Ännu en blogg: Nick Brandt - att ta till sig andras fotografi

Under mitt Stockholmsbesök blev det naturligtvis också ett besök på Fotografiska. Två utställningar som inte kunde vara mer olika: Inez & Vinoodh på den ena våningen, Nick Brandt på den andra.

Jag är så glad att jag inte är recensent eller konstvetare. Jag får bara tycka. Och jag tycker att det är konstigt att Inez & Vinoodhs bilder ur snobb-bubblan kallas för ikoniska på Fotografiskas hemsida. Om något framstod som ikoniskt på Fotografiska den här sommaren så var det Nick Brandts Afrikabilder. Jag är ingen vän av nostalgiskt bildspråk men dessa stora svart-vita, lätt sepiatonade bilder är inget annat än imponerande. Kändisbilder och udda poseringar som bara en bråkdel av mänskligheten lär känna igen sig i blir jag faktiskt inte så imponerad av, jag är ledsen. Jag blir i stället berörd av Nick Brandts engagemang för naturen som i slutändan angår oss alla. Gå dit och kolla!

Är jag orättvis? Visst ska mode- och kändisfoto också betraktas och bedömas utifrån sina egna förutsättningar? Jag har svårt för det, jag erkänner. Visst ska allt få finnas till men ska jag välja så föredrar jag bilder där det, utöver all profileringspress och jakt efter framgång också finns med något osjälviskt syfte som sträcker sig längre än läsarkretsen till en modetidning.

.

Caféet på Fotografiska bjöd på lite fototillfällen, i motsats till i höstas. Då var det stendött.

Ännu en blogg: Tunnelbaneporträtt

Jag delar nog inte riktigt åsikten om att det är meningslöst att fota i Stockholm på sommaren. Om inte annat så finns det ju tunnelbanan att dra till. Något porträtt kan det alltid bli.

Jag gillar gatufoto i färg men tunnelbaneljus är inte lätt att hantera så alla fick bli svart-vita.

.

Mobilerna som motiv är oundvikliga. Men det kanske är just de som gör fotona intressanta och roliga för framtidens betraktare?

Ännu en blogg: Vad har hänt med Rosenlundsgatan i Göteborg?

Så fort kan det gå att en bild blir historisk.

Denna bild tog jag för ungefär tre år sedan. När jag nu försöke leta upp stället igen kände jag mig en aning förvirrad. Kan det ha varit här?

Tur att fiskekyrkan mittemot är som den alltid har varit.

Ännu en blogg: Stockholmarna tänker kanske inte längre än till...

... Gnesta och Uppsala, Malmöborna inte längre än till Lund, och Göteborgarna... ja, jag vet inte, de kanske har så mycket eget.

Och Åmål känner man kanske bara igen namnet på, tack vare filmen, som för den delen mestadels spelades in i Trollhättan, enligt Åmålbornas upplysning. Fast stan verkar väldigt fotovänlig. Någonting sådant som nedan har jag inte sett tidigare i en så liten stad. Det blev lite av en synvilla.

Det här året är jag med som utställare på Åmål fotofest. Inbjudan kom lite sent så det fick i all hast bli några av mina Brysselbilder. Så här ser det ut:

Ljuset var väl inte det bästa men men... I bakgrunden Ulf Rehnholm med sina rayogram. Rätt kul att ställa ut bredvid andra fotografer! Tack för trevliga samtal, Ulf!

De stora namnen hittade man ju i konsthallen (med fint ljus). Men jag hittade faktiskt några guldkorn bland fotfolket i kulturmagasinet, en före detta kyrka:

.

De här tre herrarna verkade intressanta:

Man inbillar sig ju lätt att alla som åstadkommer någonting inom fotografi också är aktiva här på FS bara eftersom man själv är det. Men icke! Det talar verkligen starkt för att kika lite närmare på Flickr eller liknande någon gång.

Det fanns mycket att se på invigningsdagen. Ändå fanns det tid med en liten utflykt till Tollebol kvarn. Jag är ju ingen naturfotograf men kunde inte låta bli.

Ännu en blogg: Alla är vi sändare

Det var en gång då jag uppfattade de som målade skrev spelade fotade skapade som aktiva och därmed som den bättre hälften av mänskligheten (om det nu var hälften). De som läste lyssnade tittade var konsumenter, passiva och därmed den sämre delen.

Nuförtiden är det betydligt fler, inklusive mig själv, som lämnar sina kreativa spår överallt: på bloggar, youtube, books on demand och var det nu än kan vara. Alla är vi sändare nu. Aktiva. Bra.

Om jag är lite självkritisk så inser jag att min förmåga att ta in andras yttranden avtar i samma takt som utbudet ökar. Om det bara är jag som upplever det på det viset så gratulerar jag resten av världen.

Vilka är de framtida utmaningarna?

Kanske att påminna sig om att reception i allra högsta grad är en aktivitet som kräver ungefär lika mycket som att skapa själv.

Att inte underkasta sig uttrycks- och sändartvånget (somliga kallar det "personlig marknadsföring").

Att inte ta på alldeles för stort allvar vad man själv har att säga, att vara ödmjuk inför sin egen betydelse.

Framtidens hjältar är kanske de som tar sig tid för att ta emot i stället för de som i första hand massproducerar kreativitetssopor. Mottagaren ger sändaren sin mening.

Hur gör jag själv då? Jag slänger i alla fall inte ut bilder här på FS om jag inte hinner eller orkar kommentera själv. Och jag bloggar helst bara för att säga att man egentligen inte bör blogga...  ;)

Men nu är jag tyst en månad till innan tankarna räcker för ett nytt blogginlägg. Kanske tar jag mig an en bok så länge.

En bild från 2011 som har legat här på FS ett tag. Jag fick ett beskärningsförslag här om dagen. Jag testar.