OmTag. En hemsk sjukdom och ett par högt älskade föräldrar.

Mamma och pappa på sitt förlovningskort 1952

Många har upplevt eller upplever hur det är att leva med att en nära drabbas av demens. Givetvis är det värst för den drabbade själv, men det drabbar även de nära hårt.

Min mamma blev diagnosticerad för sin demenssjukdom 1995 endast 60 år gammal. Då hade hon redan visat tecken på sjukdom och haft en del besvär sedan ett par år.

Mina föräldrar hade lite tidigare hösten 1994 flyttat till mammas föräldrahem i västra Värmland efter det att min pappa gått i pension. Strax efter deras flytt inträffade den första stora tragedin i familjen, den 9:e oktober 1994 dog min storebror helt utan förvarning. Det blev ett hårt slag för oss och jag tror att det skyndade på min mors försämring, hon var dock inte diagnosticerad ännu.

Min pappa vårdade mamma i hemmet fram till 2001 då hon slutligen blev för dålig för att han skulle klara det själv.

Jag kommer ihåg julen 1995 hur mamma började gråta när vi satt framför TV:n och pappa var ute med sin hund, hon ville inte visa hur ledsen hon var när pappa såg. Hon berättade för mig att hon var rädd för att dö, vad svarar man sin mor på något sådant?

Ångesten och skammen de demensdrabbade känner innan de är så sjuka att de inte längre förstår är nog något vi inte kan föreställa oss. Jag såg på mamma att hon skämdes över att vara så ofärdig och att inte hänga med i samtalen, man skäms även om man vet att man inte har någon skuld i sin sjukdom.

Åren gick och som med den typen av sjukdomar så blev hon konstant sämre. Mammas form av demens yttrade sig så att hon förlorade förmågan att omsätta det hjärnan ville till handling, om hon tillexempel skulle lyfta ena handen så visste hon mycket väl vad hon ville göra men signalerna gick inte ut. Hon blev även helt blind, inte för att det var något fel med ögonen utan för att hjärnan inte kunde tolka synintryck. Det gick också vidare så att hon till slut tappade förmågan att tala. Allt detta i kombination med att minnet blev sämre och sämre och förmågan att delta på ett mentalt plan svårare.

Sommaren 2001 fick hon slutligen flytta till det särskilda boendet i samhället. De siste fem åren låg hon och tittade i taket och visade inga tecken på att hon kände igen mig när jag besökte henne. Pappa hälsade på henne varje dag till dess att hon gick bort 2007. ”Jag tycker att hon blir lugn av att jag är här” sa han. Sådant känner man om man varit tillsammans ett helt liv.

Vid köksbordet den sista påsken hemma.

Pappa och mamma vid köksbordet i Åmotfors.

Nyinflyttad på det särskilda boendet.

Pappa och mamma strax efter flytten till det särskilda boendet.

Ofta satt pappa där ensam vid köksbordet på kvällarna och funderade över ett liv som kanske inte blev som han hoppats.

Första julen på det särskilda boendet.

Min sista bild av mamma 2006.

2025-01-06 23:43   pisces

usch, så plågsamt att läsa och se. just sjukdomarna som sätter sig på hjärnan och ger personlighetsförändring på det här sättet, är så oerhört otäcka. min farmor blev dement, hon också. min mormor fick psykoser som hon aldrig återhämtade sig ifrån. många i min familj har dött i cancer, men det är nåt helt annat - vansinnigt obehagligt, det med, men inte samma sak.

vi människor är, eller kan iaf bli, rätt skröpliga.

jag tycker att det är en mycket fin berättelse du har, och bilderna är väldigt nära, fina och avskalat intima. tänker mig att det är fina minnen att ha kvar.

Besvara

Svar från alf109 2025-01-06 23:58

Tack ska du ha Malinka.
/Affe

Svara

2025-01-06 23:48   Frekeman

Gripande och fint skrivet om denna hemska sjukdom som jag är tacksam att själv sluppit att uppleva i min närmaste släkt och familj. Tack för att du delade med dig av detta. Och fina bilder bjöd du på också. Visar på hur viktigt det är att fotografera sina nära och kära.

Mvh
Fredrik

Besvara

Svar från alf109 2025-01-06 23:58

Tack Fredrik.
/Affe

Svara

2025-01-07 07:05   per-erik åström

Mycket gripande. Jag känner igen min egen mor och hennes demenssjukdom. Det var hemskt att följa vägen till slutet. Jag har sett några av bilderna tidigare men inte hela serien på det här sättet. Starkt av dig att visa och berätta.
/per-erik

Besvara

Svar från alf109 2025-01-07 16:35

Tack ska du ha Per-Erik.
/Affe

Svara

2025-01-07 11:09   Mats Andersson

En mycket finstämd och intressant beskrivning av sjukdomen och hur den påverkar omgivningen. Min svärmor drabbades av demens och jag känner igen vissa delar av det du beskriver. Dessutom finstämda bilder. Hälsningar Mats

Besvara

Svar från alf109 2025-01-07 16:35

Tack Mats.
/Affe

Svara

2025-01-07 12:56   morgondotter

Alf
tack för ditt förtroende
i
ord
och
bild

bilden på din vackra mamma minns jag
så väl

/inger

Besvara

Svar från alf109 2025-01-07 16:36

Tack själv Inger.
/Affe

Svara

2025-01-07 13:46   Johan Pihl

En fin och gripande text, med fina bilder, Alf!

Besvara

Svar från alf109 2025-01-07 16:37

Tack Johan.
/Affe

Svara

2025-01-07 23:58   Måns H

Hemsk sjukdom och din mamma drabbades hårt. Liksom din pappa. Och du.

Min fru har en variant. För sju år sen var jag tvungen att baxa in henne på särskilt boende fast hon inte ville. Det värsta jag gjort i livet. Men det finns grader i eländet. Min fru är rörlig. Boendet ville sätta henne i rullstol efter höftledsbyten, men fick inte för min fru och inte heller mig. Hon går själv. I lyckliga stunder kan vi fika ihop och ha det riktigt trevligt. I andra stunder är min fru jättearg på mig, men hellre det än att vara borta.

Tack för att du delar med dig. Har gett mig perspektiv.

Besvara

Svar från alf109 2025-01-08 00:30

Jag känner med dig Måns, en hemsk sjukdom. Mamma hade också en period då hon ofta blev väldigt arg. Jag tror att det kan vara som med barn, en frustration över att inte förmå kommunicera det de vill?
/Affe

Svara

Måns H 2025-01-08 09:27

Förr hette det att den som drabbats "går i barndom". Ett inte så dumt alls begrepp. Väldigt arg kan mycket väl kopplas till att inte klara sig själv och inte heller kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Svara

2025-01-08 21:27   pic-tor

Fin och ömsint skildring av dina föräldrar när sjukdom präglar vardagen. Livet är ibland outgrundligt hårt och bekymmersamt. Mycket fina bilder men jag kan förstå ett de också väcker jobbiga minnen.
/Torbjörn

Besvara

Svar från alf109 2025-01-08 22:34

Tack ska du ha Torbjörn, jo det var en jobbig tid för oss alla.
Nu kan jag se bilderna utan för mycket vemod, men länge var det ganska jobbigt. De är ju bägge sedan länge borta, pappa 2010.
/Affe

Svara