen på bilden ovan! Det kan väl knappast råda någon tvekan. Mina damer och herrar, ovan ser vi förmodligen en bild på Sveriges trettionionde utrikes regerande konung, Tjodrik den store, Theodoricus Magnus! 

Det här var verkligen upplyftande. Att tro att jag skulle få se en bild på Tjodrik var absolut inget jag hade räknat med! Jag vandrar vidare. Jag bestämmer mig för att besöka arianernas dopkapell. Det ligger alldeles i närheten. Även detta kapell innehåller fantastiska mosaiker. Motivet känns dock lite märkligt. I rund ring runtom apostlarna i prydliga togor.  Som kontrast en helnaken Jesus med snorre och allt, som döps av Johannes döparen, med en halvnaken vitskäggig åldring vid sidan. Det är väl inte?...nej, guiden upplyser att motivet skall vara en flodgud som symboliserar floden Jordanes. Är det Näcken? Motivet skall vara hedniskt och inte hädiskt. Lite lätt skandal väcker det dock. 

Tjodrik och goterna var arianer. Silverbibeln på Carolina Rediviva är en ariansk bibel, som sägs härstamma från Tjodriks hov (och därmed rätteligen återbördad till goternas hemland som krigsbyte från Prag av de våra år 1648). Någon kanske undrar: vem var arianerna? Arianerna var anhängare till villoläraren Arius från Alexandria, som i början av trehundratalet lärde ut att Jesus inte var av samma väsen, inte var Gud som Fadern. Hela poängen med kristendomen är att Jesus är Gud - så hur kunde denna lära sprida sig och bli så populär? Förklaringen är att läran uppstod precis när kristendomen höll på att bli statsreligion i samband med Konstantins omvändelse. Arianismen uppstod i skarven mellan den förkonstantinska och konstantinska eran. Vid Konstantins omvändelse beräknas omkring tio procent av romarrikets befolkning ha varit kristna. I och med att kristendomen blev statsreligion blev det attraktivt för många av den nittio procenten att anamma religionen. Det fanns därför en lockelse att göra religionen mer acceptabel för de många icke-kristna. Och då var det ett problem att Fadern och Sonen var av samma väsen. Under antiken fanns en vanligt omhuldad gudalära, bland stoikerna exempelvis,  enligt vilken Gud, den orörlige röraren, var icke-skapad och evig, medan mytologins gudar sågs som skapade supervarelser. Att framställa Jesus som en skapad supergud var något som skulle göra kristendomen lättare att förstå för dåtidens människor. Så under trehundratalet tog arianismen över i stort set hela romarriket och det tog över hundra år att kämpa ned villfarelsen. Goterna anammade också arianismen och det blev den som så småningom blev deras fall. Det var den som gjorde att Justinianus efter Tjodriks död bestämde sig för att krossa goternas välde i Italien. De arianska kyrkorna, såsom Apollinare Nuovo, gjordes om till ortodoxa kyrkor med ortodoxa motiv. Och i den processen gjordes förmodligen Tjodriks bild ovan om till Justinianus genom tilläg av namnet. 

Det är lite ironiskt att den katolska kyrkan idag står för en omvänd process - men nu är det tvärtom  arianerna som segrar. Den katolska kyrkan befinner sig idag i en kris, och av samma orsak som under det arianska kätteriet, men "i den andra ändan" av det konstantinska tidevarvet. Nittonhundratalet innebar en övergång från den konstantinska till den postkonstantinska eran. Religionen förlorade alltmer sitt grepp om själarna, vetenskapens landvinningar och det ökade välståndet gjorde att allt fler människor inte kände något behov av Gud eller kyrkan. Så vad göra? Måste inte kyrkan anpassa sig? Måste inte religionen omformuleras för att passa den moderna människan? På sextiotalet blev den arianska lockelsen övermäktig. I det s k andra vatikankonciliet triumferade nyarianismen och har allt sedan dess suttit i högsätet. Från att under nästan tvåtusen år ha varit en organisation som sett som sin uppgift att frälsa själar och stå emot världen och dess prins, ser man sedan sextiotalet det som sin uppgift att verka för en jordisk förbättring tillsammans med alla goda krafter. För att uttrycka den nya läran gjorde man om mässan. Tidigare stod prästen vänd mot Gud och han utförde heliga offerhandlingar, på latin. I mässan rådde en sakral, utomjordisk atmosfär. Idag står prästen vänd mot folket och pratar med dem på folkspråk, medan mässan ses som en måltid och firande av gemenskap. I mässan råder en familjär, inomvärdslig atmosfär. Alla kyrkor (som byggts före sextiotalet) vittnar om denna inkongruens. I fonden syns det gamla altaret, för det mesta ett underskönt marmoraltare, byggt för den gamla läran. Man brukar häpna vid åsynen av det sköna, som får en att vilja lyfta tankarna mot himlen att kontemplera eviga ting. Sikten skyms emellertid nästan alltid av det nya altaret, den nyarianska styggelsen, ofta ett banalt träbord. I kyrkan Apollinare Nuovo på bilden ovan ser vi exempel på detta. Här ser dock det "nya" altaret gammalt ut, och står bland några pelare som också verkar gamla. Pelarna kan vara till en baldakin som ofta fanns över gamla altaren (jämför exempelvis Bellinis baldakin över huvudaltaret i Peterskyrkan). Utan själva baldakinen ser dock altaret märkligt ut, det påminner om något från en frimurarloge. Så här har de nyarianska modernisterna varit skickliga. Under sken av att vilja återställa kyrkan till ursprunget introducerar man samtidigt den nya läran! I Apollinare Nuovo ryms således hela kyrkohistorien: byggd av arianer, för att sedan konverteras av ortodoxa, för att nu ha blivit återkonverterad av nyarianer. 

Det återstod att besöka Tjodriks mausoleum. Det ligger i utkanten av staden i en park som också kallas Tjodriks park. Det är en vacker pjäs, som åldrats med värdighet. Men stället är tomt. Där finns ingen utsmyckning, ingen kult. Byggnaden är tom. 

Inuti möts man av en tom sarkofag. Som ett jättelikt badkar. Var har de fört kroppen? Efter så många år, ett och ett halvt årtusende, är det ingen som vet. Kanske det kunde vara en lämplig uppgift för en kommande resa? Att hitta rätt på Tjodriks ben..På förhand en tuff utmaning - men man brukar ju växa med uppgiften...

En sista reflektion. När man ser det tomma monumentet inser man att arianismen var ett misstag. Arianismen var det som ledde till goternas undergång. Om Tjodrik hade varit ortodox hade han i dag vördats som ett helgon och hans gravmonument hade varit en vallfärdsort för människor världen kring. Arianismen var det som ledde till att goterna förlorade sitt välde över Italien. Efter Tjodriks död ansåg sig Justinianus mogen att vrida Italien ur händerna från arianerna och återbörda landet till den rätta läran. Vad hade hänt om Tjodrik hade konverterat till den ortodoxa läran? Tänk om...

Om Tjodrik hade varit rättroende hade Justinianus med största sannolikhet aldrig anfallit Italien. Kriget mellan goterna och romarna var mycket hårt och utspelade sig under flera år, varvid Italien föröddes. Om  våra utrikes konungar hade hållit sitt välde i Italien hade Karl den stores rike inte blivit till. Om inte det första tysk-romerska riket uppstått hade inte heller det andra riket kommit till, och ej heller det tredje. Inga världskrig, Europas självmord hade inte blivit av. Om goterna hade hållit Italien hade Östrom aldrig skiljts från Västrom. Kyrkan hade inte splittrats mellan Ortodoxa och Katoliker. Och islam hade då aldrig kunnat ta över Medelhavet, Konstantinopel hade än idag varit Konstantinopel. Som på fädernas tid hade vi idag kunnat gästa Miklagård och känt oss som hemma. Utan Karl den store inget EU. Tänk om...

På vift i Italien: Mantua

Befinner mig just nu på vift i Italien. Närmare bestämt i Mantua. Hade egentligen behövt spara pengar. Men jag kunde inte hålla mig. I slutet av november började det rycka i tarmen. Inget att göra: surfade in på flygbolagens hemsidor, tog fram kreditkortet och beställde en resa. Så för tredje året i rad rapporterar Till och Från från Italien under nyår. 

Normalt brukar jag välja en stad och stanna där. Brukar gilla att ta in på ett hotell med relativt enkel standard, men med helt centralt läge. På så vis kan man gå omkring och inte bekymra sig över kommunikationer. Den här gången tänkte jag emellertid hyra en bil och istället åka runt. Nackdelen av att stanna på en plats är att man blir bunden och Italien äger så många fina mindre städer som är värt ett besök. Sagt och gjort. Jag landade på Malpensa, Milanos flygplats i går kväll. Där hade jag hyrt en Alfa Romeo Mito. Slängde mig i den och satte iväg på autostradan, A4 mot Venedig. Efter två timmars färd var jag framme i Mantua och checkade in klockan halv två på natten. 

Mantua är en stad på runt femtiotusen innevånare. Den ligger i Lombardiet, på gränsen  till Verona. Staden ligger vackert belägen på en udde som vetter mot tre sjöar/flodarmar. En typisk norditaliensk renässansstad: stadskärnan blev år 2008 uppsatt på FN:s världsarvslista (å andra sidan: nästan alla gamla italienska städer står på den listan!). Staden är lite speciell genom sina många palats. Nästan alla norditalienska städer har fått sin prägel genom något furstehus som vid någon tidpunkt dominerat staden: Medici i Florens, Sforza i Milano, D'Este i Ferrara, Scala i Verona. Detta förhållande gäller särskilt i Mantua, där släkten Gonzaga härskade i hela fyrahundra år: från mitten av trettonhundratalet och fram till sjuttonhundratalet och längre än något annat furstehus. Den långa kontinuiteten av härskare från samma släkt har gjort att det i Mantua finns väldigt många palats, uppförda av släkten Gonzaga. Och denna släkt räknas som en av renässansens mest frikostiga konstmecenater. Så det är inte så konstigt att staden blivit uppsatt på världsarvslistan. Och det är inte heller att förvåna att semestern därför inleddes med palatsskådning: 

Turen inleddes med Palazzo Ducale, det gamla palatset mitt i gamla staden. På bilden ett porträtt av Isabella D'Este, en av den italienska renässansens mest berömda kvinnogestalter. Isabella var gift med hertigen av Mantua, Francesco Gonzaga, i slutet av fjortonhundratalet. Isabella verkar ha varit extremt duglig. Hon gynnade konsterna och styrde staden i makens frånvaro. Hon inrättade en litterär salong som blev förebilden för alla senare sådana salonger. Hon umgicks i stora världen på männens vis. Det sägs att när hon styrde staden gjorde hon det så bra att Mantuaborna föredrog hennes styre framför makens! Det här med välutbildade, starka kvinnor påstår kännarna var något nytt som kom med renässansen. Furstarna i norra Italien gav ofta sina döttrar samma uppfostran som sina söner. Och Isabella verkar ha varit  en av de främsta.

Isabella i närbild. Vilken utstrålning! Vilken man kan motstå en sådan kvinnas vilja? En liten besvikelse gav besöket i hertigpalatset. Den mest berömda delen av hertigpalatset, Brudparets sal, som Isabella inrett med fresker och som inte sägs stå konkurrenterna i Florens och i Rom efter var dock tyvärr stängt - på grund av jordbävning! Snacka om force majeur. 

Bredvid hertigpalatset finns ett hus: Casa di Rigoletto. Verdis opera utspelar sig vid Gonzagas hov i Mantua där Rigoletto är hovnarr. Så lokala näringsidkare kom på att utmärka ett hus och påstå att detta var huset där Rigoletto bodde. Ungefär som Veronas näringsidkare anser sig ah hittat Julias hus. Rigolettos hus är dock väldigt stort: är det verkligen troligt att en hovnarr har ett helt hus för sig själv, på bästa platsen mitt emot hertigpalatset vid stadens huvudtorg? Luktar turistfälla lång väg. 

Man har i alla fall satt upp en staty på Rigoletto i husets trädgård. Känns inte ansiktet bekant? Är det inte...Sten Broman? Visst är det det! Eller ännu bättre: Sten Broman i Robert Gustafssons tolkning. 

Apropå litterära monument: skalden Vergilius är också född i staden. Det har inte undgått kommungubbarna, som beslutade sig för att sätt upp ett monument till den store sonens ära. Det är förvisso förståeligt. Vergilius har spelat en viktigt roll i historien i och med han kan ses som Romartankens fader. Vergilius är känd för att ha skrivit romarnas nationalepos Aeniden och det är i detta verk som han formulerade romartanken: att Rom av ödet fått i uppdrag att härska över världen. När romarna en gång hade erövrat Grekland hänfördes de av grekernas kultur: romarna insåg att relativt grekerna var de själva uppkomlingar och barbarer. Så de sökte efterlikna de besegrade grekernas konster. Grekerna hade Iliaden - vad hade romarna? Vergilius skrev verket Aeniden för att också romarna skulle ha sin Iliad. Romarna hade tidigare räknat sin härstamning från tvillingarna Romulus och Remus som diades av en varginna. Men denna primitiva amsaga fick nu ge vika för en ädlare härstamning: Vergilius fann i sitt verk att Rom i själva verket hade grundats av den trojanske prinsen Aeneas, som efter Trojas fall hade flytt staden för att i stället grunda Rom. På vägen dit får han emellertid höra romarnas kall:

Andra (d. v. s. grekerna) må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar

Och dessa ord blev sedan den andliga grundvalen för Romarriket: det var ödet och gudarnas vilja att Rom skulle styra över världen. Romarnas konst var statskonsten. Med dessa ord i ryggen fortsatte romarna att lägga världen under sina fötter. Så det är därför fullt förståeligt att kommungubbarna kring förra sekelskiftet yvades över stadens stora son. Men motiverar det monumentets storlek? Nej, Mantua, nej! Enligt min mening är monumentet groteskt. Vilken skald vill stå staty på detta vis? Tyvärr verkar renässansens anda av balans och sinne för proportioner ha flytt från maktens boningar i staden efter att familjen Gonzaga lämnade över nycklarna. Kommunpampar, någon? 

Efter att ha bevakat palatsen i centrum begav jag mig ut till Mantuas huvudattraktion, nämligen palatset Te. Detta palats ligger utanför den gamla stadskärnan i vad som då var landet. Palatset byggdes i början av femtonhundratalet som ett lusthus åt hertigen Gonzaga, som gav uppdraget åt Mantuas mest berömde konstnär, Giulio Romano, att både rita palatset och smycka det. Så palatset är byggt från scratch: Symmetriskt och enligt plan. Varje rum är sedan fyllt med fresker och stuckaturer, med motiv från den antika mytologin och historien. Palatset ger ett helgjutet intryck just genom det ursprungliga i intentionen och mängden av utsmyckningar. 

Här är en genialisk takfresk. Humorfylld smygerotik av bästa märke! 

I ett rum har man gjort en intressant innovation: man har lagt speglar i golvet. Eftersom taket består av en underbar fresk är det här en riktigt bra idé. Man går och tittar ner och häpnas över allt det sköna som finns där ovan. Tyvärr visar det sig at spegelytan är krossad överallt. Vad har hänt? Kan besökarna inte uppföra sig? Stampar folk hejvilt när de går på ytan? Har man haft danstillställningar i salen? 

Fenomenet får emellertid sin förklaring. Italien är som bekant ett land där damerna gillar att klä upp sig. Många föredrar stilen dressed to kill, vilket ofta innebär höga klackar, ofta till och med stilettklackar. Så tyvärr funkar inte spegelgolvet med tanke på de italienska damerna. Sorry Mantua, bra idé men fel land. 

Många salar, underskön prakt. Och sedan, längst in i hörnet. Palatsets höjdpunkt. Ett av världens underverk. Sala dei Giganti! Jättarnas sal. Denna sal är helt enkelt fantastisk. Salen har en rundad form, den liknar en grotta mer än en sal. Och hela salen täckt av fresker på gudar och på jättar, som störtar samman pelare på ett dramatiskt vis, med en fantastisk närvaro. Helt enkelt världsklass. Tyvärr gick det inte att ta några bilder: Vakten lämnade inte rummet för en sekund och jag vågade inte utmana ödet. Vågade inte ens köra min vanliga specialare: att oförhappandes "råka" komma åt avtryckaren. Så jag ger det som hemläxa: googla på Sala dei Giganti, häpnas och beundra. 

Och så blev det kväll den första dagen. Är det något man gillar med Italien så är det för övrigt gatulivet. På kvällen går gammal som ung ut på stan för att ta sig en passegiatta. Och så gör man även i Mantova. 

Resa till Florens - summering

Då var Italienäventyret överstökat för den här gången. Hemma igen i Sverige. En vecka i Florens under nyår är en vecka som sent kommer att glömmas. Florens är en mycket sevärd stad. Klimatet och folklivet, kulturen som omger en överallt och i varje gathörn. Varje gång jag besöker dessa länder känner jag att gammal är äldst. Den latinska medelhavskulturen är fortfarande den bästa som människosläktet har att erbjuda. Italien är dessutom ett lätt land att besöka. Det finns en lätt ton hos italienaren som kontrasterar fördelaktigt mot spanjorens allvar och fransmannens arrogans. Att Italien gett upphov till de kanske två mest spännande perioderna i historien, nämligen antiken och renässansen, gör väl att man känner att man inte har något att bevisa. 

Det är i stort sett två saker man saknar. Dels upplever man få yttringar av traditionellt italienskt kyrkoliv. Man ser nästan inga nunnor på stan, kyrkorna blir till muséer. Här har nog den italienska kulturen blivit en dimension fattigare. Vidare är det glest med kulturyttringar från andra länder. Maten är exempelvis nästan enbart italiensk. Jämför hur det är hos oss där maten kommer från jordens alla hörn. Men det här kanske inte är italienarnas grej? Det är vår grej snarare än deras. 

Nåväl, nog ordat. Vid sådana här fotosammanhang brukar Till och Från utdela priser. De följer här:  

Bästa transportmedel: VESPAN. Number one in Italy. Smidigt transportmedel som tar en genom den smalaste gränd och uppför den brantaste trappa. 
 

Bästa konsthantverk: LÄDERVÄSKAN. En florentinsk specialitet. Perfekt accessoar för den som vill gå till jobbet med stil. 
 

Bästa dörrar: BAPTISTERIET. Ghibertis magnifika dörrar är ett favorittillhåll för guider, turister och gatufotografer. 
 

Bästa poet: DANTE. Det är inte bara hans litterära livsgärning. Det är hela hans image och stil. Med sin patenterade öronlappsmössa är Dante en larger than life- karaktär som syns överallt i Florens. "O som jag sett de som kommit på skam genom sitt högmod!" - diktar skalden här. 
 

Bästa innovation: DEN DUBBLA ITALIENSKA KASTANJEPÅSEN. En påse för de rostade kastanjerna och en för skalen! Den mest användbara innovationen från Florens sedan den dubbla italienska bokföringen. 
 

Bästa konstupplevelse: BRANCACCI-KAPELLET. Underbara fresker som illusterar Petri liv. Står i Santa Maria del Carmine. Det kanske existerar ännu finare fresker i Florens (i Santa Maria Novella exempelvis). Men inget ställe förmår skapa en sådan intim konstupplevelse som Brancacci-kapellet. I den aktuella fresken ses Dante i en gästroll argumentera med den romerska prokonsuln om Petri frisläppande.  
 

Bästa kitsch: ROSSINIS GRAV. Finns i Santa Croce. I den här kyrkan är många av Italiens storheter begravda. Av någon anledning skall alla stora konstnärer ha en gråtande musa vid gravens fot. Det är likadant ställt med Michelangelos och Dantes gravvårdar som också omgärdas av gråtande musor. Den här företeelsen företräder den mindre lyckade sidan i den italienska smaken - den sida som förknippar Italien med ordet gipskatter. 
 

Bästa ståndförsäljningsprodukt: DEN ITALIENSKA GLASSEN. Väl upplagd i inbjudande högar frestar den de förbipasserande. Här kan de svenska ståndförsäljarna lära av sina italienska kollegor: upp med glassen ur byttorna! Å andra sidan såg jag ingen som faktiskt åt någon glass. Hur är det med årstiden? De italienska ståndförsäljarna kan här lära av sina svenska kollegor: På sommaren säljer man glass. Och på vintern säljer man varm korv. 
 

Bästa kontorsmiljö: UFFIZIERNA. Mediceernas gamla kontorslokaler spelar i en helt egen division. 
 

Bästa möbel: BIKTBÅSET. Bås i Santa Maria del Carmine.  Älskar de här gamla båsen i Don Camillo-stil. 
 

Bästa maktanalytiker: MACHIAVELLI. I Florens sitter århundraden av intriger och konspirationer i husväggarna. Guelfer mot ghibelliner, mäktiga skrån och köpmannafamiljer i kamp mot varandra. Florens gav miljön att analysera maktens villkor. Här ses Mästaren med ett svårbedömt leende på läpparna. Viktigt att inte visa vad man tänker. 
 

Bästa helgon: KATARINA AV SIENA. Med sitt väna lugn sprider hon Kristi frid över sin omgivning. 
 

Bästa vapensköld: LIBERTAS. Bland vapensköldarna på stadens stolta stadshus hänger en blå sköld med ordet FRIHET i gula bokstäver. Samma sköld hänger även i den jättelika domens kor. Det vittnar om hur högt florentinarna under storhetstiden värnade friheten. Friheten gav förutsättningar för stadens välstånd som i sin tur gav möjligheter till kulturell blomstring. Frihetens blågula sköld är en bild för människoandens frihet och blomstring under den italienska renässansen. 

Det var allt från Italien för den här gången. Ciao! Arrivederci!  

Hälsning från Florens! - Klostret San Marco.

Det här är en av Florens höjdpunkter: Dominikanerklostret San Marco. Klostret ligger mitt i staden nära konstakademin Accademia. Klostret är i sig en konstskatt, berömt för sina fresker målade av munkkonstnären Fra Angelico från 1400-talet. Det var också härifrån som den berömde reformatorn Savonarola verkade. Klostret vittnar om värden och en livsstil från en svunnen tid som gått förlorade men som egentligen borde ha framtiden för sig. 

Pelargång mot innergården. På vanligt vis för kloster finns pelarkollonader  i fyrkant runt en trädgård. Här kan man under varma dagar gå i svalkan och kontemplera livet och evigheten. Och låta tanken inspireras av fresker! 

Munkceller. En trevlig form av kollektivboende. 


Varje munk har tillgång till egen cell. Med en individuell fresk målad av Fra Angelico! Dessutom ett trevligt litet fönster som vetter in mot gården (syns ej i bild). 

Här är en större fresk i en cell modell lyx. Här brukade Cosimo av Medici vistas när han behövde finna andro och koppla av ifrån världens bekymmer. 

Munkarna framlevde sina upplysta liv enligt regeln ora et labora - bed och arbeta. Arbetet var av yppersta märke. Det här är biblioteket där de flitiga munkarna ägnade sin tid åt att framställa böcker. 

Munkarnas skrivdon. 

Munkarna var inte bara flitiga med pennan. De var också konstnärer som illustrerade sina verk. Här är pigmenten uppställda enligt konstens regler. 

Och här är slutresultatet! Tänk att få sjunga till Guds ära ur egna handritade böcker!

Klostret var också högkvarter för den berömde väckelsepredikanten Savonarola. På 1480-talet kom han till Florens där hans väckelse vann många anhängare. Savonarola vände sig mot lyxen och den tilltagande tygellösheten som följde i renässansens spår. Han kritiserade också den religiösa konstens urartning från ande och fromhet till hämningslös sensualism.  

Här är ett exempel på fresker i Palazzo Vecchio. Vad denna svulstiga nakenhet hade med evangeliet att göra var det en del som frågade sig, däribland Savonarola. Han och hans anhängare brukade vid påsken anordna så kallade fåfänglighetsbål där man såg till att bränna parfym, urartad konst och andra fåfängligheter. Tyvärr gick Savonarola för långt i sin kritik. När hans verksamhet började hota stadens affärer blev han själv bränd på bål. 

Undertecknad tillsammans med Savonarola. 

Fortsättning följer. 

Hälsning från Florens! - På Kupolen.

Världen känner många kupoler. Köpcentrumet Kupolen i Borlänge är känt vida kring. La Coupole var en legendarisk restaurang i Lund för ett antal år sedan. Jag tänkte därför att jag skulle kila upp och titta på kupolen i Florens domkyrka. Den har några berömda fresker av renässansmålaren Brunelleschi. Man kan även gå upp på taket och skåda hela Florens med staden vid sina fötter. Det kändes därför på förhand som att Florens kupolvariant skulle kunna ta upp konkurrensen med de tidigare nämnda två. 

Sagt och gjort. Tyvärr visade det sig att en del andra hade kommit på samma tanke. Så här ser det ut i Florens. Staden måste håva in kopiöst med pengar på turisterna. Renässansmänniskorna hade knappast kunnat ana att deras verk skulle föda staden 500 år framåt i tiden! 

När man väl har lyckats ta sig igenom insläppet väntar det tunga. 435 steg upp till kupolen i en trådsmal trappa! Det var riktigt tungt. Börjar första varifrån Quasimodo fick sina aggressioner. 

Men det var väl värt besväret. Plötsligt uppenbarar sig Brunelleschis mästerverk! Att få gå så nära och nästan kunna ta på freskerna. Underbart.  

Detalj. De saligas boningar. 

Detalj. De fördömdas kval. 

Efter denna skönupplevelse var det med lätta fötter som man tog sig de sista 100 stegen upp på själva kupolen. Plötsligt låg hela Florens för ens fötter. 

Nu utbryter det stora fotokalaset. Alla vill ha sin bild med staden som fång. 

Och det ville även jag. Okej, en turistbild. Men det är inte jag som har tagit den. 

Summerat var kupolen en riktig höjdare. Florens kan helt klart konkurrera med tidigare nämnda städers varianter.