OmTag. Lite tillbakablickar och annat på småtimmarna.

En av de första nattbilderna jag tog som öppnade mina ögon för vad det går att få till när det är så mörkt att ögat inte uppfattar så mycket var denna tagen under Västerbron med fullmånen hängandes i kanten.

I natt var det fullmåne igen, men till skillnad från då så blev det inget fotograferande. På natten föredrar jag att plåta med svartvit film och långa tider, filmen beter sig på ett sätt som jag gillar när tiderna blir långa, dessutom kan jag kompensera för kontrasten vid framkallningen.

Nu går det bra att plåta digitalt också, men då får man ofta ta flera exponeringar och använda HDR för att få ungefär samma uttryck. Och för mig som är lite konservativ vill jag att det skall räcka med en exponering, dessutom blir tempot i nattfotograferandet med film en meditation i sig själv som jag har nytta av.

Uppfräschningen av lägenheten fortskrider i sakta mak, så i dag skall jag försöka hinna med att fika med vännerna på Hornsgatspuckeln. Det var länge sedan jag träffade gänget och det känns som om det är hög tid. Det är inspirerande att träffa likasinnade lite då och då och avhandla lite fotografi och annat. Jag får väl visa upp min nya kompakt, om man vågar gå dit utan Leican förstås :).

Annars är det ganska precis tre år sedan jag förlorade min far och i och med detta även mina vistelser i de Värmländska skogarna. Jag saknar honom varje dag fortfarande och även avbräcken från staden kan jag sakna ibland, just den kravlösa rogivande tillvaron är nog något jag skulle behöva ibland. Jag är ju ingen person som prompt måste göra en massa saker, snarare tvärt om och då var samvaron med farsan perfekt. Vi kom bra överens och ingen av oss var speciellt mycket för att göra en massa saker.

OmTag. Bra saker kräver sin tid

Att många fotografer gör sina bästa arbeten ganska tidigt för att sedan inte komma upp till samma nivå är ett faktum, visst finns det undantag, men ganska ofta är det på det sättet. Frågan är då vad detta egentligen beror på?

En del har säkert att göra med att nyfikenheten tenderar att avta ju mer man levat och varit med om. En annan orsak kan vara att de flesta av oss (skulle jag tro) uppskattar stabilitet, trygghet och lugn och ro när vi blir äldre. Bra fotografi i den dokumentära genren kräver nog såväl nyfikenhet som att man kan tumma på den egna komforten, och som sagt viljan och uppoffringen som krävs avtar nog ofta med åldern.

Sedan tycker jag att det generellt görs färre genomarbetade bildreportage idag vilket säkert har sina förklaringar. Dels har nog dokumentärfilmen tagit över en ganska stor del av dokumentärfotografins roll vilket medfört att det finns en ganska begränsad marknad för bildreportagen. Men jag är också övertygad om att levnadskostnaderna har en ganska stor inverkan på hur det ser ut.

På, låt säga 70-talet, gick det fortfarande att leva på väldigt lite pengar. Billigt husrum, om än spartanskt, gick att finna i de större städerna och mat för att klara sig kostade inte heller speciellt mycket. Dessutom såldes en del arkivbilder och det fanns tillgång till lite brödjobb som kunde hålla en fotograf flytande. Ofta fanns också köpare av bildreportagen som kunde vara med och delfinansiera projekten. Det mesta av detta är det nog sämre med idag.

Om vi tar Anders Petersen till exempel så lade han ned flera år på Cafe Lemitz, lika dant med projekten om kriminalvården och psykiatrin. När han nu åker land och rike runt och skall färdigställa en bok och en utställning från någon plats där han fått vistas i några veckor säger det sig själv att det inte kan bli samma sak. I de tidigare arbetena ser man att det finns en närhet, ett personligt deltagande och en värme. Sådant kräver en relation till de man fotograferar och detta i sin tur kräver tid, massor av tid.

Lika dant är det med till exempel Bruce Davidson, hans projekt sträckte sig ofta över flera år, och så blev det bra också. Vår egen Sune Jonsson harvade runt i sitt Västerbotten en halv livstid för att skriva fotohistoria. Christer Strömholm ägnade närmare tio år till att porträttera de transsexuella runt Place Blanche. Och så rullar det på, fotografi av den kalibern kräver tid, mycket tid och i dag finns ganska få som är beredda att betala vilket i kombination med höga levnadsomkostnader gör det svårt tror jag.

Bristen på tid och därmed möjlighet till fördjupning jagar fram sensationer och det omedelbart slagkraftiga, personligen tycker jag att det är en tråkig utveckling, andra får tycka vad de vill.

OmTag. Länktips

Jag hittade just HASSELBLADtv och där finns en hel del intressanta filmer för den som vill.

OmTag. Renovering pågår.

För ett par veckor sedan

Nu i kväll

Som jag skrivit om tidigare har den senaste tiden mest gått åt till att fixa lägenheten. Det är minst sagt välbehövligt efter alldeles för många år av ”eftersatt underhåll” som det heter på finspråk. Nu är rummet i stort sett klart, återstår gör lite målning av fönstren när temperaturen tillåter och att få upp lite bilder och annat på väggarna, Stereon skall konkas in och kopplas och TV:n flyttas till den nya bänken. Jag passade även på att slänga alla gamla utslitna möbler och med hjälp av brorsans grabb fick jag både bort de gamla och in med nya, stort tack till Benny!

Nu när det ”stora” jobbet är gjort så blir det nog lite mer fokus på fotograferandet igen, jag skall till att börja med bekanta mig lite mer med min Canon S110 som överraskat så här långt. För några år sedan trodde jag knappast att man skulle komma så långt med en så liten sensor, framför allt verkar dynamiken förbättrats en hel del, en nödvändighet för att jag skall tycka att kompakter skall vara användbara. Dessutom presterar den fantastiskt bra på höga iso med tanke på sensorformatet. En kamera stor som ett cigarettpaket som alltid kan hänga med är modellen för snaps, fast jag gillar ju även mina andra kameror så de lär nog också luftas även i fortsättningen. Ha det gott!

OmTag. Är det meningsfullt att analysera? 2

Tittade på en film som Joakim länkade till i sin blogg, riktigt intressant får jag väl motvilligt erkänna. Jag har ju annars gått ganska hårt åt detta att analysera och intellektualisera fotografi. Men efter att jag sett filmen får jag revidera min uppfattning en del.

Mycket av det som jag tidigare ansett handlat om intuition och det svårdefinierade ”känsla” går uppenbarligen att formalisera och härleda. Och jag tror som han i filmen framhåller att det går att öva upp en hel del av detta om man tar till sig vad som sägs, och vad jag förmodar även lärs ut på olika konstutbildningar.

Sedan tror jag att det är med detta som med musik, man skall lära sig det ”tekniska” så att det sitter i ryggmärgen för att sedan kunna agera intuitivt med den kunskapen. Jag tror också att samma kunskap går att tillgodogöra sig genom att titta på mycket bilder och själv experimentera mycket.

Egentligen handlar det som jag ser det till stor del att analysera varför vissa bilder kommunicerar bra visuellt eller varför andra inte gör det. Och som sagt resan fram till denna kunskap kan säkert bli både rakare och snabbare om man lär sig bildanalys som den förklaras i filmen.

Nu tycker jag även att detta med bra bilder består av flera delar där detta med komposition, ljus och färgförståelse och så vidare är det man kan tillgodogöra sig genom utbildning till exempel. Och precis som att det för en författare är nödvändigt med ett någorlunda bra språk och känsla för att bygga upp en text för att nå fram med sin berättelse är det för oss bildmakare nödvändigt med ett utvecklat bildspråk.

Men det jag mest kritiserat även om jag varit alldeles för diffus i mina tidigare resonemang är nog mer detta: Det spelar inte så stor roll hur utvecklat språk man har om man inte har något att berätta, och det är där jag kan tycka att man ofta trasslar in sig i konstdiskussionerna. Ett utvecklat bildspråk kan vara en förutsättning för bra bilder, och en snabbare väg till ett sådant kan säkert gå via olika former av utbildning. Däremot tror jag inte att detta i sig automatiskt ger bra bilder, utan där krävs även att man har något att säga.

Som den gamle nestorn Kurt Bergengren uttryckte det: En bra bild är när väsentligt innehåll fått skärpt form. Som alltid kommer vi tillbaka till de två komponenterna innehåll och form som utgör de två ben all kommunicerande verksamhet står på.

För att rättfärdiga mig själv och min tidigare kritik av analyserande syftade jag mest på den typen av efterhandskonstruktioner som man ofta kan läsa i inledningarna till fotoböcker och/eller när man försöker reducera fotografi eller andra konstnärliga uttryck till att ”bara” vara en formsak.

Och där tycker jag fortfarande att ganska många går vilse, annars skulle det nog finnas betydligt fler Cartier-Bressonare där ute.