Ännu en blogg: Vad Ingemar Stenmark och jag har gemensamt

Jag tittade på Hellenius hörna alldeles häromdagen. Ingemar Stenmark var en av gästerna. Jag som nysvensk har ju inte läst eller hört så många intervjuer med honom tidigare, han kanske har sagt det många gånger förut. Fast jag hörde det för första gången, att han blev nervösare inför varje lopp ju mer framgångsrik han blev.

Man skulle ju kunna tro att det ger självförtroende när man lyckas inför sig själv eller andra. Men prestationspressen smyger sig allt in samtidigt, oavsett. Man blir aldrig någon orädd nybörjare igen.

Stenmarks recept var att bara åka. Efter några sekunder var nervositeten borta, sa han. Vad avundsjuk jag är på alla som åker slalom! Ett sånt lopp är ju lite längre än max några minuter (eller? jag vet inte ens, är inte så sportintresserad annars). Själv försöker jag ladda inför nya projekt som jag har tänkt på länge. Gud vad skönt det vore om de var avklarade på några minuter så nervositeten inte hinner hålla i sig längre än i ett par sekunder!

Det hälper inte. Det är bara att åka.

Ännu en blogg: Det bästa med att komma ut med en fotobok

Det är de oväntade kontakter som blir till!

I somras kom jag ut med en fotobok om två bohuslänska fiskare: "Fånga dagen - dagens fångst".

Jag har legat ganska lågt med det av de två anledningar. För det första är jag missnöjd med trycket. Det var så bråttom med att få ut den före sommaren att det inte blev något provtryck. Inte att rekommendera. För det andra kan jag inte ens länka någonstans eftersom förlaget av någon anledning inte har förmått att lägga ut boken bland de nyutkomna på sin hemsida. På bokus och adlibris finns den att köpa men inte ens ett omslagsbild är uppladdad. Det har sina sidor att låta ett förlag sköta marknadsföringen. Jag kan bara rekommendera att man i avtalet konkretisera vad marknadsföringen ska bestå i.

Men hur som helst, sånt visste jag ju inte när det var boksläpp i Skärhamn i juli. Inte mycket folk och jag ville precis åka därifrån när det kom in ett par som talade ett språk som jag inte visste vad det var. Det visade sig att de talade italienska men att de levde i Frankrike och precis var på väg hem efter en termins jobb på Göteborgs universitet. Franska kan jag så det blev lite samtal. De blev helt entusiastiska över boken eftersom en kompis till dem hade gjort någonting liknande: Följt fiskare ut på jobbet och fotodokumenterat deras arbete. De köpte ett ex till sin kompis och vi bytte visitkort.

Efter mycket mejlande, i-spambox-hamnande och ringande fick jag nu äntligen veta vad någon fransman på andra kanten av Europa har åstadkommit på sitt håll:

http://www.museo-editions.com/maritime

"Les hommes de mer" - Havets människor

Här kan man bläddra lite:

https://indd.adobe.com/view/c1bb0801-db27-4aaa-a529-9e6812338ada

En liten annan skala i den verksamheten, jämfört med den jag följde. En annan skala i fotografens kändhetsgrad och framgång också. ;) Jean Pierre Duval verkar ju vara en aning mer proffs än lilla jag. Men oavsett tycker jag det är fantastiskt vilka band tvärs igenom Europa det kan bli. Nu ser jag fram emot att komma i personlig kontakt med fotografen.

Kul med sånt!

Ännu en blogg: Vad gör en gatufotograf på en naturfotofestival?

Fota natur så klart.

Vårgårda naturfotofestival 2016.

Ännu en blogg: Det bästa med min fotoklubb...

... det är ramverkstan!

När jag var ung och vacker så utbildade jag mig och jobbade inom hantverk. Det är inte mycket kvar av det, i alla fall inte av hantverksbiten. Nu är det mest skallen och inte så mycket händerna som jobbar. Men jag har allt en sista vrå! Det är så skönt att få stå och måta, såga, skära, montera....

Här är jag på gång med att ta fram utställningen som jag fick RSF:s arbetsstipedium för.

Fördelen med klubbens verkstad är att den har så mycket mer utbud än jag någonsing skulle kunna skaffa mig själv. I tider då folk bygger sina egna studios hemma, hämtar sin kunskap via online-kurser och diskuterar sina bilder hellre på nätet än i någon klubblokal är detta ganska oslagbart. Det var kul när jag ställde ut på årets fotoplank i Göteborg och folk kommenterade bl.a. monteringen. Jag hade valt en lite ovanlig färg på passepartout:erna och det stack ut.

Jag förstår på nåt sätt de analoga fotograferna där hand-verket omfattade lite mer än att röra på en mus/ritplatta och att då och då trycka på någon tangent. Just mörkrumsarbete som sådant har aldrig lockat mig. För mycket kemi. Men det var ju definitivt mer förankrad i den fysiska verkligheten än det digitala. Bortom all ideologi kring detta så är känslan att ta fram någonting med händerna alldeles unik.

Ännu en blogg: Den bästa bilden är alltid den...

... som man missade.

Tog en sväng ner till stan för att fota på International Food Street Market som ägde rum här i Uddevalla. På vägen dit kom ett par i 30-årsåldern emot mig, utan kroppskontakt och båda gåendes försjunkna i sina mobiler. Jag har tyvärr blivit mer och mer sparsam med att ens lyfta kameran. Det ska löna sig och bilder på folk som glor i mobiler är det ju inte ont om. Men jag borde ha tryckt av ändå, eftersom jag då plötsligt upptäckte ett gammalt par sittandes på en bänk lite i bakgrunden. Även de bredvid varandra, utan kroppskontakt, men de följde det förbigående yngre paret med halvt förvånande, halvt anklagande blickar.

Då var det för sent. Mobilparet hade redan gått förbi.

Man ska aldrig censurera sig i förväg.

Det var väl det som gjorde att jag kände mig missnöjd med allt som jag åstadkom därefter. De bästa blev väl de här. Av någon oförklarlig anledning blev det bara foton på barn.

Pokémånsar.

Godissugen I.

Godissugen II.

Det verkar vara ett trevligt samtal på gång över maten.

Den här killen var nog mätt.