OmTag. Funderingar i natten

För varmt nu

Aldrig får det vara lagom. Först gnäller man för att det inte kommit någon sommar och att vädret sett ungefär likadant ut sedan i höstas. När väl värmen kommer gör den det istället med besked och då blir det för varmt istället.

Jag och hunden har jobbiga dagar, försöker sova bort de hetaste timmarna för att sedan knalla upp och följa VM-fotbollen. Promenader får det bli sena nätter eller tidiga morgnar skulle nog de flesta tycka, annars blir det bara kortare svängar så Sally (hunden alltså) får göra ifrån sig.

Det jobbigaste med värmen är att huvudet inte heller hänger med riktigt, därför blir det inte så mycket substans i bloggen. Om jag skall skriva måste jag kunna tänka och tänker gör jag dåligt när tempen går upp.

Argentina mot Tyskland i finalen, det kan bli något, synd att Brasilien klappade ihop så fullständigt mot Tyskarna. Fotboll är religion i de där länderna så det är tragiskt för alla spelare som kanske aldrig blir förlåtna i sitt hemland. Att inte prestera på topp när det gäller som mest är landsförräderi (eller värre) i Brasilien. Konstigt kan vi tycka med vårt nordeuropeiska temperament, men så är det.

Funderar också lite över dessa jättearrangemang om det inte vore dags för en översyn av detta gigantiska slöseri. Jag tror att idrotten, liksom dem som får betala kalasen, skulle må bra av att komma ned på jorden lite.

Jag såg att de senaste händelserna i den eviga Israel Palestina konflikten trappats upp till orimliga proportioner igen och som vanligt. Är det ens lönt att uppröras längre? Om världssamfundet ville skulle man kunna sätta stopp för konflikten när som helst. Men som sagt, om inte viljan finns?? Bättre då att jaga skäggiga tokstollar med drönare i Afghanistan tycks man tycka om det inte finns någon tokig diktator med för mycket olja man vill bekämpa.

Ibland är det svårt att tro på mänskligheten när man ser vart det är på väg: Vi har satt människor på månen, vi har möjlighet att utrota många folksjukdomar, välfärd och livslängd ökar där resurser ges. Men likväl investerar vi hur mycket som helst i syfte att förgöra varandra liksom att vi tillåter ett system där man kan tjäna en massa pengar på att förgöra allas vår livsmiljö.

När det kommer till så basala saker som respekt för allt liv på planeten och en jämnare fördelning av jordens resurser tänks inte ens tanken, som om vi har något annat klot att stiga över till när detta tar slut, som att den andres öde inte också är vårt eget?

OmTag. Måsen

Många "stänkare" har det blivit från balkongerna i den där kåken. :)

OmTag. Det byggs murar

Vi bygger murar, ibland för att stänga inne och ibland för att stänga ute. Någon gång byggs murar till synes främst för att förnedra, de som bygger har aldrig erkänt detta. De mentala murarna som följer på de fysiska är ofta oändligt mycket högre och svårare att riva. Historien har visat att murar skapar just murar och ingenting annat. Den enda vägen mot fred går genom försoning som måste bygga på ömsesidig respekt, det handla om att riva murar, inta att resa nya.

Josef Koudelkas Wall är ett av de starkaste vittnesmålen över mänsklighetens vansinne jag sett på mycket länge. Boken borde nå ut till flera, den innehåller inget frossande i hemskheter men det finns en underliggande vrede mot denna djupt kränkande och orättfärdiga dårskap som blir nästan fysiskt påtagligt genom Koudelkas bilder. 

Slutligen: en riktigt bra film som jag varmt rekommenderar.

OmTag. Att förlåta är att sätta en fånge fri och upptäcka att den fången var du själv.

Många har gjort ordentliga klavertramp, för att inte säga magplask genom åren. Inom politiken är det snarare regel än undantag, vem mins inte ”jag har inte haft någon sexuell relation med den kvinnan.” Vi som är lite äldre kommer kanske ihåg Fälldins: ”Ingen ministerpost lockar så starkt att jag skulle kunna överge min övertygelse vad gäller kärnkraften!”, som efter valet förvandlades till ett: ”jag ställdes inför en mycket svår kompromiss.” Eller hur den ansvariga politikern i Rinkeby under en debatt om rasism och främlingsfientlighet uppmanade den upprörda folkmassan att sjunga: ”We shall overcome”.

Kommer vi in på idrottens område finns en mängd avslöjade fuskare, den ena dopingskandalen har följt på den andra. Andra fuskare har blivit nära nog nationalhelgon, vem kommer inte ihåg Maradonas "Guds hand". Eller för att ta något från nutid, Holländaren Arjen Robben som lurar till sig fördelar genom att falla på minsta grässtrå som råkar stå i vägen.

Gemensamt är att vi upprör oss, men när den första upprördheten lagt sig brukar vi även se de goda sidorna hos personerna och vad de gjort. Om inte så är vi i alla fall som regel förlåtande, det var den omänskliga pressen som orsakade fuskandet och så vidare.

Jag kommer att tänka på detta när jag ser en del naturbilder i dag, naturbilder som är väldigt influerade av en annan fuskare, Terje Hellesø. Att stämningarna var upprörda när han avslöjades som fuskare är förklarligt, väldigt många såg upp till honom och han hade även själv bidragit med en väl hög svansföring. Men att man efter detta förträngt honom till den grad att han mer eller mindre blivit en ickeperson inom svensk naturfotografi tycker jag är tragiskt.

För mig påminner det om hur man i de gamla kommuniststaterna retuscherade bort misshagliga personer och rent fysiskt suddade bort dem ur historien. Tittar man på naturfoto idag skall man vara blind för att inte se att Terje Hellesø var en stilbildare och föregångare till ganska mycket av den mer subjektiva naturfotografin. Ändå refererar man sällan eller aldrig till honom som inspiratör.

Ett antal fuskbilder för att uppnå det ouppnåeliga ett gigantiskt magplask följt av nervsammanbrott och en helt spolierad karriär för att inte tala om alla personliga relationer som säkert tagit stryk och/eller avslutats. Räcker inte detta, kan man inte nöja sig med detta.

Vi har en del att lära från idrotten, visst Robben snubblar på grässtrån och fuskar till sig fördelar men han är också en fotbollsspelare av yppersta klass. Dags att ge Terje Hellesø det erkännande som han faktiskt förtjänar, dels för sina egna bilder givetvis, där ju den förkrossande majoriteten inte handlar om fusk, men kanske framför allt för hans bidrag till att visa att naturfotografi inte bara behöver vara ett, ur ett fotografiskt perspektiv, tråkigt artbeskrivande.

OmTag. Det döda trädet

Det döda trädet måste symbolisera något för mig, annars skulle jag inte ha så många bilder av det? Kanske säger vi att vi tycker att det är häftigt, och att just det häftiga är det som får oss att ta bilden? Men vad betyder detta häftiga om man tänker efter? Att det startar något hos oss som vi har svårt att klä i ord, att det inte enkelt låter sig förklaras?

I naturen möter man ofta en form av ur-känslor tror jag, känslor som inte är så intellektuellt reflekterade. Kanske snuddar vi vid den nakna känslan inför livet i sig? När man ser ett naket träd i skogen finns något djupt grundläggande i detta, en sanning som för oss alla är helt uppenbar men som inte låter sig kläs i ord. Kanske själva essensen av att vara en kännande varelse i detta ofantliga mysterium?