OmTag. Mörkertider.

Vi har mörka tider, krig och folkmord och dagliga rapporter om hur illa ställt det är med klimat och miljö. Mänskligheten skulle behöva göra en helomvändning för att fixa allt som behöver fixat.

Jag tror att det kan bli knepigt i det rådande systemet där livet till stor del går ut på att skaffa sig så många prylar och upplevelser i bemärkelsen resor m.m. som möjligt. När vi dessutom lever i tider där nästa kvartalsbokslut är överordnat allt annat….

Jorden kommer säkert att överleva, trist bara om den måste göra sig av med oss och vi alla andra innevånare på planeten innan den kan börja återhämta sig. Nog om detta.

Det är inte allt mörker som är negativt, åtminstone tycker inte jag det. Höstmörkret är något jag gillar, allt lugnar ned sig och det blir spännande bilder (tycker jag). I natt knallade jag upp och runt Södersjukhuset, det är fin utsikt där från baksidan ned mot Årstaviken.

Jag hade tagit med det lätta stativet, men det blåste ordentligt så det var inget läge för att använda det. Det var riktigt mörkt, så bilderna ljuger en del. I de mörka partierna såg man inget alls i verkligheten, men kameran ser som bekant mer än ögat.

Jag skaffade Nikons Z 24-70/2,8 S för ett tag sedan och det var en mycket bra investering. För mig är det viktigt att en zoom är acceptabel även på full öppning då jag ofta behöver det i mörkret och där gör nog inte Z 24-70/2,8 S någon besviken.

Hur som helst gick jag ut på berget och tog ett par bilder ned mot Årstaviken, Årsta holmar och Årstabroarna med Sjövikskajen m.m. i bakgrunden. Bägge bilderna från berget är tagna på 1/5 sek och iso 12800 på full öppning f/2,8. Efter brusreducering funkade det att lyfta skuggorna för att få teckning i skuggpartierna och balansera upp bilderna.

Den svartvita bilden tog jag på Reimersholme nyss 1/30 sek iso 12800 f/4,0 med samma objektiv. Kamerahuset är som vanligt Nikon Z6 II som har bra bildstabilisering.

OmTag. En bild.

En bild jag tog för några år sedan då jag som vanligt var ute och knallade med hunden. Det var dimma, vilket ofta är bra för oss fotografer, och när jag kom upp på berget i Tantolunden såg jag de här två personerna sitta och snacka på det som är avlastningsramper för sand som man använder till gatorna på vintrarna. Nedanför skymtar Liljeholmsbron och Hornstull.

En av ”hemligheterna” med att fånga "bra" bilder är att alltid ha kameran med och beredd. Ofta handlar det om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Dessutom ger ett kontinuerligt fotograferande givetvis också en viss färdighet i såväl hur man komponerar som hur man ställer in kameran för olika ljussituationer.

OmTag. Boktips: Stockholm Blues av Micke Berg

Bläddrade i Micke Bergs bok Stockholm Blues, en fotobok jag återkommer till då och då. Micke lyckas fånga yuppie eran på kornet och brytningstiden när vi gick från det kollektiva till det individualistiska samhället. Borta är de trivsamma mötena på gatan, det känns att samhället hårdnat, en utveckling som fortgått sedan dess.

Boken fick flera fina utmärkelser när den kom 1994. En viktig fotobok och jag tycker också att den visar vad gatufoto kan vara när den är som bäst. Den är slut på förlaget sedan länge, men det går att hitta den begagnad. En liten fin fotobok med en bra text av Nina Lekander. Rekommenderas varmt!

Bilden, en bänk i natten har inget med boken Stockholm Blues att göra.

OmTag. Utan bildspråk/bildstil?

Att fotografer ofta har ett utryck eller en ”känsla” som går igen i bilderna är väl ingen nyhet direkt. Vad detta är är däremot är svårare att sätta fingret på. Vissa fotografers bilder känner jag igen oavsett vad det är de fotograferat och även när motiven är väsensskilda från varandra.

Sedan finns fotografer jag känner igen genom att de alltid tar ungefär likadana bilder, vilket kanske är vanligare.

Om vi tar tre exempel på fotografer som i mitt tycke utmärker sig över de flesta: Josef Koudelka, Don McCullin och Sebastiâo Salgado så är de kanske mest kända för sina bilder av utsatta grupper i krig eller annat elände. Men de har även alla tre tagit massor av bilder utanför dessa områden.

Koudelka har gjort så olika saker som Gypsies, som kanske är hans mest kända, där han på ett extremt deltagande sätt dokumenterar romer och deras situation med småbildskamera till Chaos där han ligger närmare natur/cityscape/miljö-fotografi ofta beskrivande någon form av sönderfall plåtat med 6 * 17 cm panoramakamera.

McCullin är kanske den krigsfotograf som varit på de flesta krigshärdar och alltid i frontlinjen. Han har tagit bland de hemskaste krigsbilder man kan tänka sig. Han gick senare över till att fotografera landskap med mellanformatskamera.

Salgado är känd för alla sina stora projekt där han fotograferat allt från svältkatastrofer till människor på flykt, på senare år har han ägnat sig att fotografera mycket djur och natur för att visa på jordens skönhet och hur viktigt det är att vi tar hand om den.

Men oavsett vad dessa fotografer plåtar så ser man omedelbart vem som tagit bilden. De lyckas ”ladda” sina bilder med sin unika känsla även om jag inte tycker att de skilda motiven borde medge det.

När man diskuterar olika fotografers stilar osv. så tycker jag att det är just detta som är intressant. Det ligger ganska långt ifrån det som brukar analyseras där man ofta med "passare och linjal” försöker förklara bilder och bildtänkande. Givetvis finns en massa bilder som kan analyseras på det sättet, men de unika fotograferna låter sig aldrig tryckas in bildanalytikernas verktygslåda.

Det finns så mycket som ligger utanför det som rent intellektuellt kan förklaras och vi skall nog vara tacksamma för det. Världen skulle vara väldigt tråkigt om allt gick att mätas och placeras i färdiga fack.

I korthet: Det går sällan att göra om en emotionell upplevelse till en intellektuell och ibland tycker jag att det är detta man försöker göra. Lite elakt skulle jag säga att bilddiskussioner ibland låter som om någon försöker förklara hur en banan smakar där han eller hon själv dessutom endast sitter inne med andrahandsuppgifter.

Mina två bilder i inlägget har inget med texten att göra egentligen utan är bara två helt olika bilder som jag gillar och som kanske tillsammans med mina övriga bilder visar att jag inte har något eget bildspråk eller någon bildstil, åtminstone inte ur intellektuellt analytiskt perspektiv.

OmTag. En bild från natten på Långholmen.

Jag sitter som vanligt framför datorn och hunden ligger på golvet och sover. Vi var ute ett par timmar med stativet och tog några bilder på Långholmen. Det blev väl inte så mycket att skriva hem om, men det är alltid skönt att vara ute i nattens lugn med hunden och kameran.

Vi träffade en turist med hund som bodde på hotellet, antar jag, som fängelset är numera. Han var ute och tittade och det var kul att kunna berätta lite om Långholmen för honom. Nu är det dags att gå en sista runda med hunden innan jag lägger mig så får det bli lite nya bilder i morgon.