OmTag. Sergio Larrain: Vagabond Photographer

Ibland dyker det upp fotoböcker som verkligen är något extra. Den här boken med Sergio Larrains bilder och texter är fantastisk och en sådan som ger inspiration när man känner sig lite mätt och trött på fotografi.

Larrain var en sökare som ägnade en stor del av sitt liv åt meditation, han var även en stor humanist, båda sakerna skiner igenom i hans poetiska bilder. Kanske den viktigaste fotoboken som släppts på många år? Som sagt, efter att jag på nytt börjat titta i och läsa Larrains Vagabond Photographer vaknade inspirationen till liv igen, och bättre betyg kan knappast en bok få.

Jag såg att den finns på adlibris för en vettig penning. Men priset verkar gå upp så det gäller att passa på för alla som vill ha denna fantastiska fotobok.

Några länkar till texter om och av Larrain:
Photography is wandering in the universe by yourself
Life on the streets
Claes Gabrielson bloggar om Larrain 

OmTag. Om att skruva till det

Ibland orkar man inte leta redan på någon bra bild, ofta beror det på att ämnet man skall skriva om inte är så glasklart? Med andra ord man publicerar i stort sett för att publicera.

Den här bilden till exempel är en totalt intetsägande bild av ett träd vid strandkanten som jag fångade igår. Förmodligen tyckte jag att det var något fint med ljuset när jag tog den? Men som så ofta med detta visade sig bilden vara totalt meningslös när jag senare tog en titt på den i datorn.

Men man kan alltid skruva till den i bildbehandlingen, så kanske den blir intressant? Ofta kan manipulation av ytan skapa ögongodis, men man tenderar ganska snabbt att ledsna på det tycker jag. Det sätter dock fingret på en, för mig, viktig fråga: Vad är ett bra fotografi? Till skillnad mot vad som är en förförande bildbehandling.

Men bildbehandling går det att förföra, och ofta vill vi nog också bli förförda av fina bilder. Inom den övriga konsten är det ganska klargjort vad som rymmer originalitet och vad som inte gör det. Sedan kan man ibland fråga sig vad konstkännarna ser som man inte själv gör? Men det är en annan fråga.

Men när det kommer till fotografi blir det knepigare, speciellt om man inkluderar efterbehandlingen som kan vara allt från en varsam ”putsning” för att lyfta fram det fotografen vill visa med sin bild till en total make over där originalet kanske bara till nöds kan ses som ett utgångsmaterial. Någonstans efter den skalan övergår fotografiet till att vara en illustration som jag ser det.

Nu finns det många som är jäkligt duktiga och konstnärliga i sin bildbehandling och som dessutom utgår från en redan stark bild, som Carlzons självporträtt till exempel. Men hos det stora flertalet av oss drar vi nog lite i reglagen för att skapa en effekt från en bild som utan reglagedragande knappast fungerat?

Sedan finns ju alla dessa målerifilter liksom repor och skräp-filter som man kan ta till, och då tycker jag att det ofta snarare handlar om ett plagierande. Men om man är genuint intresserad av fotografi är det nog bra att börja med att försöka lära sig ta bra fotografier?

Redan detta är en uppgift som är nog så krävande. Med bra fotografier menar jag alltså fotografier som i sin egenskap som just fotografier höjer sig över mängden.

OmTag. Vår på Reimers

Det blev en liten runda ut på Reimersholme i det fina påskvädret. Våren är nog på ingång nu, lövsprickningen har tagit ordentlig fart och idag var det några grader varmare och vindstilla. Skönt med andra ord.

På Reimersholme träffade jag på en fotograf som övningsflög sin fotohelikopter, detta var en liten variant. Fantastiska prylar egentligen, kameran styrde han med iPad:en och helikoptern hovrade för egen maskin en bit upp i luften. Annars har det inte hänt så mycket, debatterna på fotosidan har lugnat ned sig för stunden och jag med dem. ;)

En sak som jag funderat en del på är varför så många av oss nöjer oss med att avbilda och dokumentera utan att ta någon ställning när vi fotograferar, och således varför så få försöker åskådliggöra ett ställningstagande eller en känsla med sina bilder.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Magnus F:s bilder från Hammarbymarshen, många av dem skilde sig markant från det mesta man ser från den typen av evenemang just för att Magnus valt att gestalta en företeelse i stället för att bara dokumentera rakt av. Riktigt bra tycker jag och något för oss andra att reflektera runt. 

Glad Påsk!

OmTag. Tillbaks till DOGMA

Jag hoppade av alla pooler för något år sedan, dels tyckte jag inte att det gav mig så mycket längre och dels koncentrerade jag mig på bloggen i stället. Nu har jag sakta med säkert börja gå med i en del pooler igen, det startade med gatufoto och cityscapes och nu har jag gjort ett återinträde i dogma-poolen.

En invändning jag har och har haft mot poolerna är att det gått lite inflation i dem, för att få respons är det vanligt att samma bild hamnar i flera pooler. Jag tycker också att vi lite till mans publicerar lite för lättvindigt vilket drar ned den allmänna kvaliteten ganska mycket, vilket i sin tur gör att man lätt förlorar intresset för poolerna.

Man orkar inte titta igenom en så stor bildmassa för att hitta guldkornen helt enkelt. Därför tänker jag åtminstone själv i fortsättningen bara lägga sådana bilder som jag tycker håller i poolerna. Det finns ingen anledning att tömma sina minneskort eller alla sina skannade bilder på fotosidan tycker jag. Man dödar också sitt eget ”varumärke” om man inte är lite hård mot sig själv i bedömningen av sina bilder: om jag tankar upp 100 bilder på varje ”bra” bild kommer även de bra att försvinna i bruset.

En del ser fotosidan som en myshörna där ”om du ger mig en kommentar ger jag dig en” gäller, jag har aldrig sett det så, jag kommenterar det jag tycker är intressant att kommentera oavsett om jag fått någon egen kommentar eller inte. Det jag väljer att inte kommentera eller granska har egentligen inte med om bilden är bra eller inte att göra, utan enbart om jag intresserar mig för den vilket är en helt annan sak.

Angående DOGMA så skapades gruppen av Johan Ericson och Bengt Björkbom utefter de idéer som torgförts av några filmskapare i vårt sydliga grannland. Idén bygger på att man begränsar sig till att använda en kamera, ett objektiv (en brännvidd) och om man skall köra färg eller svartvitt, vidare får man i efterhand inte beskära eller manipulera bilden utan det man tog är det man skall visa upp.

Det finns några poänger med detta: dels måste man lära sig sin brännvidd och dels måste man göra bilden i huvudsak klar vid exponeringen. Jag tror att ganska många skulle komma underfund med att de inte missade något, snarare tvärt om, om de plåtade efter det förhållningssättet ett tag. Så jag tror att ganska många skulle ha nytta av att testa DOGMA.

För egen del plåtar jag på det sättet för det mesta, så för mig var det inga nyheter direkt. Det enda jag själv har problem med är att jag gärna beskär mina höjdbilder lite. Men DOGMA handlar inte om hur ”bra” man skulle kunna göra bilden, utan om hur väl man lyckas fånga den vid exponeringen. Det kan vara nyttigt att se hur nära man kan komma ”sitt ideal” redan vid exponeringen, och hur väl man tycker andra lyckas med detta.

PS. En bra länk med lite tankar från Sergio Larrain, nu är den skriven före den digitala eran, så det handlar inte om teknik utan om förhållningssätt som man kan sympatisera med, eller inte.

OmTag. Gatufoto

Det märks att jag tappat gatufotoformen, det blir mest någon form av cityscapes när jag plåtar på gatan har jag märkt. Just detta med närhet till människor i händelsernas centrum har väl aldrig varit min starka sida när det gäller gatufoto.

Mina människor fungerar mer som anonyma element i bildytan i den mån de förekommer. Plåtar jag folk nära bygger det som regel på att jag har personlig kontakt på ett eller annat sätt, ofta en pratstund som mynnar ut i en bild. Men detta är nog snarare en form av porträtt än gatufoto.

Hur vi tar våra bilder säger nog mycket om hur vi ser på världen, en del ser det humoristiska och tar sådana bilder. Andra gillar att tränga sig på och tar påträngande bilder. Själv vill jag vara diskret och jag känner mig inte heller bekväm med att bli för påträngande med mitt fotograferande. Plåta är något jag vill göra lite i skymundan numera, jag hade lättare för att inte behöva vara så anonym med kameran tidigare.

Men jag tycker att det dels blivit ett mer misstänksamt klimat på gatan och dels spelar nog åldern en roll. Sedan är det som med det mesta, evenemang och liknande är lättare att plåta då de flesta ser det som normalt. Men en annan aspekt är att man måste hålla på hela tiden för att komma in i det, och nu har det varit för glest med plåtandet på gatan ganska länge. Jag skall försöka ändra på detta.