OmTag. En rulle mellanformat.

Upptäckte en rulle inskannad mellanformatsfilm. Den startar på Reimersholme och avslutas i Gamla Stan.

Ofta blir det så när  jag fotar mellanformat på natten. De tolv bilderna som 120-filmen rymmer räcker ganska långt när det handlar om långsam fotografering med stativ och långa exponeringstider.

När jag gick ut de här gångerna så tog jag en runda på Reimersholme den första natten. Det blev bland annat en bild på Elisabeth Ohlsons studio som hon då hade på Reimersholmsgatan. Jag träffade henne då och då när hon var ute med sin hund, aldrig på nätterna dock.

Nästa natt tog jag en promenad hemifrån Hornstull mot Gamla Stan. Cirkusen var på besök här i Tantolunden så jag startade med en bild av den, skuggan av stativet syns i bilden. Jag knallade vidare upp mot Högalidsgatan och via Münchenbryggeriet och Mariaberget till Gamla Stan.

När jag är ute och plåtar på nätterna ”på riktigt” alltså med stativ och långa tider brukar jag gå ut vid 2 tiden på natten för att det skall vara natt med få upplysta fönster. Det är ganska annorlunda stämningsmässigt än att gå runt och ta bilder ”bara när det är mörkt” och de flesta andra också är vakna. 

Elisabeth Ohlsons studio på Reimersholmsgatan.

Cirkus i Tantolunden.

Högalidsgatan.

Vid Münchenbryggeriet.

Bastugatan på Mariaberget.

Stortorget, Gamla Stan.

OmTag. Mot kallare tider.

Det drar mot den kalla årstiden, snart kommer den första snön. När jag går mina sena promenader tänker jag ibland på den samhällsutveckling jag varit med om. Hur vi gick från ett mer kollekektivistiskt samhälle till ett mer och mer induvidualistiskt.

Utvecklingen startade märkbart i början av 80-talet med charmkurser och liknande, mer och mer handlade om att förverkliga sig själv och mindre om att ta ansvar för ett gemensamt samhälle. Man kan tycka vad man vill om den utvecklingen, men något som man inte kan blunda för är att det finns många som hamnat utanför i detta samhälle.

Nu går vi mot kallare tider, då det blir uppenbart att inte alla campar för att de tycker att det är mysigt. En bild från i natt på Reimersholme och två från en vinter för några år sedan i Årstaskogen.

OmTag. Fördelarna med det digitala svartvita.

Tänkte skriva lite om vilka fördelar jag ser med digitalkameran och svartvitt, även om samma fördelar även finns med färg.

Jag höll kvar i det analoga ganska länge trots att jag haft digitala systemkameror ända sedan Canon EOS 300D i början av 2000-talet. Den följdes av bland andra Canon EOS 5D Mk2, Nikon D750 och flera aps-c varianter. Men när det kom till det svartvita tog det lite tid innan jag tyckte att det blev ”rätt”, det tog även ett tag innan jag liksom kände att det digitala ”var på riktigt”. Det senare satt mer i huvudet på mig än i bildresultatet.

För att få det svartvita som jag ville ha det krävdes det också lite kunskap om hur jag skulle bildbehandla mina bilder. Detta skiljer ju inget mot det analoga, tvärt om fick jag lägga ned betydligt mer tid på sådant som filmval för olika typer av bilder, val av framkallare för olika filmer och typer av bilder, kalibrering av processen (alltså detta med hur jag skulle exponera och framkalla för att få negativen som jag vill ha dem) osv.

Egentligen är detta en ändlös förkovran om man vill uppnå ”perfektion” i sina negativ. Trots dessa helt avgörande steg för att kunna styra sina analoga svartvita bilder tycker jag att diskussionen om detta saknas av många som numera förordar det analoga. Man tar vilken film som helst, exponerar den efter den nominella känsligheten och framkallar med vilken framkallare som helst liksom.

När jag plåtar digitalt kan jag mycket enkelt välja i bildbehandlingen vilket uttryck jag vill ha i varje enskild bild. Att jag dessutom kan ta bilder i väldigt svagt ljus utan att försaka för mycket av den tekniska bildkvaliteten är för mig som ofta plåtar när det är mörkt ett stort plus. Just detta att jag mer exakt kan styra hur det skall se ut i bildbehandlingen för varje bild individuellt tycker jag är en av de största fördelarna med det digitala. Nu finns sedan länge olika program som förenklar konverteringen och även gör den på sätt som jag knappast tror att någon kan få till själv i Photoshop (eller liknande). Detta med olika uttryck i olika bilder är för mig många gånger avgörande.

Tidigare fick man det man laddat kameran med, hade jag HP5+ i kameran så blev det HP5+. Nu kan jag få en bild att se ut som pressad TriX (före 2003 😉)  och nästa som Delta 100 eller vad som helst. Jag kan givetvis skapa helt egna varrianter om jag vill och jag kan i efterhand kolla hur det blir med olika färgfilter m.m. Dessutom kan jag göra en mängd olika varianter på samma bild.

Jag brukar berätta om när jag ställde ut 20 gatufoton vid ett Gnesta-plank där 19 var plåtade med min Leica-M på svartvit film och en var plåtad med min Canon 5D Mk2 och konverterad till svartvitt. Ingen lyckades se vilken som var digital bland de analoga. Bäst att tala om att de analoga var skannade med en Nikon Super CoolScan 5000 ED på 4000 riktiga dpi och alla bilderna var printade med en Epson Stylus Pro 3800 på Archival matte papper.

Mina egna slutsatser är att om man inte söker det långsammare flödet med det analoga, gillar att framkalla, göra egna mörkrumskopior och inte har några problem med kostnaderna som dragit iväg när det gäller film så finns inga fördelar med det analoga idag under förutsättning att man kör småbild. Kommer man upp i större format, framför allt storformat blir det en annan typ av fotografering som inte på något sätt är jämförbar.

Givetvis finns dem som kanske har en massa gamla fina kameror som de gillar att använda eller har andra skäl för att de gillar att plåta analogt och inget fel i det. Jag tycker bara att det är kul att folk plåtar hur och som de vill, det behöver inte finnas rationella skäl till allt vi gör. Men det är just detta rationaliserande som kan bli lite trist ibland.

Jag får då och då känslan av att man försöker sälja in att det på något sätt skulle vara mer ”på riktigt” och kräva att ”man vet vad man håller på med” om man plåtar analogt till skillnad mot digitalt, detta är givetvis nonsens. Fotografi handla om att se och kameran är bara ett verktyg för att fästa detta seende på bild. Sedan måste givetvis fotografen kunna det som krävs av sin kamera för att skapa de bilder han eller hon vill på samma sätt som en snickare måste kunna hantera sin hammare för det som skall göras.

OmTag. Nattpromenad och ett smidigt stativ.

Vi tog en sväng över Årstabron och vidare via Liljeholmskajen, Liljeholmsbron och hem i natt hunden och jag. Jag tog med mig det mycket smidiga Peak Design stativet som bara är 40 cm hopfällt och endast väger 1,3 kg. Maxhöjden är trots detta 153 cm och det klarar en last på 9 kg, dessutom är det utrustat med en smart bärrem. Kort sagt kan man ha det med utan att knappt märka av det.

Tanken var att ta några stativbilder från Sjövikskajen, när vi kom över bron pågick banarbete så det fick bli några bilder på det också. Vidare ned till kajen för några bilder, sedan kom dimman indrivande och det blev ett riktigt häftigt sceneri.

Jag satte upp kameran och fick meddelandet att batteriet var slut!? Jag hade glömt att stoppa i ett nyladdat när jag gick ut. Jaja, får hoppas på flera chanser någon annan natt. 

OmTag. Farsan.

Ett par bilder på farsan, den ena plåtad i början av 2000-talet och den andra i slutet.

När den första bilden togs hade mamma, efter att många år vårdats i hemmet av pappa, flyttat till det särskilda boendet. Det måste varit jobbigt för dem bägge när man levt ett helt liv tillsammans.

Den andra bilden tog jag efter det att mamma gått bort 2007, jag tycker om bilden väldigt mycket då jag tycker att den visar pappa som en äldre man som kommit till ro med livet.