Ännu en blogg: Hur mycket bakgrundsinformation bör det finnas till bilderna i en fotoutställning?
Det enkla svaret är: Inte för lite och inte för mycket.
Men det enkla verkar vara svårt ibland.
Idag gjorde min sambo och jag en utflykt till konstskolan Gerlesborg. När vi kom in såg jag med glädje att det var en fotoutställning på gång. Men fikat prioriterades och eftersom vi tog svängen genom caféet råkade vi missa bunten med informationsblad om utställningen, utan att märka det. Vi började vandra längs vänstra väggen av korridoren med de upphängda verken. Några bilder tyckte jag var fängslande, andra sa mig inte så mycket.
Från tídigare utställningar på Gerlesborg är vi vana vid att det finns skyltar vid varje bild. Här fanns det inga så att vi efter ett tag började klura på frågan var och när bilderna var tagna. "Gammal öststat" gissade min sambo. "Landsbygd eller kanske småstad lite var som helst i världen", trodde jag. Längst ner i korridoren låg det blädderex på två fotoböcker. Åtminstone en polett trillade ner: Jaha, Hannah Modigh! Böckerna hette "Hillbilly Heroin" och "Sunday mornin´ comin´ down". Ett hastigt skumbläddrande genom böckerna gav dock inte något snabbt svar på i vilket sammanhang fotona var tagna så vi vandrade tillbaka längs andra sidan av korridoren.
Väl tillbaka vid ingången upptäckte vi informationen.
"Jag vill med mina bilder lämna den känsla av..."
"Jag vill att betraktaren efter ett tag skall..."
"Jag vill att man skall bli...."
"Min avsikt är att..."
skriver Hannah Modigh.
Tack, men det här är en typ av information som jag hellre klarar mig utan. Tur att jag inte såg den i början. Har man någonsin sett en bok där författaren skriver på omslaget: "Jag vill att min bok lämnar känslan av..." eller "Jag vill att läsaren skall...."? Nej, och det finns nog skäl till att det är så. Om bara alla konstnärer kunde fatta det också.
Men så fick man i alla fall information om vad som var bakgrunden till bilderna: Befolkningen i en kolstad i USA år 2006 och unga manliga prostituerade i San Francisco är 2009. Två helt olika projekt alltså. När vi hade gått upp- och nerför utställningen i korridoren hade vi inte sett en enda fingervink om vilka bilder som hörde ihop. Kan det ha varit så att den främre delen av korridoren var det ena och den nedre delen det andra? Tyckte den person som hängde utställningen att det var ett extra konstnärligt grepp att båda fotoprojekten smälte ihop eller hade han/hon inte tänkt efter alls?
Dagens erfarenhet: Information på fel sätt, i fel mängd och på fel ställe kan verkligen förstöra upplevelsen av en i och för sig intressant fotoutställning.
I övrigt så är Gerlesborg alltid värt ett besök. Inte minst är caféet trevligt.
Konceptet bakom en utställning är på sätt och vis fakta och kan vara en nyckel till bildläsningen. Men samtidigt kan en del uppfatta det som en styrning. Fast jag tror att de flesta kan fantisera och associera fritt även om de fått reda på idén bakom utställningen.
Men oavsett vad man kallar det för: det ena tycker jag är bra att ha, det andra vill jag inte bli påtvingad.
Hade varit intressant att läsa fler åsikter i frågan. Hur upplever andra detta när man går på en utställning?
Jag tror mig ha förstått att du inte heller tycker om att betraktaren styrs men samtidigt att texter i den stil som jag citerade (och som jag upplever som styrande) kan vara bra att tillhandahålla. Jag erkänner att jag inte får ihop det till 100%: vilken slutsats ska jag dra i frågan om vad du hade tyckt var bäst i det här konkreta fallet?