OmTag. Hösttankar.

Hösten är här och med den mörkret. Träden förlorar sina löv och naturen förbereder sig för vila. Hösten ger blandade känslor, jag tycker om lugnet som infinner sig efter den hektiska sommaren men samtidigt blir jag påmind om att jag själv i min ålder också befinner mig i hösten så att säga.

Allt liv går i cykler, jag tror att det handlar om att komma så långt man själv kan som människa innan nästa cykel tar vid om det finns någon fortsättning på det personliga planet.

Även om man inte tror på någon form av fortsättning för egen del så är det viktigaste vi kan uträtta att så gott vi kan försöka se till att vi gör världen omkring oss bättre eller åtminstone inte sämre.

Att stå upp för de svaga oavsett vilka dessa är, att i möjligaste mån vara rädd om miljön och att ta ansvar för alla andra innevånare på planeten, alltså djuren, är väl ungefär det jag kan göra.

Jag tror att det handlar om att ha så lite som möjligt att ångra när jag viker in årorna för sista gången. Självklart har jag en massa brister, det viktiga är att försöka se och erkänna dem för sig själv och att i möjligaste mån göra något åt dem. Det är att jobba med detta jag tror att livet går ut på.

OmTag. Två ganska olika nattbilder.

Två ganska olika nattbilder, den ena tagen på frihand på iso 12800 och den andra med stativ på iso 100. I den ena har jag dessutom förstärkt känslan jag ville ha fram i bilden och i den andra har jag försökt komma så nära ”verkligheten” som möjligt med det svartvita.

Bilden av kolsyrefabriken på Lövholmen i Liljeholmen tog jag från Reimersholme för precis 4 år sedan. Nu går den inte att ”ta om” då kolsyrefabriken brann ned för några år sedan. Den andra tog jag i natt från Ivar Los park. Jag ägnar mig åt ganska olika typer av nattbilder men gillar dem alla.

Om vi tar bilden på kolsyrefabriken så skulle jag givetvis kunna presentera den ungefär likadant även om jag plåtat den med stativ och lågt iso. I bildbehandligen har man många möjligheter och det är egentligen där bilden blir färdig. Samma sak i mörkrummet om man kör analogt, vill man göra en mer ”rak” kopia så gör man det, men ofta använder man olika tekniker för att få fram känslan man söker i bilden.

Egentligen tycker jag inte att skillnaden är så stor, bortsett då från att det är mer av ett hantverk i mörkrummet och att det är betydligt mer tidsödande och kostsamt att laborera fram ett resultat som jag är nöjd med. Jag kan tycka att man ibland lägger för stor vikt vid vilken teknik som använts, som om detta på något sätt skulle vara avgörande för den bild man presenterar.

Jag tycker snarare att det handlar om att man har en idé om hur bilden skall bli och sedan får man jobba med den teknik man har tillgänglig eller föredrar. Enkelt uttryckt: Om man inte har någon idé om vad man vill presentera så spelar tekniken ingen roll, det blir inte en bra bild automatiskt bara för att man använder den ena eller andra tekniken.

Sedan kan det givetvis finnas andra anledningar till att man väljer det ena eller det andra. Men om vi utgår ifrån att det är bilden som räknas väljer man det man behöver och det som man själv trivs bäst med.

OmTag. Filmtips.

Gregory Crewdson är en fantastisk fotokonstnär vars bilder jag såg på Kulturhuset 2011. Hans bilder och typ av fotografi ligger långt från mitt egen fotograferande och det jag normalt tittar på, men utställningen var ändå en av de bästa jag sett. Hans förmåga att hantera ljus och färg tillsammans med mystiken i bilderna är fantastisk. Hans plåtningar har stora likheter med en stor filmproduktion där han regisserar bilden och miljön för att sedan ta bilden. Jag vet inte hur han gör nu, men då plåtade han med en 8" * 10" storformatskamera och utställningsbilderna var gigantiska i extremt hög kvaliet. Hittade en intressant intervju med honom på Youtube:

OmTag. Vad är fotografi för mig?

Jag hoppar över allt sådant som analogt/digitalt, mörkrumskopior/utskrifter/tryck och andra aspekter. Det jag skriver om här är fotografiska bild oavsett hur de återges, alltså återgivningar som utgår från en bild fångad på ett ljuskänsligt medium av en kamera.

Fotografi är en form av kommunikation som består av en sändare (fotografen) och en mottagare (betraktaren). Så långt är det ganska enkelt. Fotografen väljer alltid vad han eller hon vill fylla sin bild med och därmed sätter fotografen också gränser för vad mottagaren kan uppfatta i bilden.

Redan där har vi alltså en ”färgning” av vad som förmedlas till betraktaren, betraktaren ser det fotografen väljer att visa denne. 

Ett komiskt exempel inträffade för en massa år sedan när en fotograf skulle förstärka en artikel om utsatthet genom att han fotograferade artikelns huvudrollsinnehavare framför sitt öppnade tomma kylskåp. Tyvärr missade man att beskära bilden så att alla urplockade matvaror som stod på bänken bredvid råkade komma med i bilden som trycktes i tidningen.

Det kan vara bra att alltid ha i bakhuvudet när man ser bilder att fotografen alltid väljer vad som skall visas, vilket inte alltid ger en ”rättvisande” bild av omständigheterna om man inte delar de åsikter som fotografen ger uttryck för.

När det kommer till mina egna bilder eller vilka bilder som helst så så gäller givetvis ungefär samma sak. När jag går runt på nätterna och tar mina bilder så är det jag ”ser” egentligen beroende av dels det rent faktiska som jag väljer att rama in, men i minst lika hög grad färgas det jag ser av min känsla inför motivet eller upplevelsen av det om man så vill.

Ögat ingår ju i ett system där hjärnan bearbetar det ögat ser innan vi upplever det och då påverkas detta givetvis också av våra åsikter, känsloläge och allt som vi tidigare upplevt och känt osv. Det vi brukar kalla vår personlighet påverkar i hög grad det vi ”ser” och ”upplever”. Till detta kommer att kameran inte registrerar det som avbildas på samma sätt som vårt system öga-hjärna gör. Om vi dessutom fotograferar svartvitt så blir detta en abstraktion i sig.

När jag tar mina nattbilder försöker jag som regel att vara ärlig mot min egen upplevelse inför motivet, vilket oftast skiljer en del från hur kameran registrerar bilden. Om jag istället skulle välja att låta kameran ”bestämma” hur den slutgiltiga bilden skall se ut så kommer detta alltid att innebära någon form av ”uträknat” genomsnitt där tekniker på något sätt bestämt hur en bild skall se ut för att bli acceptabel ur något rent teknisk perspektiv. Som jag ser det ger jag då bort en stor del av mitt eget uttryck och min egen känsla inför motivet och som sagt, kameran registrerar inte heller som våra ögon gör, speciellt inte i lite knepigare ljussituationer.

Då kommer jag till själva kärnpunkten: För mig är det en del av att presentera en bild att jag så nära som jag kan återge den känsla jag hade inför motivet när jag fotograferade det. Alltså vill jag ha bilden som jag upplevde den när jag tog den. Jag är ingen fena på bildbehandling men lär mig det jag behöver kunna för att mina bilder skall bli som jag vill ha dem.

Att det sedan alltid kommer att finnas andra som skulle valt att både ta och presentera bilden annorlunda är egentligen det som gör mig till mig och dem till dem. Därför kan jag tycka att sådant som ”bildkritik” ofta blir ganska meningslöst då det som regel handlar om att någon vill applicera sin personliga, eller gängse vedertagna, bildsyn på någon annans bild.

OmTag. Thought is the enemy of FLOW

Vi knallar runt en hel del min hund och jag och jag tar mina bilder. Jag gillar att ta nattpromenader och det har alla mina hundar också gjort, de anpassar sig efter husses skruvade dygnsrytm.

För egen del har jag aldrig varit mycket för att analysera mina bilder, det jag plåtar bygger på att jag ser något som jag tycker kan bli bra på bild. Givetvis skulle man säkert i efterhand kunna analysera varför jag tar de bilder jag tar liksom för vem som helst antar jag.

Jag tror att det handlar om att se och att känslan när något är ”rätt” är intuitiv, denna känsla utvecklas till viss del av att vi tittar på mycket bild och fotograferar mycket. Men vissa har det mer än andra och ytterligare några få höjer sig över resten.

Fanns det färdiga recept på hur man ”skall göra” skulle vi gå omkring och vara ”Koudelkor eller W. Eugene Smithar” ganska många av oss.

Micke Berg gav mig ett råd en gång i tiden: ”Plåta det som engagerar dig och skit i resten.” Jag tycker att det är ganska på kornet. Sedan finns säkert dem som tycker att analyserandet är givande och utvecklande, jag säger inte emot dem, däremot är det inte så jag fungerar.

Jag tar mina bilder som jag känner för det och ibland blir det någon enstaka som jag tycker håller hela vägen och då är jag nöjd. Ovan är ett par bilder från nattens promenad.

Titeln till inlägget har jag snott från Vinnie Colaiuta, en av världens bästa trummisar. Jag är själv gammal elbasist och ibland hittar jag guldkorn som jag tycker funkar både när det gäller musik och fotografi: https://www.youtube.com/shorts/Nu13aXtrsA8

PS. Givetvis är inte detta någon kritik mot de som skriver om fotokurser och liknande, alla har sina egna ingångar som funkar för dem 😉.