Båtrejset – Oxford mot Cambridge

Detta år sammanföll påsken med "The Boat Race" – den årliga kampen mellan universitetsstädernas roddlag. De utkämpar striden på Themsen med start vid Putney-bron. Jag har tidigare gatufotat detta evenemang men det var ett tag sen sist på grund av Covid och några utlandsresor som krockat med rodden. I år var det därför extra spännande att fota där igen och dessutom utlovades vackert väder. Vad kan gå fel? Inte mycket. För Oxford gick det dock fel – de ligger under med 81 segrar mot Cambridges 87 – och årets race slutat med ännu en förlust.

Som gatufotograf är jag mer intresserad av publiken än själva rodden och ni som väntar er bilder i detta blogginlägg av de tävlande blir besvikna. Åskådarna tar rodden som en ursäkt för att umgås och dricka allehanda alkoholiska drycker – för många var det nog årspremiär för det engelska bålet som går vid namnet Pimm's, efter huvudingrediensen.

Här kommer lite bilder från dagen i en någorlunda kronlogisk ordning. Jag började i Chiswick och Hammersmith men tog mig innan start längs Themsen till Putney-bron som jag också gick över. Man kunde gå hela vägen längs Themsen, vilket jag inte trodde var möjligt eftersom världens bästa och finaste fotbollsstadium, Fulhams Craven Cottage, ligger i vägen. De hade dock den goda smaken att öppna upp den nya lyxiga läktarsektionens nedre plan för försäljning av mat och dryck, och därmed kunde man fortsatt traska längs floden. Man kunde också spana in gräsplanen genom glasdörrar om man ville.

Utrustning för dagen var min Leica M-E Typ 240 med 28 mm Elmarit ASPH och 35 mm Summicron ASPH.

Detta par hade hittat en bra plats för att heja på sitt lag eller helt enkelt bara njuta av vårsolen

I England finns en tradition av så kallad Morris-dans. Vuxna män dansar på ett rätt fånigt sätt och viftar med näsdukar samt slår träpåkar mot varandra.

Jag ska erkänna att jag för några år sedan närde tanken på att kolla upp om Morris-dans kunde vara nåt för en anglofil som jag. När jag var nykter insåg jag förstås att det inte hade varit nån bra idé. Inte ens engelsmännen själva verkar tycka om dansen och ser den mest som något rätt fånigt och löjeväckande. 

"Pimm's o'clock" – en välkänd reklamslogan för drycken. Roddföreningen som krängde pints med Pimm's drog nog in välbehövda stålar en dag som denna. Dryckerna på bordet torde vara värda runt 7 000 kr skulle jag uppskatta. 

Supportbåtar fotade från Putney-bron

Alla i publiken hade inte blicken vänd mot floden kan man gissa

Lilljäntan kunde se starten bättre än jag kunde göra från pappas axlar

Glädje i vårsolen med pints i handen

Det är inte bara i Sverige som man dyrkar vårsolen

Om vad dessa språkade hade jag inte aning

Korv med bröd smakade nog bra

Rivalerna i vad man kan gissa i största utsträckning är festbåtar 

Denne man hade valt en plats en bit ifrån floden och alla människor – han verkade ändå kunna ha uppsikt över floden om det behövdes

Sammantaget var det en härlig dag att vara ute och fotografera. Det lär inte vara sista gången som evenemanget kommer att avfotas av mig.

Hälsningar,

Fredrik

Mer Erwitt – Merwitt?

Det är lätt att känna sig bortskämd i London vad gäller utbudet av allt som har med fotografi att göra. Ett paradis för gatufotografen förstås vad gäller möjligheten att utöva sin hobby. Dessutom finns nästan jämt ett stort utbud av intressanta utställningar. I helgen som gick blev jag positivt överraskad av att konstatera att Leica-butiken med tillhörande galleri ställde ut en massa fint av Elliott Erwitt. Det var inte länge sedan han gick bort – i slutet av november förra året. Strax innan hade jag möjligheten att besöka ett tillfällig utställning och om det skrev jag i ett blogginlägg. 

Leicas utställning var utmärkt och kändes lite mer speciell än den jag hänvisar till ovan – trots att det rör sig om färre bilder. Kanske för att fotografen inte finns med oss längre? Nedan några bilder som visar hur det ser ut.

Jag vill också passa på att notera att herr Erwitt hade en rätt okomplicerad syn på fotografi. Tycker att det är skönt att känna till när man läser om hur teoretiskt och komplicerat vissa hävdar att det behöver vara, som i det här blogginlägget från igår. Nedan följer några sköna citat från Erwitt som jag fritt översatte till svenska med hjälp av ChatGPT.

"Att ta bilder är en mycket enkel handling. Det finns ingen stor hemlighet i fotografi...skolor är bara skräp. Du behöver bara öva och tillämpa det du har lärt dig."

"Bra fotografi handlar inte om zonsystem eller någon annat nonsens från Ansel Adams. Det handlar bara om att se. Antingen ser du eller så ser du inte. Resten är akademiskt. Fotografi är helt enkelt en funktion av att lägga märke till saker. Inget mer."

"Du studerar inte fotografi, du bara gör det."

"Fotografi är ganska enkelt. Du reagerar bara på det du ser och tar många, många bilder."

Bilderna nedan är alla tagna med min iPhone 13 Mini och helt obehandlade.

Just den här lustiga hundbilden har jag en så kallad Magnum Square Print av som jag köpt för runt £100 – den annonseras nu för mellan $500-$1,000 på eBay. Min är inte till försäljning utan ska snart upp på väggen, fint inramad som sig bör. 

Elliott älskade att fotografera hundar – ett citat kring det: "Jag gillar hundar... De är sympatiska. De är trevliga. De begär inte utskrifter."

Vad tyckte ni läsare om Erwitt? Och tycker ni att hans citat är galna? Kommentera gärna. 

Mvh

Fredrik

Om konsten att vara osynlig...

Detta korta blogginlägg är tänkt att visa hur det kan se ut i verkligheten när man tar en bild på nära håll med en 28 mm vidvinkel. För en dryg vecka sedan så var jag och gatufotade på söndagen med min italienske vän och tillika gatufotograf, Flavio Bosi. Det är inte ofta jag spenderar en hel dag med en annan fotograf men Flavio var just då gräsänkling så han kunde stanna ute hela dagen och leka. Det var roligt och givande men att vara social tär på produktiviteten. Det blir inte lika många bilder tagna som när man jobbar ensam. Det må vara hänt då trevnaden med sällskap uppväger.

Många nybörjare inom gatufoto är skraja för att gå nära och läser man om gatufotografer som fotar med 28 mm, som exempelvis Garry Winogrand, så tänker man att hur sjutton kan de fota så utan att gång på gång bli upptäckta. Precis så tänkte jag i alla fall. Jag insåg emellertid att när man går nära med en vidvinkel och fotar lite från sidan så kan man faktiskt bli osynlig alltsom oftast. Min bild nedan visar precis detta. De personer som man fotograferar har uppmärksamheten längre fram, där en person med 50 mm kanske skulle behöva stå. I det här fallet så hjälpte nog den låga vintersolen också för att låta mig förbli oupptäckt.

Det som gjorde att jag ville fota var kvinnans orangea jacka och iögonfallande solbrillor. Samma saker såg nog Flavio också men när man fotar tillsammans vinner den som går närmast! Uppenbarligen...

Bilden på mig i action är tagen med en Leica M10-R med Voigtländer Color Skopar 28 mm f/2,8. © Flavio Bosi.

Min bild är tagen med min Leica M-E Typ 240 med Leica Elmarit 28 mm f/2,8 ASPH

För övrigt så vill jag påpeka att Flavio i sina dar har ägt åtskilliga Leica-objektiv som han sedan sålt för han faktiskt föredrar Voigtländer framför Leica. Voigtländers objektiv är nu riktigt bra – det råder det ingen tvekan om – men jag gillar inte alltid ergonomin och att objektiven ibland saknar "finger"-greppet för fokusering samt ofta har en silverfärgade ring längst ut. Eftersom man som Leica M-fotograf behöver titta på sitt objektiv så gillar jag inte solreflexerna som uppstår på grund av det sistnämnda. Jag är nog extra känslig för sånt. Intressant i sammanhanget är också att min Elmarit kostar fyra gånger mer än Flavios Color Skopar. Min Elmarit är absolut inte fyra gånger bättre – långt ifrån. 

Slutligen vill jag passa på att tipsa om Flavios webbsida. Särskilt i bloggen hans finns mycket intressant att läsa i form av objektivtester, reportage etc. – väl värt flera besök: https://www.47-degree.com/

Som alltid välkomnas kommentarer.

Vänliga hälsningar,

Fredrik

"Work the scene" – igen!

Det var ett tag sen jag bloggade nu. Har en del planer på vad jag hoppas kommer att bli intressanta blogginlägg men idag så får det bli en snabbis, skriven efter en heldags gatufotande i den brittiska huvudstaden. Jag tänkte ge ett exempel på hur det återigen lönar sig att inte bara nöja sig med en bild utan att försöka ta flera om det går – på engelska är uttrycket "work the scene". Tidigare skrev jag om det här. 

Händelsen utspelade sig i östra Londons Broadway Market, där varje lördag och söndag en massa stånd erbjuder smaskig gatumat (uttrycket "street food" kanske funkar bättre för en svensk publik?) av stor variation. Jag som gatufotograf älskar att fota folket som rör sig här. 

Jag lade märke till hur två unga kvinnor verkade påbörja nåt vad jag bara trodde skulle bli en kram som när två väninnor skiljs åt efter att ha spenderat en massa tid tillsammans under en söndag. Precis som jag hoppades på började de omfamna varandra enligt bilderna nedan men jag förväntade mig inte slutbilden i form av en intensiv kyss. De var nog mer än vänninor. Alltid trevligt att se publika yttranden av kärlek tycker jag!

Jag gillar handen på midjan här men inte att det ena ansiktet skyms. Ingen bild som jag skulle publicera annat än för pedagogiska ändamål som här.

Det gäller att hålla tungan i rätt mun – någon förbereder sig...

Där satt den! Även för fotografen!

Alltid kul med kommentarer så låt dem komma!

Med vänliga hälsingar,

Fredrik

PS. För de som tycker att det är kul med kamerautrustning så kan jag nämna att bilderna togs med en Leica ME 240 med en 28 mm Elmarit f/2.8. Bilderna gick genom Lightroom och RNIs preset, Fujifilm Sensia 200.

Liverpool och "Photie Man"*

Trots att jag snart bott i Storbritannien i 25 år så har jag aldrig besökt Liverpool – trodde jag. Misstänkte att jag möjligen hade kört förbi i närheten men att jag definitivt aldrig rört mig omkring inne i staden. Den gångna helgen skulle i alla fall förändra den saken med säkerhet. Det har jag att tacka fotografen Tom Wood för. Det var nämligen sista helgen då utställningen "Photie Man: 50 Years of Tom Wood" var öppen på Walker Art Gallery. Jag hade lovat mig att inte missa den och slutdatumet kom snabbare än jag trodde. Men, när jag kom fram till Liverpools tågstation Lime Street Station så kände jag igen mig – jag tågluffade som 18-åring och misstänker nu starkt att jag måste ha anlänt till tågstationen med lite extra tid tills nästa tåg för att kolla hur det såg utanför stationen och för ta mig en öl på nån av pubarna där. Svaga minnen men jag tror faktiskt att förhöll sig som jag mindes det.

Hursomhelst, när jag skriver detta är mitt senaste besök färskt i minnet. Jag had bokat ett prisvärt centralt hotell nära vattnet och de historiska Albert Docks, där fartyg lastade och lossade produkter som bland annat kol, bomull och socker som bidrog till Liverpools välbestånd. Min biljett till utställningen var tidsbestämd till 14.30 på söndagen, som skulle ge mig en och en halv timme att titta på Tom Woods verk – det kändes tillräckligt. Utöver utställningen så var planen att gatufota så mycket som möjligt i Liverpool under lördagen och söndagen. Med facit i hand så känns det som att jag var rätt flitig. Det blev några pubbesök också – vackra pubar med välskänkt real ale är också ett intresse som jag när. 

Tom Wood är irländare och född 1951. När han var tonåring emigrerade familjen hans till England. Mellan åren 1978 och 2001 fotograferade Tom flitigt i Liverpool med omnejd och många av bilderna på utställningen stammar just från det arbetet men där fanns också bilder från Irland, London och andra platser på de brittiska öarna. Enligt Wikipedia är Tom Wood främst en gatufotograf och bland de många fotografierna på utställningen fanns helt klart en hel del foton som jag skulle klassa som rena gatufoton, dvs. ej poserade, oförställda, företrädesvis innehållande människor och tagna där allmänheten har tillträde.  Men många av de andra fotona var dock poserade porträtt av människor som Tom fann i olika miljöer. Klart bra var för sig men ännu bättre i ett sammanhang. Jag ser honom mer som en dokumentärfotograf av människor. En av styrkona i Tom Woods fotografi är förmodligen mängden av projekt som verkar ha pågått parallellt. Han var flitig fotograf under många årtionden – fem stycken enligt utställningens titel. Inspirerande och en bekräftelse på att det kan vara vettigt att fota mycket och ofta. Vill poängtera att jag inte är väldigt påläst när det gäller Tom Woods så min lilla analys ovan kanske inte är helt korrekt. 

Drog mig nu till minnes att jag i samband med Photo London 2019 fick möjlighet att träffa Tom som signerade böcker där. Han var trevlig men vårt samtal avbröts när en betydligt mer välkänd fotograf än jag(!) gjorde entré och kom i slang med Tom, kända fotografer emellan. Här nedan en bild på de två som de bad mig ta – pluspoäng för den som vet vem den andre fotografen är (utan att fuska med google eller liknande)! Han råkar också var en fotograf som jag tycker mycket om.

Här är följer bilder som från utställningen som enligt personal som jag tillfrågade inte är planerad att sättas upp någon annanstans. Mina egna alster från gatorna i Beatles hemstad kommer jag att besudla ett framtida blogginlägg med. Alla bilder tagna med min iPhone och är "direkt ur mobilen". 

Bilden till höger är den första Tom tog med en 35mm-kamera. Inte dum som en förstabild, va?

För kameranördar (ni vet vilka ni är!) så kan ni gotta er åt denna bild. Jag ser ingen Leica M men väl en CL och längst ned till höger en Fujifilm X100 av nån variant. 

Och för fotoboksnördarna bland oss så kan vi dregla över denna bild. Jag har fyra av böckerna och det får räcka. Tur (för min plånbok) och otur (för min boksamling) var det då att utställningens katalog var slutsåld. 

Hoppas att ni upplever att ni fick en bra känsla för utställningen och Tom Woods fotografi.

/Fredrik

* Smeknamnet "Photie Man" kommer troligen från det faktum att Wood blev en välkänd figur i de kvarter i Liverpool där han fotograferade. Han blev känd för sin regelbundna närvaro med en kamera när han fotograferade människor i deras dagliga liv. De lokala invånarna kallade honom kärleksfullt "Photie Man" som ett vardagligt uttryck för en person som tar många foton. (källa: ChatGPT).