All That Life Can Afford...

Matt Stuart och Tom Booth Woodger

Häromdagen så besökte jag efter jobbet Photobook Cafe i Shoreditch i östra London. Anledningen var att den kände gatufotografen Matt Stuart hade valt detta ställe för lanseringen av den tredje utgåvan av boken All That Life Can Afford som bara innehåller London-fotografier. Bokens titeln är tagen från en utsaga av den engelske författaren Samuel Johnson, som förklarade år 1777 för sin skotske vän James Boswell att om man är trött på London så är man trött på livet (jag är böjd att hålla med!): 

"Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford."

Den första utgåvan gav Matt ut själv 2016, innehållandes drygt 80 bilder. Den är i stående format och flera av de liggande bilderna blir därmed brutna på mitten av bokens rygg, något som jag finner rätt irriterande. Men jag var ändå glad och nöjd med mitt inköp för boken var Matts första och vem vill inte äga en bok med gatufoton av en av starkast lysande stjärnorna på gatufotohimlen? Köpte faktiskt också en specialversion som innehöll en print. 

Den andra utgåvan kom 2020 och var helt omdesignad – nu var formatet nästan kvadratiskt. Ordningen på bilderna var också annorlunda och dessutom hade antalet krympt något. Jag köpte inte denna utgåva. Skillnaden var helt enkelt inte tillräckligt stor. 

Den tredje utgåvan tänkte jag också undvika att köpa. Men när jag såg den och fick höra om förändringarna så slog jag till. Ytterligare en helt ny design, denna gången liggande format. Det gör ju att liggande bilder kan visas stort i sin fulla prakt, obrutna av en bokrygg. De få stående bilderna kunde förstås inte åtnjuta samma fördel men boken var tillräckligt stor för att göra även dem rättvisa. Denna utgåva designades och gavs ut av Tom Booth Woodger på förlaget Bluecoat Press, som bland annat givit ut fotoböcker med Tish Murtha och John Bulmer, varav ett flertal står i min bokhylla.

Det var Tom själv som "sålde in" boken till mig då han berättade att trycket är mycket bättre än tidigare. Det lät ju bra. När Matt och Tom berättade om tillkomsten av boken, på nedre planet, som just nu innehåller en liten utställning med bilder från boken, så lärde sig åskådarna följande:

• Bilderna är nu ordnade efter väderleken när bilden togs
• Fotografierna togs under en tolvårig period mellan 2002 och 2015
• Antalet bilder i den nya boken är 51 till antalet – en mer än Matts ålder och han nämnde att nån fotograf hade sagt att man bör inte ge ut en bok med fler bilder än ens ålder. Han var lite irriterad över att det inte bara blev 50.
• Matt skulle inte kunna ha tagit dessa bilder idag. Han menade att intåget av smarta mobiler gör att folk beter sig annorlunda: de ser inte på varandra lika mycket. Sen så är han inte lika snabb längre på gatan och skulle helt enkelt inte ha uppmärksammat bildtillfällena tillräckligt snabbt.
• En stor anledning till att boken har givits ut i nya utgåvor var att de tidigare sålde slut och såldes sedan i andra hand och av boklådor för flera hundra pund. Det kändes inte så bra tyckte Matt som menar att man ska slippa punga ut med så stora pengar bara för en fotobok.
• Som svar på en fråga från publiken som löd "Vilka råd skulle du ge till färsk gatufotograf i London idag" sade Matt att han tycker att man kan begränsa sig geografiskt, att man hittar sina rutter i staden. Och ett allmänt tips som han en gång fick från den berömde Magnum-fotografen Marc Riboud var att, om möjlighet finns, att man fotograferar en händelse från olika vinklar, att man liksom går runt scenen – jag tolkar det som "work the scene" som jag bloggat om här och här.

Behövde förstås hemkommen jämföra utgåvorna och om sanningen ska fram så är skillnaden i tryck ej så påtaglig och det är svårt att avgöra om den nya versionen är så mycket bättre faktiskt i det avseendet. Jag jämförde i och för sig bara några bilder i skenet av min skrivbordslampa – det kanske ser annorlunda ut i annat ljus. Något som jag gillar med den första utgåvan är att den innehåller många fler bilder (drygt 80 vs 51). Visst, ibland råder "less is more" men här uppskattar jag faktiskt mängden.

Första utgåvan till vänster och den senaste till höger

Denna bild är en av Matts egna favoriter. Jag föredrar färgen på himlen i den första utgåvan.

Ingen större skillnad annat än det röda. Det svarta i nya upplagan har mer lyster och det kanske anses vara bra?

Bland publiken och besökarna träffade för övrigt jag en massa gatufotografer som jag under åren blivit bekanta med och det är ofta trevligt att språka med dem. 

Denna bok blev nummer 993 i min fotoboksamling. På nåt sätt känns det som att jag borde sansa mig när jag nåt 1000. Men redan idag så fick jag Gustavo Minas nya bok, Liquid Cities, levererad. Och Ernst Haas bok, Abstract, är redan beställd och ska dyka upp nästa vecka. Det blir nog svårt att hålla sig till 1000 när man är biten av samlarsjukan! Kanske kommer jag blogga nån gång om min kärlek för fotoböcker.

Här följer några bilder från evenemanget.

Utställningen i sin helhet. Visst har denna lite vibbar av Hyères, France (1932) av Henri Cartier-Bresson? 😃

Matts favvobild och här kan man nog se hur väderleken påverkat ordningen även på utställningen

Duvbilden är en välkänt foto ur Matts repertoar

Med vänliga hälsningar,

Fredrik

Båtrejset – Oxford mot Cambridge

Detta år sammanföll påsken med "The Boat Race" – den årliga kampen mellan universitetsstädernas roddlag. De utkämpar striden på Themsen med start vid Putney-bron. Jag har tidigare gatufotat detta evenemang men det var ett tag sen sist på grund av Covid och några utlandsresor som krockat med rodden. I år var det därför extra spännande att fota där igen och dessutom utlovades vackert väder. Vad kan gå fel? Inte mycket. För Oxford gick det dock fel – de ligger under med 81 segrar mot Cambridges 87 – och årets race slutat med ännu en förlust.

Som gatufotograf är jag mer intresserad av publiken än själva rodden och ni som väntar er bilder i detta blogginlägg av de tävlande blir besvikna. Åskådarna tar rodden som en ursäkt för att umgås och dricka allehanda alkoholiska drycker – för många var det nog årspremiär för det engelska bålet som går vid namnet Pimm's, efter huvudingrediensen.

Här kommer lite bilder från dagen i en någorlunda kronlogisk ordning. Jag började i Chiswick och Hammersmith men tog mig innan start längs Themsen till Putney-bron som jag också gick över. Man kunde gå hela vägen längs Themsen, vilket jag inte trodde var möjligt eftersom världens bästa och finaste fotbollsstadium, Fulhams Craven Cottage, ligger i vägen. De hade dock den goda smaken att öppna upp den nya lyxiga läktarsektionens nedre plan för försäljning av mat och dryck, och därmed kunde man fortsatt traska längs floden. Man kunde också spana in gräsplanen genom glasdörrar om man ville.

Utrustning för dagen var min Leica M-E Typ 240 med 28 mm Elmarit ASPH och 35 mm Summicron ASPH.

Detta par hade hittat en bra plats för att heja på sitt lag eller helt enkelt bara njuta av vårsolen

I England finns en tradition av så kallad Morris-dans. Vuxna män dansar på ett rätt fånigt sätt och viftar med näsdukar samt slår träpåkar mot varandra.

Jag ska erkänna att jag för några år sedan närde tanken på att kolla upp om Morris-dans kunde vara nåt för en anglofil som jag. När jag var nykter insåg jag förstås att det inte hade varit nån bra idé. Inte ens engelsmännen själva verkar tycka om dansen och ser den mest som något rätt fånigt och löjeväckande. 

"Pimm's o'clock" – en välkänd reklamslogan för drycken. Roddföreningen som krängde pints med Pimm's drog nog in välbehövda stålar en dag som denna. Dryckerna på bordet torde vara värda runt 7 000 kr skulle jag uppskatta. 

Supportbåtar fotade från Putney-bron

Alla i publiken hade inte blicken vänd mot floden kan man gissa

Lilljäntan kunde se starten bättre än jag kunde göra från pappas axlar

Glädje i vårsolen med pints i handen

Det är inte bara i Sverige som man dyrkar vårsolen

Om vad dessa språkade hade jag inte aning

Korv med bröd smakade nog bra

Rivalerna i vad man kan gissa i största utsträckning är festbåtar 

Denne man hade valt en plats en bit ifrån floden och alla människor – han verkade ändå kunna ha uppsikt över floden om det behövdes

Sammantaget var det en härlig dag att vara ute och fotografera. Det lär inte vara sista gången som evenemanget kommer att avfotas av mig.

Hälsningar,

Fredrik

"Work the scene" – igen!

Det var ett tag sen jag bloggade nu. Har en del planer på vad jag hoppas kommer att bli intressanta blogginlägg men idag så får det bli en snabbis, skriven efter en heldags gatufotande i den brittiska huvudstaden. Jag tänkte ge ett exempel på hur det återigen lönar sig att inte bara nöja sig med en bild utan att försöka ta flera om det går – på engelska är uttrycket "work the scene". Tidigare skrev jag om det här. 

Händelsen utspelade sig i östra Londons Broadway Market, där varje lördag och söndag en massa stånd erbjuder smaskig gatumat (uttrycket "street food" kanske funkar bättre för en svensk publik?) av stor variation. Jag som gatufotograf älskar att fota folket som rör sig här. 

Jag lade märke till hur två unga kvinnor verkade påbörja nåt vad jag bara trodde skulle bli en kram som när två väninnor skiljs åt efter att ha spenderat en massa tid tillsammans under en söndag. Precis som jag hoppades på började de omfamna varandra enligt bilderna nedan men jag förväntade mig inte slutbilden i form av en intensiv kyss. De var nog mer än vänninor. Alltid trevligt att se publika yttranden av kärlek tycker jag!

Jag gillar handen på midjan här men inte att det ena ansiktet skyms. Ingen bild som jag skulle publicera annat än för pedagogiska ändamål som här.

Det gäller att hålla tungan i rätt mun – någon förbereder sig...

Där satt den! Även för fotografen!

Alltid kul med kommentarer så låt dem komma!

Med vänliga hälsingar,

Fredrik

PS. För de som tycker att det är kul med kamerautrustning så kan jag nämna att bilderna togs med en Leica ME 240 med en 28 mm Elmarit f/2.8. Bilderna gick genom Lightroom och RNIs preset, Fujifilm Sensia 200.

Stranger than Fiction

Min årliga sommarvistelse hos min mor i Kalmar sammanfaller för det mesta med min födelsedag i andra halvan av juli. Och på födelsedagar kan man ju få presenter även som vuxen. Nu har jag ju i stort sett allt jag behöver vad gäller prylar men ytterligare en fotobok tackar jag förstås inte nej till. Boken jag hade i åtanke var den skånske gatufotografen Johan Jehlbos "Stranger than Fiction" som innehåller bilder från det projekt om skånska marknader som han sysslat med i många år. Han har vad jag förstår självfinansierat boken som finns i en upplaga av 50. 

Även om mamma tycker att jag har alldeles för många fotoböcker så ville hon ändå ge mig boken som betalades med Swish. I England sysslar vi inte med Swish och hittills hade min 84-åriga mor aldrig swishat. Hon hade tidigare uttryckt en önskan om att kunna göra det och över Internet så hade jag lyckats förmå henne att installera appen och skapa ett konto. Men en betalning hade alltså aldrig gjorts. Så, vi slog två flugor med samma smäll – jag fick min bok och vi båda lärde oss hur man swishar! 

Boken dök upp efter några dar, precis som Johan lovade och jag blev mycket nöjd. Signerad med dedikation dessutom!

För de som inte är bekanta med Johan Jehlbos fotografi så vill jag säga att han är en duktig och framgångsrik gatufotograf som senast i förra månaden kammade hem förstapriset i färgklassen på Göteborgs Gatufotofestival som dömdes av ingen annan är Matt Stuart! Och år 2019 blev han utsedd till årets gatufotograf i EyeEm Awards (https://sverigesradio.se/artikel/7320409) för en bild som ingår i "Stranger than Fiction". Boken innehåller utöver den en hel del fotografiska godbitar.

Anledningen att jag skrev det här blogginlägget (som absolut inte är en recension!) är främst för att påminna om att man faktiskt kan stödja sina medfotografer genom att köpa en bok eller en print (om man tycker tillräckligt mycket om verken förstås!). Eller att gå på nån av de utställningar som ibland annonseras här på Fotosidan. Inte för välgörenhet utan för att mindre kända men likväl vassa fotografer är värda den uppmuntran som en såld bok eller print innebär. Och sen får man ju själv något i konstväg som man uppskattar. Är man intresserad av just denna bok så finns fortfarande exemplar att köpa från Johans hemsida verkar det som.

Ha det så bra!

Fredrik

PS. Om jag själv nånsin ger ut en bok eller försöker kränga en print så är det förstås helt godkänt att idka välgörenhet! :-)

Chris Killip och apropå skärpa

I januari detta år så gick jag två gånger på den retrospektiva utställningen med Chris Killips fotografi på Photographers' Gallery i London. Första gången gjorde jag det med Fotosidans medarbetare Mattias Lundblad som samma dag hade intervjuat mig för den artikel som han skulle skriva för Fotosidan Magasin, nummer 2 2023. Vi var båda mycket imponerade och det var förstås extra intressant att se en sådan utställning tillsammans med en likasinnad. Dagen efter, på fredagen, så var jag åter inne i London och den sista timmen på fredagar så är det gratis att titta på Photographers' Gallerys utställningar. Kul att se utställningen på nytt igen men den främsta anledningen till mitt andra besök var att jag ville fota av några bilder för att skapa ett blogginlägg kring den diskussion/debatt som jag vill minnas var igång på Fotosidan med avseende på skärpa i januari. Har nu letat efter den debatten utan att ha hittat den. Minns att Bengan Björkbom var delaktig och även Gunnar Staland. Ingen av deras bloggar kring den perioden verkar dock ha den diskussion i kommentarsfälten som skulle triggat mitt andra besök! Kanske fanns diskussionen i ett forum? Eller har jag helt enkelt drömt upp några väderkvarnar som jag ville fajtas emot? 😉

Jag tror att debatten hade något att göra med huruvida det behöver vara skarpt för att fungera i uppförstorat format. Det jag hade noterat kring ett antal av Killips bilder var att skärpan inte alltid satt där den skulle men att bilderna förstås nått berömmelse trots det och att vi utställningsbesökare uppskattade vad vi såg trots tekniska brister. Bland annat noterade jag att skärpan satt på muren och axeln istället för på det unga skinnhuvudets huvud i puffbilden till denna blogg. Se mer nedan. Kan inte tänka mig att Killip medvetet valde att lägga skärpan på muren/axeln. Trots det valde utställningen att skriva ut denna fina bild stort – 118 cm x 92 cm (om min iPhone mätte korrekt!). Funkade utmärkt på normalt betraktelseavstånd!

Jag själv är nog en sån som vill att mina objektiv ska vara skarpa enligt tillverkarens specifikationer och att skärpan helst skall ligga rätt men som samtidigt inser att sån skärpa ändå är helt sekundär vad beträffar hur bra en bild är. Och det gäller inte bara "humanistisk" fotografi som gatufoto och dokumentärt utan också för landskaps- och naturfoto ( till viss del i alla fall!).

Gunnar Staland skrev om Chris Killip för några veckor sedan i ett blogginlägg och berättade att utställningen som jag och Mattias gick på numera visas uppe i Newcastle. För de som inte kan ta sig dit eller inte kunde besöka den på någon av de andra utställningsorterna så kommer här lite bilder som jag tog under mina besök. Först visas dock bilder av fotot vars skärpa jag diskuterar ovan. Alla fotona tagna med med min iPhone.

Om någon minns diskussionen jag tror mig komma ihåg så länka gärna i en kommentar. Också intresserad av allmänna åsikter i ämnet.

Hälsningar,

Fredrik

Viss oskärpa på huvudet!

På muren och på grabbens axel är det skarpt!

Måttbandsappen i min iPhone var till nytta denna dag vilket denna skärmdump visar!

Bilden på det unga skinnhuvudet är en av Chris Killips mest välkända fotografier och fick illustrera förstasidan på ovanstående publikation.

Två av mina personliga favoriter!

Denna bild gillas av många!

Fint dokumenterat av de människor som livnärde sig på att samla och sälja "sea coal" – kolbitar som sköljts upp från havet.

Mer om "sea coal"-samlarna

I vinterskrud till vänster och efter partiell rivning till höger

Många av Chris Killips mest kända bilder (den till vänster exempelvis) visades förstås – hög nivå överlag!

Bilden till höger är väl hur bra som helst, inte sant?