Ännu en blogg: Framförvattensbild - går det ens?

Har man en chans att få skarpa bilder när det tillkommer glas och vatten till mörka ljusförhållanden?

I helgen hamnade jag på Kullabergs Naturum. De hade ett akvarium där och en "ta på"-bassäng eller vad det kan tänkas heta.

Både barn och vuxna blev helt uppslukade, och jag blev också det, fast mer av fotandet.

Någon polfilter hade jag inte med mig så fota rakt ner i vattnet uppifrån gav för många reflexer. Det blev väl bara hyfsatt bra när jag tog kort med Fujifilm X-E-2 på nån som filmade under vattnet med en GoPro. Så jag hukade mig mest framför glaset och fotade vågrätt in.

Vad svårt det var ändå!

En kamera med inte helt moderna ISO-egenskaper (Nikon D90) gör ju inte exponeringen lätt men även med Fujifilm X-E2:an gick det så där. Är det här en typ av fotografering som ens går utan egen ljussättning?

Jag var lite frustrerad när jag kom hem och såg bilderna på skärmen.

.

Vad gör man på sådana här ställen? Gilla läget och kvalitén därefter? Köpa ny kamera? Eller inte fota alls och klappa på djuren i stället?

Jag kan ju börja med att alltid ha långärmad svart tröja på mig när jag fotar, inga tjusiga randiga sommarkläder. Märks kanske inte så mycket just här men man suckar ju lite hemma vid skärmen.

Ännu en blogg: Ett inlägg för både natur- och dokumentärfotografer

Jag tog en vecka semester för att dokumentera arbetet på fågelstationen Nidingen i Halland. Den bemannas från mars till november av frivilliga krafter, vilket jag tycker är ganska imponerande. Jag har ingen aning om fåglar och väl på ön kände jag mig rentav handikappad med min dåliga syn. Men när gatufotografin tryter eftersom min livssituation inte gör det så lätt att jaga bilder i en stad värd namnet så får man leta upp andra motiv för att fota nåt intressant.

Så mitt fokus låg inte på klassisk fågelfoto. Det har jag inte ens utrustning för. Jag ville bara skildra hur det går till där ute. Kanske får en och annan lust att åka dit. Vill man lära sig mer om ringmärkning och fågelskådning är man alltid välkommen som assistent, även som nybörjare.

Bilden på det upplysta labbet i gryningen är den enda i det här blogginlägget som jag tog med stativ.

Före soluppgången sätter man upp slöjnäten som fåglarna ska fastna i. Väckarklockan stod på halv sex. Skönt att börja jobba igen och känna att man har sovmorgon!

Man får lite julkalendervibbar: man vet aldrig vad man får när man öppnar dörren. Ibland fastnar fåglar så fort man sätter upp näten, ibland händer ingenting.

Att plocka fåglar ur nätet kräver fingerfärdighet. Rödhakar är tacksamma för nybörjare, fick jag lära mig.

Fåglarna tas in i labbet där de ringmärks. Är de ringmärkta sen tidigare så registreras dem ändå.

För varje fågel noteras uppskattad ålder, vinglängd och vikt. Någon kikare är alltid till hands.

Arter som häckar på Nidingen får en märkning med färgringar för att kunna identifiera varje individ. Även skärsnäppan som inte häckar på ön fär den typen av märkning.

Näten kontrolleras varje halvtimme för att fåglarna ska slippa sitta i näten för länge.

Första gången jag såg en kungsfågel.

Å så till labbet igen. Denna vecka var det två ringmärkare och en assistent på ön. (Jag räknades inte, jag skulle ju främst fota.)

Här tas vinglängden på en bofink.

Till inredningen hörde en tandläkarlampa som användes för att lättare kunna bestämma åldern på pippin genom att granska fjädrarna.

Det här tycker jag är en bild som är både fågelfoto och dokumentärfoto. Jag försökte så ofta det gick att få med lite labbmiljö. Här ser man rätt bra alla olika ringstorlekar.

Några enstaka fåglar lyckades ta sig loss i labbet men de var snart infångade. Ofta hann de inte ens hamna i nätet i taket men då hann inte jag ta kort heller.

Skilde sig en fågels utseende från standarden så fick man dubbelkolla, som här med en ovanlig ljus skärpiplärka.

Stjärtmes var allmänt omtyckt.

Äkta fågelskådare i sitt rätta element.

Att få in en ringduva som dessutom var omärkt var något av en höjdpunkt.

En annan var en sparvhökshane som så klart skulle tas kort på.

Ett kort till den stolta assistentens familjealbum. Hon hade varit nära att fånga in sparvhöken tidigare men inte lyckats få den att fastna i näten. Andra gången gillt!

Senare fick vi även tag på honan.

Ibland var vädret för dåligt för att ha näten uppe. Då hade man konstant koll på SMHI:s radarkarta för nederbörd.

Mer sällsynta arter som den här brandkronade kungsfågeln fotades för att hålla flödet på Facebook igång.

Inte alla fåglarna ställde snällt upp. Inte den här nyupptäckta arten mobilknäck i alla fall.

För mig blev det lite av en sport att fånga en fågel när den lämnade utsläppslådan. Den här bilden på en rödhake var den enda som jag kan betrakta som lyckad. 1/4000 sekund och Fujifilms snabba serietagning. Lite mer solljus hade kanske hjälpt för att kunna ha en mindre bländare men sol blev vi inte bortskämda med.

En solig kväll för en gångs skull. Näten tas ner.

För stationschefen är dagen inte slut än. Ringmärkningar och kontrollerna rapporteras in på artportalen och på fågelstationens egen hemsida ska dagbok föras.

Utrustning till bilderna ovan var en Nikon D90 med Sigma 17-50mm F2.8, Tokina AT-X 11-16/2,8, och Nikon AF Nikkor 50mm 1.8 samt Fujifilm X-E2 med Fujifilm XF 35mm 1:1.4 R.

Jag hade också ett Nikontele med mig men det laggade och gjorde sig ändå inte så bra för bildjournalistik.

Jag hoppas att det inte blev för många bilder. Jag vet, "Kill your darlings". Men efter att ha laddat ner över 1000 bilder på min dator igår kväll tycker jag att antalet bilder inte är helt orimligt. Dessutom, har man ett ben i naturfoto och ett i bildjournalistik som i det hör fotoprojektet så blir det lätt dubbelt så mycket.

Ett stort tack till mina tålmodiga fotomodeller (tänker då främst på de mänskliga)! Jag var ju lite närgången ibland och det kan inte vara så lätt att ha någon hängandes över axeln. Men hoppas att alla berörda blir nöjda med bilderna och så även ni som har tagit sig igenom hela blogginlägget.

Ännu en blogg: "Gräv där du står!"

Det var ju tipset från senaste FS-podden med Göran Segeholm.

Jag, som inte har så mycket tid att fota det jag vill p.g.a. heltidsjobb, familj och ett visst behov av att slappa, har bestämt mig för att göra exakt det. Jag snor en idé som Anna Clarén kom med under en intervju i kursen "Visuell kommunikation" (tror jag det var): Knacka på hos alla dina grannar och fråga om du får porträttera dem i sina hem!

Vid den tiden bodde jag i en liten halländsk håla som bestod mest av villor, utom det hyreshus där jag själv bodde. Det kändes inte så lockande.

Men nu bor jag i underbara Bohuslän! Och i ett betydligt större, rättare sagt längre hyreshus med en massa blandat folk! Jag behöver inte åka nånstans för att fota dem, jag bor ju här. Visst vore det kul att få till ett tidsdokument av det slaget, ett tvärsnitt genom hyresgästerna år 2017? Det är "bara" att vinna deras förtroende. Hur gör man? Jag är egentligen övertygad om att när de förstår att inget publiceras som inte de själva gillar och att inget används i något sammanhang som de själva inte har godkänt så finns det faktiskt en chans att bli insläppt av ett par stycken. Bara man får de att lyssna lite.

.

.

Och så skadar väl inte några exempel på hur det kan se ut. Som tur är känner jag ju några som jag inte behöver övertyga.

.

.

Jag tycker porträtt inomhus är svåra. Bäst blir det spontant men då kan man inte använda stativ utan iso:n måste upp i stället. Om jag saknar något med min D90 så är det lite bättre iso-egenskaper. Behöver jag mer ljus så försöker jag jobba med extern blixt på kameran som jag riktar mot någon vägg. Men det är alltid en balansgång, det ska inte kännas blixt. Bilden ovan funkade bra med bara naturligt ljus.

Vi får se var det landar!

Ännu en blogg: Jag börjar gilla reportageböcker

Jag hinner inte läsa alla blogginlägg här på Fotosidan men ibland råkar jag se att någon tipsar om en bok. Två hade jag lagt på minnet och båda läste jag runt årsskiftet:

"På strövtåg i Aiboland" som Håkan Eklund tipsade om, och så

"Feminism i Kurdistan" efter att Alf Jagnell uppmärksammade den.

.

Riktigt intressanta reportageböcker båda två! Den sistnämnda köpte mitt bibliotek in på direkten när jag ville fjärrlåna den.

Stort tack till er, Håkan och Alf!

..

Jag vet, det finns den där klyschan: Bilderna ska tala för sig själva. Det gör kanske inte bilderna i dessa böcker. De hade inte sagt mig så mycket utan texterna tror jag om jag ska vara ärlig. Fast det struntar jag faktiskt i eftersom bara texterna i sin tur behöver bilderna lika mycket som tvärtom som jag ser det. Båda delarna ger varandra kontext. Jag gillar det. Även om jag inte skriver själv (än?) så är jag kanske lika mycket textmänniska som bildmänniska.

Lite avundsjuk är jag på författarna. Hur får de till tiden för att resa dit så många gånger, göra research, följa upp och allt annat som hör till? För att inte tala om de finansiella resurserna.

Alldeles nyss lyssnade jag på senaste Fotopodden: Gräv där du står. Så gjorde jag för att få till de här två bilderna (fast det kanske var mer ett skrapande bara):

En biljardkväll med min tonårsson. Det var inte lätt att byta mellan kamera och kö hela tiden. Jag förlorade alla matcherna så klart.

Restaurangen på färjan från Trelleborg till Rostock. Få turistresande. Ett antal lastbilschaufförer skyfflar i sig otroliga mängder mat där innan de försvinner i sina hytter för att få ihop ett par timmars sömn.

.

Visst, nu har jag "förklarat" mina bilder. Somliga svär ju också i kyrkan.

Ännu en blogg: Det bästa med att komma ut med en fotobok

Det är de oväntade kontakter som blir till!

I somras kom jag ut med en fotobok om två bohuslänska fiskare: "Fånga dagen - dagens fångst".

Jag har legat ganska lågt med det av de två anledningar. För det första är jag missnöjd med trycket. Det var så bråttom med att få ut den före sommaren att det inte blev något provtryck. Inte att rekommendera. För det andra kan jag inte ens länka någonstans eftersom förlaget av någon anledning inte har förmått att lägga ut boken bland de nyutkomna på sin hemsida. På bokus och adlibris finns den att köpa men inte ens ett omslagsbild är uppladdad. Det har sina sidor att låta ett förlag sköta marknadsföringen. Jag kan bara rekommendera att man i avtalet konkretisera vad marknadsföringen ska bestå i.

Men hur som helst, sånt visste jag ju inte när det var boksläpp i Skärhamn i juli. Inte mycket folk och jag ville precis åka därifrån när det kom in ett par som talade ett språk som jag inte visste vad det var. Det visade sig att de talade italienska men att de levde i Frankrike och precis var på väg hem efter en termins jobb på Göteborgs universitet. Franska kan jag så det blev lite samtal. De blev helt entusiastiska över boken eftersom en kompis till dem hade gjort någonting liknande: Följt fiskare ut på jobbet och fotodokumenterat deras arbete. De köpte ett ex till sin kompis och vi bytte visitkort.

Efter mycket mejlande, i-spambox-hamnande och ringande fick jag nu äntligen veta vad någon fransman på andra kanten av Europa har åstadkommit på sitt håll:

http://www.museo-editions.com/maritime

"Les hommes de mer" - Havets människor

Här kan man bläddra lite:

https://indd.adobe.com/view/c1bb0801-db27-4aaa-a529-9e6812338ada

En liten annan skala i den verksamheten, jämfört med den jag följde. En annan skala i fotografens kändhetsgrad och framgång också. ;) Jean Pierre Duval verkar ju vara en aning mer proffs än lilla jag. Men oavsett tycker jag det är fantastiskt vilka band tvärs igenom Europa det kan bli. Nu ser jag fram emot att komma i personlig kontakt med fotografen.

Kul med sånt!