New York City 2024 – Puerto Rico-dagens parad

I juni bar det av till New York City igen. Jag hade ambitionen att försöka blogga precis som jag gjorde under förra årets besök men det initiativet kom på skam. Sommardagarna är så långa att man inte orkar så mycket när man kommer hem till hotellet några timmar senare än vad man gjorde i skiftet mars/april 2023.

År 2019 åkte jag vid ungefär samma tidpunkt som i år och upptäckte då att den årliga paraden för Puerto Rico-dagen ägde rum på söndagen, dagen efter jag anlände. Den gången hade jag redan bestämt mig för att åka ut till Coney Island, eftersom det är på helgerna som folk flockas där för att promenera på strandparaden, bada och besöka nöjesfältet. I år hade jag med flit prickat in paraden i schemat så att jag kunde fotografera den.

Helt klart finns det i New York en stor mängd nationalistiska och stolta puertoricaner som dagen till ära iklär sig landets färger och firar hur vad de bidragit med till det nya landet och staden New York i synnerhet. Själva Puerto Rico-dagen är på tisdagen men paraden äger rum på söndagen innan. Ska man sammanfatta paraden så bestod den mest av puertoricaner som dansade, visade upp sig och spelade musik ur högtalare från stora lastbilsflak. Kanske är jag inget fan av parader men den här var inte särskilt sofistikerad. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kändes mest om inbördes beundran för ens ursprung. Hursomhelst, det fanns massor att gatufota och som vanligt vid tillställningar blev det mest publiken som hamnade i sökaren.

För de av er som är intresserade av utrustning så är bilderna är tagna med min Leica M-E Typ 240 och objektiven Summaron 28 mm f/5,6 samt Summicron 35 mm ASPH f/2.0 ver II. Fotona är således digitala och kan därmed ses som fotografisk snabbmat enligt vissa tyckare här på Fotosidan. Hoppas att de duger ändå. 

Alla ekipage bestod inte lastbilar med flak

Dessa frukter (eller nötter?) såldes i mängder. Blev förstås nyfiken på vad det var men inte tillräckligt för att googla fram det.

Här kanske man kan tro att killen är irriterad för att han blivit petad av flaggorna men så var inte fallet. Fotografier ljuger!

Denna kvinna verkade vara i kontakt med nåt fantasifoster. Försäljningen av flaggor skulle säkert gått bättre om hon hade kommit tillbaka till verkligheten.

Det var nog inte bara "tvättäkta" puertoricaner som passade på att delta i firandet.

Det var allt för den här gången. Kommer nog några fler blogginlägg om årets NYC-besök vad det lider.

Vänliga hälsningar,

Fredrik

Båtrejset – Oxford mot Cambridge

Detta år sammanföll påsken med "The Boat Race" – den årliga kampen mellan universitetsstädernas roddlag. De utkämpar striden på Themsen med start vid Putney-bron. Jag har tidigare gatufotat detta evenemang men det var ett tag sen sist på grund av Covid och några utlandsresor som krockat med rodden. I år var det därför extra spännande att fota där igen och dessutom utlovades vackert väder. Vad kan gå fel? Inte mycket. För Oxford gick det dock fel – de ligger under med 81 segrar mot Cambridges 87 – och årets race slutat med ännu en förlust.

Som gatufotograf är jag mer intresserad av publiken än själva rodden och ni som väntar er bilder i detta blogginlägg av de tävlande blir besvikna. Åskådarna tar rodden som en ursäkt för att umgås och dricka allehanda alkoholiska drycker – för många var det nog årspremiär för det engelska bålet som går vid namnet Pimm's, efter huvudingrediensen.

Här kommer lite bilder från dagen i en någorlunda kronlogisk ordning. Jag började i Chiswick och Hammersmith men tog mig innan start längs Themsen till Putney-bron som jag också gick över. Man kunde gå hela vägen längs Themsen, vilket jag inte trodde var möjligt eftersom världens bästa och finaste fotbollsstadium, Fulhams Craven Cottage, ligger i vägen. De hade dock den goda smaken att öppna upp den nya lyxiga läktarsektionens nedre plan för försäljning av mat och dryck, och därmed kunde man fortsatt traska längs floden. Man kunde också spana in gräsplanen genom glasdörrar om man ville.

Utrustning för dagen var min Leica M-E Typ 240 med 28 mm Elmarit ASPH och 35 mm Summicron ASPH.

Detta par hade hittat en bra plats för att heja på sitt lag eller helt enkelt bara njuta av vårsolen

I England finns en tradition av så kallad Morris-dans. Vuxna män dansar på ett rätt fånigt sätt och viftar med näsdukar samt slår träpåkar mot varandra.

Jag ska erkänna att jag för några år sedan närde tanken på att kolla upp om Morris-dans kunde vara nåt för en anglofil som jag. När jag var nykter insåg jag förstås att det inte hade varit nån bra idé. Inte ens engelsmännen själva verkar tycka om dansen och ser den mest som något rätt fånigt och löjeväckande. 

"Pimm's o'clock" – en välkänd reklamslogan för drycken. Roddföreningen som krängde pints med Pimm's drog nog in välbehövda stålar en dag som denna. Dryckerna på bordet torde vara värda runt 7 000 kr skulle jag uppskatta. 

Supportbåtar fotade från Putney-bron

Alla i publiken hade inte blicken vänd mot floden kan man gissa

Lilljäntan kunde se starten bättre än jag kunde göra från pappas axlar

Glädje i vårsolen med pints i handen

Det är inte bara i Sverige som man dyrkar vårsolen

Om vad dessa språkade hade jag inte aning

Korv med bröd smakade nog bra

Rivalerna i vad man kan gissa i största utsträckning är festbåtar 

Denne man hade valt en plats en bit ifrån floden och alla människor – han verkade ändå kunna ha uppsikt över floden om det behövdes

Sammantaget var det en härlig dag att vara ute och fotografera. Det lär inte vara sista gången som evenemanget kommer att avfotas av mig.

Hälsningar,

Fredrik

Mer Erwitt – Merwitt?

Det är lätt att känna sig bortskämd i London vad gäller utbudet av allt som har med fotografi att göra. Ett paradis för gatufotografen förstås vad gäller möjligheten att utöva sin hobby. Dessutom finns nästan jämt ett stort utbud av intressanta utställningar. I helgen som gick blev jag positivt överraskad av att konstatera att Leica-butiken med tillhörande galleri ställde ut en massa fint av Elliott Erwitt. Det var inte länge sedan han gick bort – i slutet av november förra året. Strax innan hade jag möjligheten att besöka ett tillfällig utställning och om det skrev jag i ett blogginlägg. 

Leicas utställning var utmärkt och kändes lite mer speciell än den jag hänvisar till ovan – trots att det rör sig om färre bilder. Kanske för att fotografen inte finns med oss längre? Nedan några bilder som visar hur det ser ut.

Jag vill också passa på att notera att herr Erwitt hade en rätt okomplicerad syn på fotografi. Tycker att det är skönt att känna till när man läser om hur teoretiskt och komplicerat vissa hävdar att det behöver vara, som i det här blogginlägget från igår. Nedan följer några sköna citat från Erwitt som jag fritt översatte till svenska med hjälp av ChatGPT.

"Att ta bilder är en mycket enkel handling. Det finns ingen stor hemlighet i fotografi...skolor är bara skräp. Du behöver bara öva och tillämpa det du har lärt dig."

"Bra fotografi handlar inte om zonsystem eller någon annat nonsens från Ansel Adams. Det handlar bara om att se. Antingen ser du eller så ser du inte. Resten är akademiskt. Fotografi är helt enkelt en funktion av att lägga märke till saker. Inget mer."

"Du studerar inte fotografi, du bara gör det."

"Fotografi är ganska enkelt. Du reagerar bara på det du ser och tar många, många bilder."

Bilderna nedan är alla tagna med min iPhone 13 Mini och helt obehandlade.

Just den här lustiga hundbilden har jag en så kallad Magnum Square Print av som jag köpt för runt £100 – den annonseras nu för mellan $500-$1,000 på eBay. Min är inte till försäljning utan ska snart upp på väggen, fint inramad som sig bör. 

Elliott älskade att fotografera hundar – ett citat kring det: "Jag gillar hundar... De är sympatiska. De är trevliga. De begär inte utskrifter."

Vad tyckte ni läsare om Erwitt? Och tycker ni att hans citat är galna? Kommentera gärna. 

Mvh

Fredrik

Liverpool och "Photie Man"*

Trots att jag snart bott i Storbritannien i 25 år så har jag aldrig besökt Liverpool – trodde jag. Misstänkte att jag möjligen hade kört förbi i närheten men att jag definitivt aldrig rört mig omkring inne i staden. Den gångna helgen skulle i alla fall förändra den saken med säkerhet. Det har jag att tacka fotografen Tom Wood för. Det var nämligen sista helgen då utställningen "Photie Man: 50 Years of Tom Wood" var öppen på Walker Art Gallery. Jag hade lovat mig att inte missa den och slutdatumet kom snabbare än jag trodde. Men, när jag kom fram till Liverpools tågstation Lime Street Station så kände jag igen mig – jag tågluffade som 18-åring och misstänker nu starkt att jag måste ha anlänt till tågstationen med lite extra tid tills nästa tåg för att kolla hur det såg utanför stationen och för ta mig en öl på nån av pubarna där. Svaga minnen men jag tror faktiskt att förhöll sig som jag mindes det.

Hursomhelst, när jag skriver detta är mitt senaste besök färskt i minnet. Jag had bokat ett prisvärt centralt hotell nära vattnet och de historiska Albert Docks, där fartyg lastade och lossade produkter som bland annat kol, bomull och socker som bidrog till Liverpools välbestånd. Min biljett till utställningen var tidsbestämd till 14.30 på söndagen, som skulle ge mig en och en halv timme att titta på Tom Woods verk – det kändes tillräckligt. Utöver utställningen så var planen att gatufota så mycket som möjligt i Liverpool under lördagen och söndagen. Med facit i hand så känns det som att jag var rätt flitig. Det blev några pubbesök också – vackra pubar med välskänkt real ale är också ett intresse som jag när. 

Tom Wood är irländare och född 1951. När han var tonåring emigrerade familjen hans till England. Mellan åren 1978 och 2001 fotograferade Tom flitigt i Liverpool med omnejd och många av bilderna på utställningen stammar just från det arbetet men där fanns också bilder från Irland, London och andra platser på de brittiska öarna. Enligt Wikipedia är Tom Wood främst en gatufotograf och bland de många fotografierna på utställningen fanns helt klart en hel del foton som jag skulle klassa som rena gatufoton, dvs. ej poserade, oförställda, företrädesvis innehållande människor och tagna där allmänheten har tillträde.  Men många av de andra fotona var dock poserade porträtt av människor som Tom fann i olika miljöer. Klart bra var för sig men ännu bättre i ett sammanhang. Jag ser honom mer som en dokumentärfotograf av människor. En av styrkona i Tom Woods fotografi är förmodligen mängden av projekt som verkar ha pågått parallellt. Han var flitig fotograf under många årtionden – fem stycken enligt utställningens titel. Inspirerande och en bekräftelse på att det kan vara vettigt att fota mycket och ofta. Vill poängtera att jag inte är väldigt påläst när det gäller Tom Woods så min lilla analys ovan kanske inte är helt korrekt. 

Drog mig nu till minnes att jag i samband med Photo London 2019 fick möjlighet att träffa Tom som signerade böcker där. Han var trevlig men vårt samtal avbröts när en betydligt mer välkänd fotograf än jag(!) gjorde entré och kom i slang med Tom, kända fotografer emellan. Här nedan en bild på de två som de bad mig ta – pluspoäng för den som vet vem den andre fotografen är (utan att fuska med google eller liknande)! Han råkar också var en fotograf som jag tycker mycket om.

Här är följer bilder som från utställningen som enligt personal som jag tillfrågade inte är planerad att sättas upp någon annanstans. Mina egna alster från gatorna i Beatles hemstad kommer jag att besudla ett framtida blogginlägg med. Alla bilder tagna med min iPhone och är "direkt ur mobilen". 

Bilden till höger är den första Tom tog med en 35mm-kamera. Inte dum som en förstabild, va?

För kameranördar (ni vet vilka ni är!) så kan ni gotta er åt denna bild. Jag ser ingen Leica M men väl en CL och längst ned till höger en Fujifilm X100 av nån variant. 

Och för fotoboksnördarna bland oss så kan vi dregla över denna bild. Jag har fyra av böckerna och det får räcka. Tur (för min plånbok) och otur (för min boksamling) var det då att utställningens katalog var slutsåld. 

Hoppas att ni upplever att ni fick en bra känsla för utställningen och Tom Woods fotografi.

/Fredrik

* Smeknamnet "Photie Man" kommer troligen från det faktum att Wood blev en välkänd figur i de kvarter i Liverpool där han fotograferade. Han blev känd för sin regelbundna närvaro med en kamera när han fotograferade människor i deras dagliga liv. De lokala invånarna kallade honom kärleksfullt "Photie Man" som ett vardagligt uttryck för en person som tar många foton. (källa: ChatGPT).

Chris Killip och apropå skärpa

I januari detta år så gick jag två gånger på den retrospektiva utställningen med Chris Killips fotografi på Photographers' Gallery i London. Första gången gjorde jag det med Fotosidans medarbetare Mattias Lundblad som samma dag hade intervjuat mig för den artikel som han skulle skriva för Fotosidan Magasin, nummer 2 2023. Vi var båda mycket imponerade och det var förstås extra intressant att se en sådan utställning tillsammans med en likasinnad. Dagen efter, på fredagen, så var jag åter inne i London och den sista timmen på fredagar så är det gratis att titta på Photographers' Gallerys utställningar. Kul att se utställningen på nytt igen men den främsta anledningen till mitt andra besök var att jag ville fota av några bilder för att skapa ett blogginlägg kring den diskussion/debatt som jag vill minnas var igång på Fotosidan med avseende på skärpa i januari. Har nu letat efter den debatten utan att ha hittat den. Minns att Bengan Björkbom var delaktig och även Gunnar Staland. Ingen av deras bloggar kring den perioden verkar dock ha den diskussion i kommentarsfälten som skulle triggat mitt andra besök! Kanske fanns diskussionen i ett forum? Eller har jag helt enkelt drömt upp några väderkvarnar som jag ville fajtas emot? 😉

Jag tror att debatten hade något att göra med huruvida det behöver vara skarpt för att fungera i uppförstorat format. Det jag hade noterat kring ett antal av Killips bilder var att skärpan inte alltid satt där den skulle men att bilderna förstås nått berömmelse trots det och att vi utställningsbesökare uppskattade vad vi såg trots tekniska brister. Bland annat noterade jag att skärpan satt på muren och axeln istället för på det unga skinnhuvudets huvud i puffbilden till denna blogg. Se mer nedan. Kan inte tänka mig att Killip medvetet valde att lägga skärpan på muren/axeln. Trots det valde utställningen att skriva ut denna fina bild stort – 118 cm x 92 cm (om min iPhone mätte korrekt!). Funkade utmärkt på normalt betraktelseavstånd!

Jag själv är nog en sån som vill att mina objektiv ska vara skarpa enligt tillverkarens specifikationer och att skärpan helst skall ligga rätt men som samtidigt inser att sån skärpa ändå är helt sekundär vad beträffar hur bra en bild är. Och det gäller inte bara "humanistisk" fotografi som gatufoto och dokumentärt utan också för landskaps- och naturfoto ( till viss del i alla fall!).

Gunnar Staland skrev om Chris Killip för några veckor sedan i ett blogginlägg och berättade att utställningen som jag och Mattias gick på numera visas uppe i Newcastle. För de som inte kan ta sig dit eller inte kunde besöka den på någon av de andra utställningsorterna så kommer här lite bilder som jag tog under mina besök. Först visas dock bilder av fotot vars skärpa jag diskuterar ovan. Alla fotona tagna med med min iPhone.

Om någon minns diskussionen jag tror mig komma ihåg så länka gärna i en kommentar. Också intresserad av allmänna åsikter i ämnet.

Hälsningar,

Fredrik

Viss oskärpa på huvudet!

På muren och på grabbens axel är det skarpt!

Måttbandsappen i min iPhone var till nytta denna dag vilket denna skärmdump visar!

Bilden på det unga skinnhuvudet är en av Chris Killips mest välkända fotografier och fick illustrera förstasidan på ovanstående publikation.

Två av mina personliga favoriter!

Denna bild gillas av många!

Fint dokumenterat av de människor som livnärde sig på att samla och sälja "sea coal" – kolbitar som sköljts upp från havet.

Mer om "sea coal"-samlarna

I vinterskrud till vänster och efter partiell rivning till höger

Många av Chris Killips mest kända bilder (den till vänster exempelvis) visades förstås – hög nivå överlag!

Bilden till höger är väl hur bra som helst, inte sant?