Nu är det Joel igen!

Häromdagen så var det dags för besöket på det årliga Photo London-evenemanget som vanligtvis äger rum i första halvan av maj. Jag skrev ett blogginlägg förra årets version här. Det var sig likt. Många utställare och gallerier visade samma fotografer och fotografier som förra året och det är väl egentligen inget fel i det bara det är tillräckligt med nytt att titta på. Det tyckte jag att det var och på de tre timmar jag stannade så hann jag med att se det mesta som jag ville se. Jag är stolt över att jag undvek att köpa ytterligare en fotobok till min samling – känns som en riktig bragd som den obotlige fotoboksamlare som jag är!

Huvudattraktionen vad gäller renodlade utställningar var den med Martin Parrs fotografi. Flera foton hade jag sett förut men det fanns en hel del nya också, som han tagit efter han blivit sjuk i cancer. Kampen mot sjukdomen har pågått några år nu och han verkar behöva en typ av rullstol då och då för att röra sig. Jag vet att han kan stå upp men det finns en viss svaghet/trötthet som hindrar honom att röra sig som när han var frisk. Kul att se att han ändå tar sina bilder i samma anda som han har gjort det senaste 20 åren.

Höjdpunkten på dagen för mig blev dock ett samtal som ägde rum på Offprint-festivalen i Tate Moderns turbinhall (Tates moderna museum är inhyst i ett gammalt elkraftverk längs Themsens södra flodbank). Här samsas en massa mindre bokutgivare av foto- och konstböcker. Den här gången gick jag emellertid inte alls runt och kollade böcker för jag hängde på låset för ett samtal/föreläsning som jag inte vill missa. Det var nämligen Joel Meyerowitz som skulle bli utfrågad av Jacqueline Moon, grafiker med foto som intresse. Det blev emellertid inga problem att få en plats och jag hamnade faktiskt i mitten längst fram – på parkett helt enkelt.

För de som inte vet vem Joel Meyerowitz är så kan jag berätta att han är född 1938 i New York City och började fota på allvar vid 24 års ålder efter att ha sett Robert Frank i action. Han får nog anses som en av de tidiga utövarna av genren gatufotografi och var verksam i New York tillsammans med vännerna Garry Winogrand och Tony Ray-Jones. Dagens samtal kom att handla om hur han från att som så många andra börjat med svartvit fotografi helt gick över till färgfotografi i en tid då färgfoto inte var etablerat som ett seriöst fotografiskt uttryck. På den tiden var det inte så lätt och överkomligt att skapa fysiska foton i färg av god kvalitet. Joel berättade om hur han bland annat har samarbetat med Hewlett Packards skrivardivision för att få dem att skapa bättre färgskrivare som gör en fotograf nöjd. Mycket intressant. Tyvärr så googlade jag på den skrivaren han berättade om och insåg att ett sån går lös på knappt £4000 – inget för hemmabruk precis!

Vad jag fann än mer intressant var att höra om hur Joel och Tony Ray-Jones (engelsman som jobbade med reklam i New York på 60-talet) bägge oberoende av varandra började med gatufoto och lärde känna varandra efter att ha stött på varandra på New Yorks gator. De hjälptes åt och försökte sporra varandra att bli bättre på gatufoto i en tid då inget Internet fanns tillgängligt med råd om gatufoto.

En särskilt rolig episod som jag delvis hade hört om förut redogjordes för – nu med lite mer detaljer: både Tony och Joel kände ju till mästarfotografen Henri Cartier-Bressons (HCB) fotografi men de visste inte hur han såg ut. De hade gett sig ut för att fotografera gatufoto i samband med St. Patricks-dagen, Irlands nationaldag, då det bjuds på parader och folk festar till – fina möjligheter för en gatufotograf. Mot slutet av paraderna så lade Tony märke till en annan fotograf som rörde sig på ett dansant sätt när han tog sina foton. Det där måste väl vara Henri Cartier-Bresson tänkte de båda unga gatufotograferna för det hade ju hört om hans sätt att fotografer. Ett tillfälle att träffa HCB fick inte gå till spillo och kontakt skulle tas. Enligt Joel var de bägge faktiskt väldigt blyga. Tony var tydligen blygast och det blev Joel som fick gå fram till den dansande fotografen och fråga nåt i stil med: "ursäkta mig men är ni fotografen Henri Cartier-Bresson?". Svaret som kom var: "nej, är ni från polisen eller?". När Joel sedan förklarade att Tony och han bara var två nybörjare på gatufoto så blev svaret: "Ja, jag är Cartier-Bresson – när paraden är över så hitta mig igen så bjuder jag er på fika". Så blev det. HCB var tydligen generös med råd och tips till de unga gatufotograferna.

För mig som gatufotograf idag så inbillar jag mig att det kanske kändes lite liknande som när jag själv får möjlighet att träffa en gatufotolegendar som Joel Meyerowitz. För Joel är en mycket trevlig och generös herre som verkligen bjuder på sig själv och inspirerar. Jag har haft turen att lyssna på och träffa honom flera gånger och han gjorde mig inte besviken denna gång heller. Initialt hade jag fått information om att det skulle vara en boksignering men så var ju inte fallet visade det sig. Det fanns helt enkelt en risk att de fyra osignerade böcker av Joel som jag kånkat på hela dagen skulle förbli utan mästarens underskrift! Det fanns inget bord i rummet där samtalet ägde rum men Joel menade att om vi tillfälligt kan få låna lite plats hos nån utställare så ska det nog gå vägen. Så blev det. Jag fick mina böcker signerade precis som några andra ur publiken som hade hoppats på en boksignering.

En oförutsedd bonus blev att Maggie Barrett, Joels hustru, erbjöd sig att med min iPhone ta en bild på mig och Joel vid signeringen. Som ni ser nedan har jag svårt att dölja min nästan barnsliga förtjusning att bli fotad med en idol! Maggie hade jag aldrig träffat förut men hon var väldigt trevlig och pratglad. Hon förklarade bland annat varför de flyttat till London från Italien – en tydlig orsak var klimatförändringarna som gjorde det så outhärdligt varmt där på somrarna menade hon. För äldre människor så kan jag förstå att Londons väder i jämförelse är mer lätthanterligt även om förra sommaren bjöd på temperaturer nära 40 grader.

Här följer några bilder från evenemanget med Joel.

Joel och Jacqueline med ett av Joels typiska gatufoton från New York City.

Under en tid så hade Joel med sig två kameror – en med svartvitt film och en med färg. När det gavs möjlighet så tog han ibland ett foto med vardera kamera för att visa på skillnaden mellan svarvitt och färg för sig själv och för andra. Joel vill att hans fotografier ska vara så beskrivande som möjligt, varför han föredrar färg.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Matt Stuart, välkänd gatufotograf från London.

Fans av gatufotografi och dess utövare kan notera att den leende mannen i keps är ingen annan än Fredrik Eriksson, okänd(ökänd?) gatufotograf från Sverige! Jag tackar Maggie för detta foto av mig och legenden! Om jag får bli 85 år gammal så lär jag knappast vara lika stilig som Joel är vid den åldern! Redan nu ligger man ju i lä!

Alla foton tagna med iPhone 13 mini. 

Sköt om er!

/Fredrik

Bruce Gilden på London-besök

Min kompis Ben säger nåt roligt till Bruce.

Magnumfotografen Bruce Gilden är kontroversiell, även inom gatufotokretsar. För många är känd för att med en Leica M i en hand och en stor blixt i den andra skrämma fotgängare på New Yorks gator. Att fota på det sättet generar en hel del uppmärksamhet och det händer att folk blir upprörda. De gatufoton han skapar med den metoden har dock som jag ser det stora kvaliteter – och blixten gör att personerna kommer mer i fokus och att kontrasterna ökar i vad som oftast är svartvita bilder. Sammantaget blir det en viss estetik som man lätt kan känna igen. Han har emellertid inte alltid jobbat med blixt och jag tycker lika mycket om de fotografierna också. I mina ögon så är han helt enkelt en skicklig gatufotograf som ofta använder blixt. Nu är det en sanning med modifikation eftersom han inte bara sysslar med gatufoto utan har på senare tid ägnat sig åt porträtt bland annat. Om jag ska var ärlig så tror jag inte att det blir så mycket gatufoto nuförtiden från honom.

Bruce Gilden letar efter människor som han tycker ser intressanta ut och gärna får vara riktigt udda. Vissa hävdar att han letar efter fulhet. Så enkelt är det inte enligt mig. Jag har haft nöjet att lyssna på Bruce ett flertal gånger och tycker mig ha fått en bra förståelse för varför han väljer de människor han avbildar. I mitten av juni så var det dags igen att lyssna på honom, denna gång på Magnums kontor i London och han berörde givetvis hur han tänker kring sitt fotograferande. Gilden hade en riktigt tuff uppväxt och sa att han vid fem års ålder hade sett saker som en femåring aldrig ska se. Hans far var något av en maffia-typ och det var ofta våldsamma gräl mellan hans föräldrar när Bruce växte upp. Mamman hade psykiska problem och det fanns också inslag av prostitution. När Bruce var vuxen tog mamman livet av sig på en psykiatrisk klinik genom en överdos, bara två veckor efter pappan hade gått bort. Vid det här laget så tilltog Bruces egna drogmissbruk. Men, han tog sig ur det och lyckades med att bli en firad fotograf som 1998 röstades in i Magnum. Självklart satte uppväxten och de svåra åren sina spår i fotograferandet. Under frågestunden sade han att han fotograferar sig själv, det arga barnet. Han brukar också tala om hur många av människorna han porträtterar inte är synliga i samhället och hur han vill synliggöra dem. Men han gör det inte på ett smickrande sätt – tvärtom, man ser ansikten fulla av blemmor och hudporer i detalj – se två exempel nedan.

Bruce Gilden var i London i samband med en workshop han körde tillsammans med Leica. Det var workshoppens sista dag då han hälsade på i Magnums lokaler för att berätta om ett nytt projekt som så småningom ska utmynna i en bok. Det handlar om motorcykelgäng i Brooklyn med företrädesvis svarta medlemmar. Han visade bilder från projektet som var i färg, tagna med blixt. Jag fördrar hans mer renodlade gatufoton måste jag erkänna. Till skillnad mot de tidigare Magnumfotograferna Mark Powers och Christopher Andersons presentationer/samtal som jag bloggat om tidigare så körde Bruce bara i ca 30 minuter om bilderna följt av en lika kort frågestund och därefter av boksignering. 

Här är några uttalanden under samtalet som jag tyckte var intressanta att återge:

"Mina foton är inte humanistiska utan visuella"

"De flesta snubbar jag känner har suttit i fängelse" – i samband med en man i norra England vid namn Dudley som han ville fotografera för att denna med sällskap såg intressanta ut. Han blev avfärdad med ett "dra åt helvete" men efter att ha bjudit på öl så blev det några foton i alla fall. Dudley mycket riktigt suttit i fängelse!

"Om jag ser något som jag tycker om så fotar jag det i 30 minuter"

"Jag fotograferar inte min familj – jag har inget intresse av det"

"Jag har ingen dator – jag kollar aldrig upp nånting"

Apropå hur farligt det är att fota som Bruce Gilden: "Jag är smart men inte orädd", "jag är inte dum men jag står upp för mig själv", "en snubbe på Haiti försökte sno min plånbok – jag satte en kniv mot hans strupe", "jag har mycket mod och jag stora kulor"

"Enda skälet till att jag fotar digitalt är att Leica S endast fanns i en digital version"

"Inte varje dag kommer att vara en bra fotodag"

"Du kan inte såra mig – jag blir förbannad på dig såklart men du kan inte säga nåt som jag inte redan sagt till mig själv"

Om att ta bra foton: "du behöver inte vara nära – foton 12 meter ifrån kan vara vackra – var bara dig själv!".

Här följer några foton från själv eventet – alla tagna med iPhone:

I bakgrunden ser vi ett foto från den kommande boken om svarta motorcykelgäng.

Bruce i egen hög person.

Det var många som ville ha böcker signerade – jag hade med mig en 6-7 stycken men glömde lik förbannat en osignerad hemma! :-(

Supporterande Magnumpersonal.

Efteråt evenemanget, utanför Magnums kontor. Ett gatufoto av gatufotografen Bruce! Förstår inte varför min iPhone fixade högdagrarna bättre – jag tror att den var nervös och "star struck"!

Den bok jag köpte på plats fick jag signerade på ett personligt sätt. Lite slarvigt skrivet men det går ju att läsa "To Fred, you're a great guy". Och om Bruce tycker så vem är jag att säga emot? Han har förstås inte kollat på mina gatufoton – då skulle han nog skrivit nåt annat! :-)

I vanlig ordning så uppskattas kommentarer – vad tycker ni om Gildens fotografi och har ni förståelse för hur han fotar?

Glad midsommar önskar Fredrik!

Måndagens skörd av gatufoton!

Påskledigheten ger även oss här i England ledighet fyra dagar på raken. Planen var att åka in till London åtminstone två dagar av dessa och så blev det. Vädret var mestadels soligt och emellanåt rätt varmt. På annandag påsk körde jag svartvitt med min Leica M Monochrom i kombination med Elmarit 28 mm f/2,8 och Summarit 35 mm f/2,4. På bägge objektiven hade jag ett gult filter för att skapa lite mer stuns och kontrast i vissa situationer, särskilt när himlar finns med.

Att fota med en svartvitt kamera tvingar en att tänka lite annorlunda – om man vill. Jag märker att jag för det mesta tuffar på som vanligt i mitt gatufotande men det jag inte gör i samma utsträckning är att reagera på och fånga färgkombinationer på ett sätt som färgfoto medger. En annan positiv sak är att med svartvita bilder så behöver man inte ödsla tid på att bestämma sig för om det ska vara färg eller svartvitt. Kan kännas rätt skönt faktiskt.

Här kommer ett gäng av de bättre bilderna från dagen. De två första är inte utpräglade gatufoton (kanske mer fågelfoton?) som jag ser det men vittnar om hur jag ofta värmer upp med en annan typ av fotografi innan jag kommer dit där antalet människor når en viss kritisk nivå så att gatufoto kan utövas i eftersökt utsträckning.

Slarvade lite med var jag satt fokus i denna bild av duvor – bägge kunde nog ha varit i fokus. Men, tycker att bilden fungerar ändå.

Jag gillar den här vyn precis utanför Waterloo Station – jag fotar den då och då. Här hade jag tur med ett gäng duvor som gav bilden lite extra.

Här hade jag kommit till Londons Chinatown. Tidig morgon så än så länge folktomt. Senare blir här packat med bland annat turister.

Leverans av matvaror till en kinesisk restaurang – mannen till höger verkar dessutom leverera frukost till sig själv och sina kollegor.

Har ingen aning om vad dessa män diskuterade men jag gillade gestikulerandet samt händerna i fickorna.

Denna unga kvinna verkade syssla med nåt seriöst – plugg eller jobbansökan?

Hälsosammare än en cigg men gör sig inte lika bra i gatufoton eller?

Lite stökig bakgrund men när ett ansikte tillåts ta upp så här stor yta kan man lättare stå ut med stöket kan jag tycka. 

Mannen höll på att ordna till sitt bord och kunde inte aktivt sälja in sitt budskap – tveksamt om det hade gjort nån skillnad för den här kvinnan?

I Chinatown igen och nu är det mer folk.

Ännu ett foto från Chinatown – hon poserade inte för mig även det ser så ut.

Missade kyssen men den här kanske blev bättre trots allt?

Man undrar ju vad hon tänker på och hoppas att hon är mer uttråkad än sorgsen.

På väg över Themsen tillbaka till Waterloo Station där tåget hem väntar.

Kommentera gärna om vilka bilder ni tycker bäst om (och vilka som är sämst kanske?).

Ha det gott!

Gatufoto, protester och demonstrationer

Till skillnad från en del andra gatufotografer så söker jag mig i stort sett aldrig till folksamlingar som demonstrationer och protester för att fotografera. Jag föredrar att fånga mina subjekt på gatan under mer vardagliga former. Men, ibland så protesteras det där man befinner sig och då är det lätt hänt att man försöker sig på att fotografera de som vädrar sina åsikter. Generellt sett så har man i demonstrationstågen ingen ovilja att bli fotograferad vilket gör livet lite lättare för (gatu)fotografen. Då torde det kanske bli enklare att ta bra bilder kan man tänka men så enkelt är det inte. Man måste ta hänsyn till skyltar, ansikten, flaggor och andra föremål i komponerandet av ens bilder. Precis som vanligt på gatan alltså. 

Här följer några bilder av protester och demonstrationståg som hamnat på mina minneskort de senaste åren.

Denne herre stod utanför Rysslands ambassad och demonstrerade mot kriget.

Kriget fortgår i Syrien men har nog hamnat i skymundan på grund av konflikten i Ukraina. Något som dessa demonstranter vill ändra på.

Dessa personer vurmade för djurens rätt...

... precis som denna herre gjorde...

... tillsammans med dessa meddemonstranter.

Här vill man bekämpa rasism och fascism – tydligen med alla nödvändiga medel... Tror att de inte bara förordar verbal debatt och argumentation... vilket jag beklagar.

Ytterligare personer ur samma demonstrationståg.

En kändis (ökändis?) – Piers Corbyn, bror till förre Labour-ledaren Jeremy Corbyn. Piers manade sina åhörare att bränna ned parlamentledamöters kontor i vintras – jag är förvånad att han fortfarande har rätt att röra sig i det publika.

Här fick jag en klassisk knuten hand på köpet och det var inte för mig han knöt den. Ingen posering alltså – för då är det ju inget gatufoto! ;-)

Den här snubben som protesterade mot Brexit tyckte inte att omröstningen 2016 som hade ett av de högsta valdeltagandena någonsin var tillräckligt med demokrati. Somliga blir aldrig nöjda...

Så här glad blir man när man har utövat sin demokratiska rättighet att göra sin röst hörd.

Men vissa orkar inte lyssna till slut...

Detta är mitt andra blogginlägg och jag tar gärna emot kommentarer och åsikter. Är det månne för många bilder? Är det nåt annat jag skall tänka på som bloggnybörjare?

Ha det gott!

/Fredrik

PS. Om man är nybörjare på gatufoto kan jag nog tänka mig att demonstrationståg och andra publika händelser såsom prideparader och maratonlopp kan vara bra övningstillfällen. Och då skulle jag rekommendera att man inte bara fotar paraderna och tågen utan vänder kameran också mot publiken. Man kommer nog undan med mycket mer med sin kamera än vid vanligt gatufotande vid sådana tillfällen.

Mitt första riktiga blogginlägg – gatufoto i London

Jag har publicerat ett blogginlägg tidigare men det var mer som ett skämt – ett aprilskämt närmare bestämt, för några år sedan. Detta inlägg är mer seriöst. Med tanke på hur mycket det har diskuterats kring bloggar här på Fotosidan de senaste dagarna tänkte jag att jag själv skulle börja blogga. Hur ofta vet jag inte. Vi får se. 

Mitt fotografiska huvudintresse är gatufoto och efter några år som aktiv i Gatufotopoolen föll det sig så att jag fick axla ansvaret som poolvärd sedan några år. Det gör jag tillsammans med den duktige gatufotografen Anders Johansson och vi delar alltså på värdskapet. Det känns verkligen som jag har hittat rätt med gatufoto. Älskar att ta del av den genren samt kanske ännu mer att utöva den. Och jag bryr mig en hel del om gatufoto som konstform vilket gör att jag har en del starka åsikter i ämnet som jag gärna bestämt argumenterar för.

År 1999 flyttade jag till Storbritannien och bor sedan 2001 precis i utkanten av London. Denna världstad är mumma för en gatufotograf och jag känner mig mig lyckligt lottad som hamnade här (innan jag blev gatufoto-tokig!). Jag försöker att åka in till de centrala delarna minst en dag varje helg. Nu senast i lördags. Jag anländer med tåg till Waterloo och upptäckte förra året en liten gata som ligger "bakom" stationen som heter Lower Marsh. Härlig miljö men eftersom jag åker in så tidigt så är där relativt få människor, en ingrediens som jag anser är central i gatufoto. Men, visst finns fotona där ändå trots den tidiga morgonstunden. Följande två till exempel:

Efter att ha traskat omkring 30-45 minuter på Lower Marsh brukar jag ta mig över någon av broarna över Themsen mot West End. Där finns områden som Chinatown, Soho, Oxford Street med flera. Just Oxford Street är en guldgruva för gatufotografen. Man kan antingen stå en stund i korsningen mellan Oxford Street och Tottenham Court Road och fota människor som har stämt träff eller bara ser intressanta ut. Följande två foton är tagna där:

Sen kan man gå längs Oxford Street västerut mot Oxford Circus (där Oxford Street och Regent Street korsar varandra). Denna korsning med sina konkavt rundade hus har blivit en favorit på sistone. Man står helt enkelt och låter folk komma emot en och försöker hitta intressanta människor och små händelser som ska hamna någorlunda välkomponerat på sensorn. Utmaningen är att låta de subjekt man fokuserar på att stå ut tillräckligt mot den folkmassa som nästan alltid finns i bakgrunden. Följande bilder är tagna där:

Det är inte ovanligt att jag fotar intensivt i 8-9 timmar tills att mörkret infaller. Då brukar det ta slut. Att fota gatufoto nattetid är något som jag måste öva på. Jag är nöjd om jag har tagit 500-600 bilder på en dag. Det innebär att jag har sett och försökt att fånga 500-600 händelser/scener som jag trodde hade potential. För det mesta misslyckas jag. Gatufoto är ju väldigt svårt – den kände gatufotografen Alex Webb menar att 99,9% procent av de foton han tar är misslyckanden, så man är ju i gott sällskap! Men, för det mesta kommer jag hem med några foton som är värda att publicera och som funkar. 

Nä, nu får jag se hur det går med att publicera denna blogg med bilder och allt. Avslutar med en bild jag tog i lördags i Covent Garden som verkligen suger!

Ha det gott!

/Fredrik