OmTag. Sebastião Salgado, en fantastisk fotograf.

Vi hittar våra favoritfotografer, Sebastião Salgado är en av mina absolut främsta. Ganska få fotografer lyckas med konststycket att både berätta viktiga saker och göra det med en enastående skönhet i bilderna.

Salgado fick tidigt en del kritik för att hans bilder föreställande djupt elände samtidigt var så vackra. För min del tycker jag att detta är en av storheterna med hans fotograferande, just att bilderna ofta är så oändligt vackra trots sina ibland hemska motiv gör att de är svåra att värja sig mot. Jag blir påverkad på ett helt annat sätt av Salgados bilder än till exempel Nachtweys där de ofta är så renodlat hemska att jag väljer att titta bort.

Efter att under många år fotograferat människor och deras situation gick Salgado över till att dokumentera naturen och djuren och dess tillstånd på planeten vi alla delar. En fantastisk fotograf och om ni inte redan är bekanta med hans bildskatt har ni mycket att se fram emot och ta intryck av.

En länk till en fin film med Salgados bilder:
https://www.youtube.com/watch?v=7QgUFh27ryU

OmTag. Gräv där du står.

Gräv där du står är ett talesätt som kan rymma en viss sanning. I korthet menas det väl att man inte behöver söka nya vare sig fysiska eller mentala miljöer för att hitta sina bilder. Ett annat råd jag fått för länge sedan är att fotografera det som intresserar mig och strunta i resten.

Egentligen är det lite samma sak och jag tror att det är lätt hänt att vi faller i fällan att tro att det skall bli bättre bilder om vi söker oss till andra platser eller att det blir ”bättre” om jag försöker anpassa mina bilder till vad andra anser är bra osv.

För mig är det ofta ensamma nattbilder från staden som jag identifierar mig med, dessa två bilder är dessutom tagna endast 100 meter ifrån varandra.

Slutligen, Sune Jonsson uttryckte det mycket fint när han skrev: ”God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa.” Ett citat som är väl värt att betänka.

OmTag. Hur mycket teknik måste man kunna egentligen?

Hasselblad 503 cx, Ilford Delta 100 f/11 7 minuter

Det verkar finnas lite av två läger här på fotosidan. Dels har vi dem som på olika sätt är väldigt inne på kamerateknink, prylar, sensorer, filmer, exponering osv. Lite att om det skall plåtas skall det göras med manuella inställningar och objektivet x är mycket bättre än objektivet z osv.

Sedan finns dem som verkar vara allergiska och få utslag så fort någon snackar om sådant som teknisk bildkvalitet. En del tycks närmast mena att ”ju mer du kan, ju sämre bilder tar du.”

För egen del ser jag det tekniska som att jag skaffar mig de prylar jag behöver (gärna så bra som jag har råd med) och tillägnar mig den teknik som är nödvändig för att kunna ta de bilder jag vill ta. Ibland kan det krävas en del kunskap och experimenterande för att hamna rätt med prylarna, bara en sådan sak som bländarens påverkan på skärpedjupet kan vara ganska avgörande för en del bilder eller vilken slutartid jag kan använda för ett givet motiv vid vald brännvidd. Mycket av den kunskapen får vi genom erfarenhet utan att vi kanske tänker så mycket på den, men icke desto mindre handlar det om ”teknik”.

Leica-M f/1,4 1/30 sek Fuji Neopan 1600 exponerad efter ei 1000.

I vissa bilder kan även prylarna och dess tekniska bildkvalitet var en viktig komponent i bilderna. En bild plåtad med storformatskamera ger en annan känsla än om den är plåtad i mindre format, bland annat sådant som tonövergångar i färger eller gråskalor och ett mjukare uttryck trots mycket högre upplösning osv.

Om man plåtar på natten med långa tider och film så finns en del annat man också måste ha kläm på som reciprocitetsavvikelser till exempel, alltså detta att filmens känslighet avtar med ökad exponeringstid när man kommer upp på långa tider. Då blir sådant som filmval viktigt då olika filmer har olika stora avvikelser. Exempel: Kodak TriX måste exponeras 3 steg extra redan vid 100 sek exponering där en Kodak TMAX 100 endast behöver exponeras 1 steg extra, de är alltså lika snabba vid 100 sekunders exponering.

Om man förlänger exponeringstiden ytterligare blir skillnaderna ännu större och Kodak TMAX 100 blir snabbare än Kodak TriX. Detta i teorin, som bara berättar halva sanningen.

Det som sker i realiteten är att kontrasten skenar vid långa exponeringstider då man måste anpassa exponeringen efter de mörkaste partierna man vill ha teckning i trots att de ljusare delarna av bilden skulle behöva betydligt kortare tider för att hamna rätt. Sett från de ljusa delarna av bilden måste man alltså överexponera kraftigt för att få teckning i skuggdelarna. Detta måste man försöka hantera vid framkallning och kopiering, men att underframkalla en film för att få ned kontrasten (framkallningen påverkar ljusa delar av bilden mycket mer än mörka) kan man bara göra med gott resultat till ca max -2 steg enligt min erfarenhet, om man försöker med mera så får man väldigt kontrastlösa negativ.

Olika framkallare och framkallningsmetoder påverkar också en del, rodinal i hög utspädning och sparsam agitering kompenserar en del och är den framkallare jag normalt använder för mina nattbilder i större format än småbild. Detta kanske låter rörigt och krångligt och det tar också en stund och en hel del läsande av andras erfarenheter att få ordning på det, men det jag ville visa med detta var att teknisk kunskap ibland kan vara nödvändig och att det kan vara till glädje och spara tid att ta del av varandras kunskaper. Sedan finns en massa ”kvasikunskap” där (ofta samma) personer uttalar sig som experter i olika trådar om i stort sett allt och sådant kan vara såväl vilseledande som tröttande. 

Nikon Z6 II f/3,5 1/60 sek iso 6400

OmTag. Två bilder från i natt.

Det kan väl knappast undgått någon att jag är en ganska extrem nattmänniska och att mitt fotointresse till stor del cirkulerar runt nattbilder. Jag tar givetvis andra bilder också, kameran är jämt med och bilder tas hela tiden.

Intresset för nattfotografi startade redan på slutet av 70-talet då jag startade mina tidiga försök med stativ och kameran laddad med diafilm. Senare gick jag över till svartvitt och även större filmformat, mellan och storformat.

Oavsett verktyg gillar jag det grafiska inslaget som ges av alla skuggor och upplysta ytor i det artificiella ljuset. Att plåta på natten är på det sättet, åtminstone för mig, ganska annorlunda jämfört med att plåta på dagen eller när det finns mer ljus.

En miljö som bara är trist i dagsljus kan bli lite mystisk i nattljuset. Nattens ljus i kombination med det svartvita renodlar motivet tycker jag.

Nu med dagens digitalkameror kan man ju också gå omkring och ta sina bilder utan att behöva stativ och långa slutartider. Bengan skrev ett blogginlägg om detta tidigare där han tyckte att det var konstigt att inte fler var ute med sina kameror på nätterna. Det håller jag med om.

OmTag. Tillbaks till det analoga?

Det analoga fotograferandet verkar få lite av en nytändning. Det skrivs en hel del om det på olika bloggar. Jag har själv ganska stor erfarenhet av att plåta analogt och de senaste 25 åren i huvudsak svartvitt.

Det förs fram en hel del olika argument om varför man går från det digitala till det analoga. En del kan jag förstå och sympatisera med, andra har jag efter egen erfarenhet svårt att köpa.

Om man plåtar analogt för att man vill gå ned i tempo så får man ju det långsammare tempot på köpet. När man plåtar med film kan man ju inte direkt se bilderna man tagit och kostnaden gör kanske också att man inte ”bränner iväg” en massa bilder bara för att man kan.

Om man kommit in i den digitala (o)vanan att hela tiden kolla på skärmen vad man plåtat och att ta en massa ”överskottsbilder” kan det säkert fungera att plåta analogt för att komma ned i tempo och kanske ta bilder med lite större urskiljning.

Att man skulle se skillnad på en analog svartvit bild som man senare på ett eller anat sätt tagit in i datorn handlar som jag ser det i första hand om bildbehandling. Däremot finns en massa bilder som jag idag kan ta med min digitalkamera som jag inte skulle kunna ta med min Leica och svartvit (eller färg) film. Egenskaperna vid bristfälligt ljus är helt enkelt så mycket bättre med det digitala.

Som sagt, om man plåtar analogt för att man vill komma ned i tempo kan det givetvis vara ett skäl så gott som något. Om man däremot hävdar att de analoga bilderna på något sätt skulle vara annorlunda att titta på har jag svårt att hålla med.

En konkret fördel med det analoga är att det tillåter mig att gå upp i format, de största konsumentsensorerna idag håller inte ens det vi normalt kallar mellanformat, alltså minst 6 * 4,5 cm och dessutom är de för dyra för de flesta av oss. Större format ger alltid vinster i teknisk bildkvalitet.

Men som jag ser det är att plåta analogt för att sedan genom att skanna/fotografera av negativen och digitalisera dem lite att gå över ån efter vatten. Kör man fullt ut och även gör sina mörkrumskopior öppnar sig däremot en annan värld, inte för att bilderna kanske blir bättre än om jag skriver ut dem, men känslan av att ”gjort det mesta själv” genom ett traditionellt hantverk från start till mål är speciell.

Jag tror att denna debatt skulle tjäna på om flera sa att de gjorde det bara för att de tycker att det är roligt istället för att försöka hitta en massa ”rationella” argument. Glädjen i det vi gör är den största drivkraften för de flesta av oss och det räcker i sig själv som argument tycker jag.