OmTag. Intressant film.

Hur många pixlar behöver man? Givetvis om man skall beskära bilder hårt osv. har man nytta av fler pixlar. Kan nog bli lite som att välta bikupan detta skulle jag tro?

För att vara tydlig, jag har ingen direkt åsikt i frågan men skulle inte tacka nej till ett mer proffsigt Nikonhus utan att upplösningen var dubbel jämfört med min Z6 II.

OmTag. Stockholms stadshus.

Stadshuset ritades av Ragnar Östberg och invigdes 23:e juni 1923. En av stadens vackraste och mest berömda byggnader. Bilderna tog jag i natt.

OmTag. fotografera på gatan.

Förr när jag knallade runt på gatan med min Leica och plåtade analogt så brukade jag gå ut med en nyladdad rulle i kameran (36 bilder). Ofta gick jag runt 3-4 timmar på stan, ganska sällan blev det mer än en rulle plåtad även om jag alltid hade en till i fickan.

De flesta som plåtade på gatan då tog ganska få exponeringar, detta med att komma hem efter ett par timmar med hundratals exponeringar är ganska nytt för de flesta av oss. Det sammanföll av naturliga skäl med intåget av den digitala tekniken då det blev gratis att ta många bilder.

Tidigare var det väl Garry Winogrand och några till som introducerade den typ av gatufotografi där man fotograferade i stort sett ”alla man mötte”. Har för mig att jag läste någonstans att han hade flera tusen rullar oframkallade efter sin död.

Hur som helst är det Winogrand och några till höll på med en annan typ av gatufotografi än sådant som Cartier-Bresson, Doisneau, Boubat, Ronis m.fl. ägnade sig åt. Inget är mer rätt än något annat, man hittar sitt eget sätt.

För personlig del tycker jag dock att ganska mycket av det jag ser som är influerat av Winogrands förhållningssätt visar med all önskvärd tydlighet att det finns ganska få ”Winogrand” där ute, ganska sällan hittar jag någon röd tråd eller idé bakom bilderna.

Sedan hör det till saken att bilderna man ser av Winogrand är kraftigt selekterade, han visade inte 30 av 500 bilder från den senaste promenaden på nätet. Kanske gav han ut någon bok då och då och hade en utställning ibland där något hundratal bilder från tusentals visades.

Givetvis är bilderna av Cartier-Bresson och de andra även de kraftigt selekterade, men de tog betydlig färre bilder.

Nu är väl detta ett ”problem” i dagens uppkopplande värld att vi alla visar en massa bilder som vi knappast skulle visa om vi endast visade de bilder som vi tycker "håller" som bilder, detta gäller oavsett hur vi fotograferar. Nätet driver fram lägre kvalitet för de flesta av oss eftersom man hela tiden måste publicera för att över huvud taget finnas. 

OmTag. Nattflanera i Gamla Stan.

Att flanera i Gamla Stan på nätterna när tystnaden och lugnet sänkt sig ger andra bildmöjligheter än att gå där i dagens vimmel. Speciellt nu i semestertider är det mycket folk. Om man som här också har turen att få blöta gator efter en ordentlig regnskur ger det ytterligare en dimension till bilderna.

Lite tråkigt med betongklumparna som placerats ut som trafikhinder, det behövs säkert, men skulle man inte kunna designa något som smälter in lite bättre i miljön? Samma sak gäller för gatuskyltarna, de borde anpassas till miljön de placeras i och kanske sättas upp så att de inte tar över så mycket som P-skyltarna vid Tyska Brunnsplan för att bara ta ett av otaliga exempel.

OmTag. Gatuporträtt.

Jag har nog aldrig varit någon gatufotograf i bemärkelsen att fotografera okända människor nära utan att ha någon forma av överenskommelse med dem. Jag tar en del bilder där människorna mer ingår som statister i gatubilden, men då fungerar de inte som individer i bilden på samma sätt utan mer som anonyma komponenter för att utgöra en del av helheten.

När jag fotograferar nära vill jag helst bygga bilden på någon form av relation, oavsett hur flyktig, med personen jag fotograferar. Jag har alltid haft lite svårt för detta med att köra upp kameran i ansiktet på folk utan att ha någon form av ”överenskommelse” med dem jag fotograferar. Detta betyder givetvis inte att man behöver snacka med folk alla gånger, en blick av samförstånd kan räcka.

Men att plåta människor nära mot deras uppenbara vilja, eller för att man tycker att de ser udda eller kul ut är inte min pryl.

Jag ser en del sådana bilder på exempelvis kraftigt överviktiga personer där det är uppenbart att fotografen tagit bilden bara därför. Den typen av fotografi tycker jag är oförskämd, att boosta sitt ego genom att kliva på andra har jag aldrig tyckt är acceptabelt.

Gatumusikern fotograferade jag i samförstånd när han stod och spelade i Brunkebergstunneln 2011, han var fantastisk och det var också därför jag ville ha en bild av honom. Nestor som jag också fotograferade 2011 här vid Hornstull hade jag pratat med många gånger, en Hornstullsprofil som inte finns med oss längre.