OmTag. Kris i Europa
Så här i årets sista dagar kan jag inte undvika att tänka på utvecklingen i Sydeuropa. Nu är det uppenbart att många ekonomier hänger på fallrepet och konsekvenserna är förskräckande. Fascism och extremnationalism vädrar morgonluft på ett sätt som borde få de flesta att drömma mardrömmar.
Framför allt från EU som man utropade som det stora fredsprojektet är det pinsamt tyst. I Spanien inför man lagar som inskränker människans rätt att protestera som för tankarna till Franco. I Grekland frodas fascismen som en direkt följd av de påtvingade svångremmarna från EU, ECB och IMF.
Visst har Grekland delvis sig själva att skylla för sina ruttna finanser, men fastlåsning vid euron och påtvingade nedskärningar från en redan usel nivå gör inte det hela bättre. Dessutom är det ju en hel del som tjänar feta pengar på att hålla Grekland under förmyndarskap på fattighuset, alla dem som gladeligen lånat ut till räntor landet inte kommer att klara till exempel.
Men hur var det nu med fredsprojektet EU? Om EU skall leva upp till namnet borde det första man gjorde vara att skriva ned eller helt skriva av lånen till dessa skuldtyngda stater, och sedan borde man koppla loss dem från euron. Facit för vad som är på god väg att hända finns för övrigt hos den största förespråkaren för svångrem och piska, Tyskland.
Man bedriver en liknande utpressningspolitik mot folk i hopplöshet som man själv utsattes för efter första världskriget och som banade väg för Hitler och nazismen, och det vet vi ju hur detta slutade. Det som idag effektivt dödar alla tendenser till återhämtning i de krisande ekonomierna är kombinationen av svångremspolitik, fastlåst valuta, otyglade banker och (delvis till följd av detta) ekonomier i recession för att inte till och med kalla det depression.
Visst skulle de nödvändiga stegen innebära att långivarna, alltså de bättre bemedlade, skulle få ta en stor del av smällen. Men å andra sidan är det också dem som dels håvat in vinsterna av högräntelånen och dels varit med och sett till att Sydeuropa hamnat i det politiska moras det nu befinner sig i, så kanske kan man tycka att det inte är mer än rätt om de får betala en del. Dessutom kan det knappast varit någon hemlighet för alla de ekonomer och sakkunniga vilket skick de olika ekonomierna i verkligheten befann sig i när de en gång släpptes in i EMU. Och även om det skulle bli dyrt, vilket det blir, så undrar jag hur alternativen ser ut?
Men som vanligt passade man på att roffa åt sig så länge festen varade för att sedan skicka notan till vanligt folk, precis som det brukar gå till alltså. Man kanske inte hade i bakhuvudet att man håller på att skapa en situation liknande Tyskland på 20-30 talen i Sydeuropa? Vi får hoppas att man inte var fullt så syniska. En ödets ironi är att ekonomerna, alltså ekonomins prästerskap, nästan mangrant lämnat de idéer som EU-politiker håller fast vid då dessa visat sig felaktiga gång på gång. Synd att politiker har sådan tröghet att ta till sig av ekonomernas lärdomar.
-affe
Det lyckades i alla fall att stanna utanför Euron - vilken fantastisk tur!
-affe
Om skattemoralen i Grekland hade varit som i Norden så hade de aldrig hamnat i detta läge.
Jag ser inget konstigt med att det finns en överstatlig "kronofogde".
Finland som var oklok nog att gå med i Eurozonen är ändå kloka nog att begära pant för fortsatt understöd; och för en gång skull är Sverige inte borgenär (som politikerna ville).
Ha en god fortsättning.
Johan
Tyskland är sedan många år motorn i det krisande Europa. Stannar även den så kan du räkna med att alla får det svårare.
Naturligtvis önskar jag att varenda människa som har det fattigt ska få det bättre. Men jag tror inte det hjälper med att svinga piskan över Tyskland.
Låt mig berätta lite om det Tyskland du kanske inte känner till så väl; 1989 föll muren och de båda staterna enades året efter. Redan från början fick alla boende i exDDR mindre lön, ca 30%. Pensionen en bråkdel av den i västTyskland. Någon rätsida på detta har inte skett trots att det gått rätt många år sedan dess.
Tyskland har något som heter ”minsta lön” som staten lagstiftad om men den följs inte. Många har i dag en lön som ligger långt under den. Nästan 25% av de som arbetar i Berlin lever under fattigdomsstrecket och har en lön på mellan 5-8 € som de dessutom betalar skatt och sociala avgifter på.
I de Bundesländer som tillhörde DDR finns många städer och regioner där arbetslösheten är mellan 20-40%. Där finns inga läkare, inga samhällsfunktioner kvar. Folk har faktiskt börjat med byteshandel eftersom det inte finns några affärer eller jobb att gå till.
Det här skrivs inte så mycket om i svenska media. Ta till exempel Vattenfall… den svenska statens mjölkko. Som skövlar by på by för att komma åt brunkol så att svenska staten kan sänka skatten för alla som har jobb.
Tyskland är och har varit ett komplicerat land. Ett land som så sent som i början av 1800-talet bestod av ca 300 små länder vilket reducerades 1815 på Wienkongressen till ca 30.
Att Tyskland är ett rikt land råder det inga tvivel på men i dagens läge komma dragandes med liknelser om Nazitiden är helt fel. Det nyliberala korståg som tuffar på över stora delar av världen kan i dag ses som en allt större orsak. Det är Sverige ett lysande exempel på.
Med hopp om en bättre framtid/GustafE
Tänker på det gamla talesättet som Göran P. citerade: "Den som är satt i skuld, är inte fri"
Jämförelsen med Tredje riket får mig nu närmast att dra på munnen - och undra över vilken politisk fraktion du tillhörde som ung Affe?
En hyfsad artikel som jag rekommenderar er att läsa:
http://www.svd.se/kultur/grekisk-skymning_8658542.svd
Ps. när man gått in i en union med gemensam valuta, vilket normalt är det sista man inför vid ett statsbygge, ligger en anpassning i sakens natur. En sådan anpassning innebär bland annat att skatter, löner och förmåner görs ungefär lika inom unionen. Om denna union dessutom inte är ett optimalt valutaområde, som man brukar säga, alltså att ekonomierna i grunden är väldigt olika och också har olika konjunkturcykler måste även detta problem adresseras. Allt detta var ingen överraskning för dem som från början öppnade dörren till denna union, och inte heller för dem som gick med givetvis. Men nu när verkligheten hoppat upp och bitit dem i röven är det annat ljud i skällan. Och som sagt, de som idag har den minsta betalningsviljan för krisen är ju till stor del dem som stod med öppna armar när det begav sig, och ganska många har tjänat stora pengar på utlåning till de krisande ekonomierna eftersom vi har (har haft) ett utlåningssystem där utlånarna till stor del hållits skadefria. Notan brukar som bekant hamna hos skattebetalarna i gemen och hos den grekiska allmänheten till exempel.
Men jag vidhåller parallellerna till 20-30 talet när man förordar piskor och svångremmar, läs gärna artikeln jag länkade till. Det man borde erkänt för länge sedan är att EMU-projektet i sin nuvarande form var dödsdömt från början och för att minimera skadorna borde man brutit ut dagens krisande länder för länge sedan eller helt enkelt inte släppt in dem i den ekonomiska unionen. En ekonomisk union med gemensam valuta kräver omfördelning och också en gemensam syn på sådant som skatter och åtaganden över unionen. Inget unikt med EMU utan något man kan studera inom varje nationalstat till exempel. Problemet är att samhörighetskänslan mellan alla invånare inom unionen måste vara större liksom ansvarskänslan för alla som ingår i unionen än mellan människor inom de ursprungliga nationerna som utgör unionen om det skall funka. Vi omfördelar en hel del pengar efter behov även inom lilla sverige, eller tyskland som bekant, Men de flesta som lever inom sina nationalstater ser inte samma logik i att "skicka iväg" sina surt förvärvade slantar till andra länder och framför allt inte länder som misskött sin ekonomi till den milda grad som några inom EMU gjort. Och EMU innebär bland annat detta: ett sätt att bygga ett europas förenta stater bakvägen och över folks huvuden.
Man driver ju från EU-håll på för beslut som man på förhand vet/visste skulle vara politiskt omöjliga att genomföra. Nu snackar vi alltså inte om att grekerna själva inte skulle vara skuld till sin urusla ekonomi vilket de är, utan om vad som är politiskt möjligt att utifrån tvinga på ett folk. Och när det gäller tyskland och landets framgång beror det givetvis inte enbart på att tysken som människa är så mycket bättre än alla andra utan även till en stor del att man efter andra världskriget lärt sig av misstagen efter det första. Marshallplanen var ett betydligt bättre sätt att komma tillrätta med den sönderbombade ekonomin än Versaillesfreden, det tror jag de flesta är överens om.
Det är en ocean som skiljer den historiska situationen mellan Tyskland efter första världskriget och Grekland av i dag. Jämförelsen haltar som som en bataljon krymplingar.
I Tysklands fall var det frågan om ett gigantiskt, rent monstruöst krigsskadestånd, som Frankrike var pådrivande för. I Grekland av i dag är det frågan om återbetalning av skulder. Det skiljer rejält både i storleksordning och i art - och i moraliskt innehåll. Att det skulle fä samma verkningar är nog en väl vågad hypotes, som det är svårt att historiskt stödja.
Vad det gäller Grekland, så är likheten mellan privatekonomi och nationalekonomi påtaglig. De flesta har varit med om att låna ut pengar och sedan inte få dem tillbaka - utan istället får man aggressivitet och förstörda förhållanden. Då lånar man aldrig mer ut åt vederbörande.
Så är det i Grekland nu. Man har själv lånat pengar, men blir rasande aggressiv mot långivaren. Man kallar den Tyska förbundskanslern för Hitler, med mera. Då kanske man skall göra som i privatekonomiska förhållanden - man lånar inte ut åt den jäveln mera! Tyskland gränsar inte mot Grekland.
När det gäller att "inte låna ut åt den jäveln mera" vore det nog det bästa för alla parter, men då måste man först frikoppla grekland från euron, annars blir logiken att man inte skall fortsätta att låna ut till sig själv, eller hur? För så är det i en monetär union med gemensam valuta tyvärr, där finns inte tyskland och grekland utan endast EMU.
Vad det gäller historia, så var första världskrigets utbrott det slutliga sammanbrottet för den europeiska kabinettpolitiken. Man drev mot krigsutbrottet (sammanbrottet) enligt protokollet, så att säga. När man analyserar vilka som orsakade krigsutbrottet så finner man flera samverkande parter. Den som mest tydligt står ut, och som har mest skuld, är Frankrike - som sedan skulle komma med sina monstruösa, i storlek aldrig tidigare skådade krigsskadeståndskrav. Det var hur som helst inte Tyskland som orsakade krigsutbrottet, det vet varje historiker av facket - men helt uppenbart inte den nuvarande allmänheten. Det blir alltså knepigt att hävda att Tyskland får skylla sig självt. För vad då? Frankrikes aggressioner?
-affe
Klippet från FS regler:
Vill du diskutera saker så använder Fotosidan.se:s forum för sådant. Bloggar eller blogginlägg som används mer som politiskt verktyg eller för att agitera för sin sak är också regelbrott.
Med en venlig mening.
Erik/DK
PS: Det kan lätt leda till oönskad split och fientlighet.
När det gäller att agitera för en politisk uppfattning så handlar det nog också om hur känslig man är som läsare. Det är ganska svårt att ge uttryck för åsikter utan att dessa kan uppfattas som politiska. Men för mig handlar agiterande mer om att försöka övertyga andra om vad de skall tycka och det anser jag inte att jag håller på med.
Ha det bra!
Jon Anders
Det är inte din rätt att blogga om vad du vill, när jag reagera på. Jag är en frekvent läsare av din blogg och jag tycker att du skriver bra och varierad. Jag tycker också att det är bra att du skriver om viktiga saker.
Men det är de långa diskussioner som närmar kivas som jag står av. Och det skulle kunna leda till fientlighet. Inte ditt fel.
Med många vänliga hälsningar.
Och hoppas på fortsätta bloggeri från dig.
Erik / DK