Liverpool och "Photie Man"*

Trots att jag snart bott i Storbritannien i 25 år så har jag aldrig besökt Liverpool – trodde jag. Misstänkte att jag möjligen hade kört förbi i närheten men att jag definitivt aldrig rört mig omkring inne i staden. Den gångna helgen skulle i alla fall förändra den saken med säkerhet. Det har jag att tacka fotografen Tom Wood för. Det var nämligen sista helgen då utställningen "Photie Man: 50 Years of Tom Wood" var öppen på Walker Art Gallery. Jag hade lovat mig att inte missa den och slutdatumet kom snabbare än jag trodde. Men, när jag kom fram till Liverpools tågstation Lime Street Station så kände jag igen mig – jag tågluffade som 18-åring och misstänker nu starkt att jag måste ha anlänt till tågstationen med lite extra tid tills nästa tåg för att kolla hur det såg utanför stationen och för ta mig en öl på nån av pubarna där. Svaga minnen men jag tror faktiskt att förhöll sig som jag mindes det.

Hursomhelst, när jag skriver detta är mitt senaste besök färskt i minnet. Jag had bokat ett prisvärt centralt hotell nära vattnet och de historiska Albert Docks, där fartyg lastade och lossade produkter som bland annat kol, bomull och socker som bidrog till Liverpools välbestånd. Min biljett till utställningen var tidsbestämd till 14.30 på söndagen, som skulle ge mig en och en halv timme att titta på Tom Woods verk – det kändes tillräckligt. Utöver utställningen så var planen att gatufota så mycket som möjligt i Liverpool under lördagen och söndagen. Med facit i hand så känns det som att jag var rätt flitig. Det blev några pubbesök också – vackra pubar med välskänkt real ale är också ett intresse som jag när. 

Tom Wood är irländare och född 1951. När han var tonåring emigrerade familjen hans till England. Mellan åren 1978 och 2001 fotograferade Tom flitigt i Liverpool med omnejd och många av bilderna på utställningen stammar just från det arbetet men där fanns också bilder från Irland, London och andra platser på de brittiska öarna. Enligt Wikipedia är Tom Wood främst en gatufotograf och bland de många fotografierna på utställningen fanns helt klart en hel del foton som jag skulle klassa som rena gatufoton, dvs. ej poserade, oförställda, företrädesvis innehållande människor och tagna där allmänheten har tillträde.  Men många av de andra fotona var dock poserade porträtt av människor som Tom fann i olika miljöer. Klart bra var för sig men ännu bättre i ett sammanhang. Jag ser honom mer som en dokumentärfotograf av människor. En av styrkona i Tom Woods fotografi är förmodligen mängden av projekt som verkar ha pågått parallellt. Han var flitig fotograf under många årtionden – fem stycken enligt utställningens titel. Inspirerande och en bekräftelse på att det kan vara vettigt att fota mycket och ofta. Vill poängtera att jag inte är väldigt påläst när det gäller Tom Woods så min lilla analys ovan kanske inte är helt korrekt. 

Drog mig nu till minnes att jag i samband med Photo London 2019 fick möjlighet att träffa Tom som signerade böcker där. Han var trevlig men vårt samtal avbröts när en betydligt mer välkänd fotograf än jag(!) gjorde entré och kom i slang med Tom, kända fotografer emellan. Här nedan en bild på de två som de bad mig ta – pluspoäng för den som vet vem den andre fotografen är (utan att fuska med google eller liknande)! Han råkar också var en fotograf som jag tycker mycket om.

Här är följer bilder som från utställningen som enligt personal som jag tillfrågade inte är planerad att sättas upp någon annanstans. Mina egna alster från gatorna i Beatles hemstad kommer jag att besudla ett framtida blogginlägg med. Alla bilder tagna med min iPhone och är "direkt ur mobilen". 

Bilden till höger är den första Tom tog med en 35mm-kamera. Inte dum som en förstabild, va?

För kameranördar (ni vet vilka ni är!) så kan ni gotta er åt denna bild. Jag ser ingen Leica M men väl en CL och längst ned till höger en Fujifilm X100 av nån variant. 

Och för fotoboksnördarna bland oss så kan vi dregla över denna bild. Jag har fyra av böckerna och det får räcka. Tur (för min plånbok) och otur (för min boksamling) var det då att utställningens katalog var slutsåld. 

Hoppas att ni upplever att ni fick en bra känsla för utställningen och Tom Woods fotografi.

/Fredrik

* Smeknamnet "Photie Man" kommer troligen från det faktum att Wood blev en välkänd figur i de kvarter i Liverpool där han fotograferade. Han blev känd för sin regelbundna närvaro med en kamera när han fotograferade människor i deras dagliga liv. De lokala invånarna kallade honom kärleksfullt "Photie Man" som ett vardagligt uttryck för en person som tar många foton. (källa: ChatGPT).

Bruce Gilden på London-besök

Min kompis Ben säger nåt roligt till Bruce.

Magnumfotografen Bruce Gilden är kontroversiell, även inom gatufotokretsar. För många är känd för att med en Leica M i en hand och en stor blixt i den andra skrämma fotgängare på New Yorks gator. Att fota på det sättet generar en hel del uppmärksamhet och det händer att folk blir upprörda. De gatufoton han skapar med den metoden har dock som jag ser det stora kvaliteter – och blixten gör att personerna kommer mer i fokus och att kontrasterna ökar i vad som oftast är svartvita bilder. Sammantaget blir det en viss estetik som man lätt kan känna igen. Han har emellertid inte alltid jobbat med blixt och jag tycker lika mycket om de fotografierna också. I mina ögon så är han helt enkelt en skicklig gatufotograf som ofta använder blixt. Nu är det en sanning med modifikation eftersom han inte bara sysslar med gatufoto utan har på senare tid ägnat sig åt porträtt bland annat. Om jag ska var ärlig så tror jag inte att det blir så mycket gatufoto nuförtiden från honom.

Bruce Gilden letar efter människor som han tycker ser intressanta ut och gärna får vara riktigt udda. Vissa hävdar att han letar efter fulhet. Så enkelt är det inte enligt mig. Jag har haft nöjet att lyssna på Bruce ett flertal gånger och tycker mig ha fått en bra förståelse för varför han väljer de människor han avbildar. I mitten av juni så var det dags igen att lyssna på honom, denna gång på Magnums kontor i London och han berörde givetvis hur han tänker kring sitt fotograferande. Gilden hade en riktigt tuff uppväxt och sa att han vid fem års ålder hade sett saker som en femåring aldrig ska se. Hans far var något av en maffia-typ och det var ofta våldsamma gräl mellan hans föräldrar när Bruce växte upp. Mamman hade psykiska problem och det fanns också inslag av prostitution. När Bruce var vuxen tog mamman livet av sig på en psykiatrisk klinik genom en överdos, bara två veckor efter pappan hade gått bort. Vid det här laget så tilltog Bruces egna drogmissbruk. Men, han tog sig ur det och lyckades med att bli en firad fotograf som 1998 röstades in i Magnum. Självklart satte uppväxten och de svåra åren sina spår i fotograferandet. Under frågestunden sade han att han fotograferar sig själv, det arga barnet. Han brukar också tala om hur många av människorna han porträtterar inte är synliga i samhället och hur han vill synliggöra dem. Men han gör det inte på ett smickrande sätt – tvärtom, man ser ansikten fulla av blemmor och hudporer i detalj – se två exempel nedan.

Bruce Gilden var i London i samband med en workshop han körde tillsammans med Leica. Det var workshoppens sista dag då han hälsade på i Magnums lokaler för att berätta om ett nytt projekt som så småningom ska utmynna i en bok. Det handlar om motorcykelgäng i Brooklyn med företrädesvis svarta medlemmar. Han visade bilder från projektet som var i färg, tagna med blixt. Jag fördrar hans mer renodlade gatufoton måste jag erkänna. Till skillnad mot de tidigare Magnumfotograferna Mark Powers och Christopher Andersons presentationer/samtal som jag bloggat om tidigare så körde Bruce bara i ca 30 minuter om bilderna följt av en lika kort frågestund och därefter av boksignering. 

Här är några uttalanden under samtalet som jag tyckte var intressanta att återge:

"Mina foton är inte humanistiska utan visuella"

"De flesta snubbar jag känner har suttit i fängelse" – i samband med en man i norra England vid namn Dudley som han ville fotografera för att denna med sällskap såg intressanta ut. Han blev avfärdad med ett "dra åt helvete" men efter att ha bjudit på öl så blev det några foton i alla fall. Dudley mycket riktigt suttit i fängelse!

"Om jag ser något som jag tycker om så fotar jag det i 30 minuter"

"Jag fotograferar inte min familj – jag har inget intresse av det"

"Jag har ingen dator – jag kollar aldrig upp nånting"

Apropå hur farligt det är att fota som Bruce Gilden: "Jag är smart men inte orädd", "jag är inte dum men jag står upp för mig själv", "en snubbe på Haiti försökte sno min plånbok – jag satte en kniv mot hans strupe", "jag har mycket mod och jag stora kulor"

"Enda skälet till att jag fotar digitalt är att Leica S endast fanns i en digital version"

"Inte varje dag kommer att vara en bra fotodag"

"Du kan inte såra mig – jag blir förbannad på dig såklart men du kan inte säga nåt som jag inte redan sagt till mig själv"

Om att ta bra foton: "du behöver inte vara nära – foton 12 meter ifrån kan vara vackra – var bara dig själv!".

Här följer några foton från själv eventet – alla tagna med iPhone:

I bakgrunden ser vi ett foto från den kommande boken om svarta motorcykelgäng.

Bruce i egen hög person.

Det var många som ville ha böcker signerade – jag hade med mig en 6-7 stycken men glömde lik förbannat en osignerad hemma! :-(

Supporterande Magnumpersonal.

Efteråt evenemanget, utanför Magnums kontor. Ett gatufoto av gatufotografen Bruce! Förstår inte varför min iPhone fixade högdagrarna bättre – jag tror att den var nervös och "star struck"!

Den bok jag köpte på plats fick jag signerade på ett personligt sätt. Lite slarvigt skrivet men det går ju att läsa "To Fred, you're a great guy". Och om Bruce tycker så vem är jag att säga emot? Han har förstås inte kollat på mina gatufoton – då skulle han nog skrivit nåt annat! :-)

I vanlig ordning så uppskattas kommentarer – vad tycker ni om Gildens fotografi och har ni förståelse för hur han fotar?

Glad midsommar önskar Fredrik!

Leica gav mig en workshop!

Redan innan jag började att fota med Leica-kameror hände det att jag besökte Leica-butiken som låg på 34 Bruton Place i Mayfair. Där fanns utställningar, gott kaffe och man kunde sukta efter de vackra fotoprodukterna som kändes onödigt dyra och ej så praktiska. Det var förstås oundvikligt att inte vara intresserad av detta varumärke som använts av många av favoritfotograferna genom åren. Första besöket var nog i samband med workshop som jag deltog i med Alex Webb och hustrun Rebecca Norris-Webb som lärare. Detta var 2016.

Tre år senare flyttade butiken till Duke Street, fortfarande i Mayfair men nu närmre shoppinggatan Oxford Street. I samband med firandet av flytten så var Leica generösa och erbjöd gratis workshops med hyfsat kända fotografer. Jag var snabb och signade upp mig för hela tre stycken. Men, det fanns en diffust beskriven begränsning så att man bara fick gå en workshop per person. Rättvist. Det var bara den första workshopen jag anmälde mig till som jag fick gå på  – "Street Portraiture" med Peter Zelewski. Jag var mycket nöjd med att det var just den workshopen som jag fick gå på.

Peter Zelewski är amerikan från Detroit men har levt i England sedan 1980-talet – jag rekommenderar att kolla upp hans hemsida. Peters specialitet är vad man på svenska skulle kalla för gatuporträtt. Han ger sig ut på stan med en digital Leica M med ett 50 mm f/1,4-objektiv och frågar folk om han får ta deras porträtt. Med sig har han en cirkulär reflektor som han ber subjekten att hålla framför sig för att skapa ett bättre ljus – blixt är helt onödigt! Det var precis den här tekniken som vi fick lära oss under workshopen. Han tog oss också till de gator och gränder han själv ofta fotade i. Peter var en riktigt duktig lärare. Han har hållit på med denna typ av fotografering länge och kammat hem ett flertal priser och utmärkelser. Dessutom har han publicerat två böcker. Här en 50-sekunders video från Vimeo som skildrar workshopen jag var med på: https://vimeo.com/320719154

Mästaren själv – Peter Zelewski. Lånad från hans hemsida.

Efter några timmar i ett klassrum i Leica-butikens källare så gav vi oss ut för att praktisera det vi lärt oss. Som gatufotograf vill jag inte komma i språk med mina subjekt. Vill inte tappa eventuellt flow man har eller slösa tid på att föra en diskussion. Vill nån prata med mig så gör jag det givetvis men för det mesta sker det inte. När man fotar som Peter så måste man börja prata med folk för att sälja in idén att man ska ta några porträtt på dem. Och sen behöver man instruera dem. Det gick faktiskt över förväntan. Det blev en hel del bra porträtt i Peters stil. Jag antar att London har mer en sin beskärda del av människor som klär sig lite speciellt och gärna vill visa upp sig. Detta faktum spelar gatuporträttören i händerna.

Utrustning som man ombads ta med sig till workshopen var en digitalkamera med ett 50 mm-objektiv (eller motsvarande på annat än småbild). Jag tog min Pentax K-1 med en 43 mm Ltd f/1.9-objektiv. Den uppsättning dög alldeles utmärkt.

Här följer några bilder från workshopen.

Denne sköne lirare jobbade på restaurangen bredvid och tog här en rökpaus.

Denne man var namn jag ej minns såg till att Londons gator blev rena. 

En italienare vid namn Yari. Han gillade rött. Och vitt. Och svart.

Kommer inte alls ihåg namnet på denna kvinna. Hon gillade i alla fall tatueringar vet jag.

En kort tid efter workshopen så gav jag mig ut ett par gånger för att på egen hand kolla om jag hade lärt mig nåt från workshopen. Det gick över förväntan. De gångerna fotade jag med Fujifilm X-Pro2 med ett 35 mm f/1,4-objektiv. Hade några fotokompisar med mig vid bägge tillfällena vilket möjligtvis underlättar när man försöker att ragga upp sina subjekt. Följande bilder är från ett av de tillfällena.

Denna bild på Yasmin tog jag nån vecka efter workshopen. Vilken charmig tjej, va? Lyckades med att få denna bild publicerad i Fotosidans porträttnummer för några år sedan.

Yasmines kompis. Minns inte hennes namn just nu.

Dee Dee Joy heter denna person som jobbar som modell. Det märktes.

Lattifa hette denna unga kvinna.

Henne minns jag inte namnet på men hon jobbade delvis som modell om jag kommer ihåg korrekt.

Denne unge man som jag tror var från Italien jobbade på en restaurang i närheten och hade gått ut för en rökpaus. "Revenge always alone" låter lite läskigt. Men han var hur trevlig som helst.

Jag har tyvärr inte fotat gatuporträtt på ovanstående sätt sedan tillfället då de sista bilderna i blogginlägget togs. Pandemin kom emellan och gatufotot som är min huvudgenre känns mer nödvändigt att utöva. Vid ett flertal tillfällen hade jag dock med mig min 35 mm f/1,4 med reflektorn men de förblev oanvända i kombination. Men, jag minns att jag tyckte att det var riktigt uppfriskande att ta kontakt med människor för att fota dem och inte bara vandra omkring som en "fluga på väggen" och undvika interaktioner med folk. Det sistnämnda är dock det bästa sättet enligt mig att gatufota.

Mitt råd till er alla som gillar ovanstående typ av bilder är att införskaffa en billig cirkulär reflektor och ge er ut och erbjud era medmänniskor lite gatuporträtt! Det kan nog blir riktigt givande.

Och till sist, när ni nästa gång befinner er i London, besök Leica-butiken på Duke Street för de har alltid en utställning på gång – nu senast bilder av Magnum-fotografen Werner Bischof.

Sköt om er!