Ännu en blogg: Att bli äldre
Den senaste tiden har jag funderat mer och mer om det där med att bli äldre. Lite märkligt att jag gör det, med tanke på att jag fram till 40-årsåldern har hållit på med saker som andra lägger på hyllan i slutet av 20-årsåldern. Dessutom tillhör jag den minoritet kvinnor som tycker det är charmigt med rynkor och att det snarare är lite lustigt än oroväckande att få grått hår.
Varifrån kommer nu alltså tankarna kring åldrandet? Jag tror faktiskt det är den tekniska utvecklingen. Då pratar jag inte ens i första hand om sådana teknikkrävande lyxsysselsättningar som att lyssna på musik eller att fota utan snarare på helt och hållet vardagliga nödvändigheter. Hur ofta i mitt liv har jag bytt sätt att överföra pengar på? Eller sätt att köpa en biljett till kollektivtrafiken på? Det verkar som om även lilla minsta trafikbolag behöver utlopp för sin kreativitet.
Det blir jag mer och mer trött på måste jag erkänna. I yngre år trodde jag i min enfald att man först fixar några basala frågor som exempelvis var man har sin plats i världen, för att sen i lugn och ro kunna ägna sig åt det väsentliga, dvs. att uppleva, umgås och skapa.
Men icke. I stället tillbringar man alldeles för lång tid med att få någon skitsak att fungera, gärna i samband med digital teknik.
Är jag gammal nu då jag tycker det blir jobbigare och jobbigare? När det gäller digitalfotografi så har jag knappt hunnit lära mig att hantera en viss programvara på en nämnvärd nivå när den redan är föråldrad. Principen "Never touch a running system" är satt ur spel.
För somliga analoga fotografer har det slutat rentav tragiskt. En av de mest begåvade reportagefotograferna i Tyskland på 70- och 80-talet ansågs vara Wilfried Bauer. Det var väl mycket som spelade in. Men enligt allt man kunde läsa så var det inte minst övergången från det analoga till det digitala arbetssättet som krossade honom. 2005 satte han eld på sitt bildarkiv och tog livet av sig.
För ett tag sedan såg jag en dokumentär om Hans Gedda och jag kommer vagt ihåg att även han kämpade med att det egna arbetssättet inte passade i den digitala tidsepoken. Undrar hur han hanterar det nu.
Det måste vara det jobbigaste med åldern: När man väl har hittat det man vill och hur man jobbar så kör den tekniska utvecklingen om en och tränger ned en i gårdagens skräpdike. Om inte man bugar för tekniken och är beredd att lägga ner en stor del av sin tid på den. Visst kan man bli fundersam över vad som egentligen styr ens liv?
Den här bilden är kanske lite mer optimistisk än min text. Jag tog den för 2 år sedan på en guidad visning av arkitekturen samt den interna arkiveringen och leveransen på statsbiblioteket i Berlin. Den här äldre damen var tydligen en gammal bibliotekarie. Men hennes intresse för datorn var troligen mer styrt av tillfällig nyfikenhet än av nödvändigt tvång. Hur som helst så gillar jag bilden. Jag hade lagt upp den för länge sedan och tagit bort den rätt fort för att jag inte kände att jag bemästrade bruset så bra. Men jag tycker fortfarande om den och så passar den ju så bra till ämnet.
Jag har en svärfar som nyligen fyllde 95 år och programmerar webbsidor och håller just nu på att lära sig Javascript.
Man behöver inte hänga på alla nya programvaror såvida de inte förenklar.
Jag kör litet äldre grejer, dator från 2002, PS e lika gammalt, men det funkar alldeles utmärkt för mig! :) (Å mobilen skall vi inte tala om!)
Och varje gång det kommer hem nå'n junior, c:a 50 - eller nå't sånt,
så suckar dom berättar att det finns mycket, mycket modernare saker numera! :)
Men jag säger nå't liknande som "Never touch a running system"!
Det spar tid liksom! ;)
/Bengan